Åren rinner iväg, bitter

Tack för dina ord!

Jag har nog lite av en ängels tålamod, på gott och ont. Vet t.ex. inte om vi får bra vård eller om man borde ställa mer krav, vända sig privat direkt, söka hjälp utomlands... Det stämmer nog som du skriver att vi inte har nått till punkten där man verkligen måste ha barn NU, och det beror på att vi började försöka i ett läge då många andra hade väntat i minst två-tre år för att plugga klart, få jobb, flytta osv. Nu har vi gjort allt det där och det känns verkligen som att vuxenlivet har landat och allt som fattas är barn. Det är nog därför som bitterheten börjar komma ikapp, har inte känt riktigt så tidigare...

Hur har er resa varit? Försöker ni bara med biobarn eller har ni beredskap för adoption?

För mig kom bitterheten för länge sen och den har liksom förlamat mig. Och även maken har varit uppgiven och då leta kliniker och söka hjälp och alternativ har liksom blitt för mycket. Dessutom i kombination med att jag blir gravid ibland-sällan förstås,men ändå!- och då får man upp hoppet och sen grusas det med ytterligare ett m.f och så går tiden igen...

Nu har vi däremot kommit till en punkt när vi känner att det får vara nog. Vi fortsätter försöka på egen hand,jag har ju inget "fel",t.o.m äl varje månad,men vi inser att i min ålder och efter 6,5 år så kommer det mest troligt inte gå med egna ägg. Vi tänker därför göra embryoadoption så snart det bara går. Men hade nån sagt det för 4 år sen hade vi sagt tvärnej! Man "måste" gå igenom vissa steg för att hamna där vi är,d.v.s hur man får barn spelar ingen roll längre,genetiken spelar ingen roll längre,priset spelar ingen roll längre. Men när och om man hamnar där vi är är så olika. Lyckas man bra varje IVF tycker jag man ska fortsätta för då går det säkert till slut. Blir man relativt lätt gravid spontant,men får m.f varje gång går det säkert till slut också. Får man adoptera tycker jag man ska göra det. Men vi har inga andra alternativ,vi är spytrötta på barnlösheten och vi har råd med vad som helst och vill inte passera  45 resp. 48 innan vi får barn så då gör vi så här.

Låter kanske svamligt,men ibland måste man bara bestämma sig för att nu bara måste det ske för man orkar inte längre. Vissa orkar ännu längre än oss,andra kortare tid. Vi har bekanta som adopterade efter tre år. Lite väl kort tid för att säga att det är kört på egen hand och det visade sig ju inte vara det heller-hon blev spontant gravid mycket kort efter adoptionen!

Kort sagt kan man inte tvärsäkert säga hur andra ska göra eller må eller reagera. Vi har ändrat åsikt om massor under resans gång och vi är inte samma personer nu som när vi började-06. Huvudsaken man gör nåt,tiden kan ju inte bara gå år efter år efter år.
Man ångrar oftare det man inte gjorde än det man testade. Käka r.r om du vill,gör en IVF till om du vill och sen ingen mer,adoptera om ni vill,gör ÄD om ni vill. Det är bara om man ger upp man garanterat inte får barn!

Det sista du skriver är viktigt, jag har testat rosenrot men det finns en massa annat jag inte har testat... Är så skeptisk till allt alternativt, men jag vet ju att det funkar för någon då och då. Än så länge kan jag inte tänka mig någon form av donation, inte för att det biologiska är så viktigt men för att adoption känns som ett mer naturligt alternativ för oss. Får vi inte adoptera så tänker vi kanske vidare på donation.

Det finns en tråd här på FL om folk som gör immunologisk utredning i Aten, den har jag följt nästan sedan början och sett hur en anmärkningsvärt stor procent "omöjliga fall" blir gravida. Jag tror att vårt problem skulle kunna vara sådant, men det ligger fortfarande långt bort att kontakta Grekland. Nu hoppas jag att vi hinner göra två försök innan klinikens sommaruppehåll, har ÄP i vecka 10 om allt går bra. Om det inte vill sig så får vi ladda om i sommar och satsa hårdare till hösten.

Vill tillägga att det hjälper att läsa att det finns andra som inte har gått spikrakt igenom behandling efter behandling... Tycker också att vi har blivit förlamade i vårt liv... Vissa saker som t.ex. jobb går jättebra, det sociala livet däremot skulle behöva sig en knuff. Jag väntar på att få ta plats i vänskapskretsen som mamma, folk orkar inte med så mkt aktiviteter utan barn, inte jag heller.

Ni är starka som inte ger upp, hoppas det löser sig för er och att ÄD är den rätta vägen!

Skickar en tanke. Du är inte ensam... Alla bär vi på vår historia och den enda som kan påverka är vi själva. Akta så inte de mörka tankarna äter upp dig/er (lättare sagt än gjort jag vet).  Jag har befunnit mig i dess klor av och till och det tar kraft från det viktiga. En ängels tålamod är stundom bra - utnyttja det rätt och gör det NI vill. Det är mitt enda råd efter vår resa (utan slut). Det finns många vägar till Rom.

Hej Ts. Du är absolut inte ensam om dina känslor. Vi försökte först själva i ca tre år, sen lite över två åt med flertal misslyckade ivf med komplikationer innan jag nu äntligen är gravid! Känner igen känslan att åren rinner iväg och alla andra blev gravida, oftast inom några månader för mina vänner. För mig tärde det mycket på psyke och mitt förhållande till min man med de ständiga misslyckanden. Men ge inte upp!! För många fungerar det till slut. Eller om man går över till adoption. Jag blev lite bitter under dessa år och jobbar fortfarande på att släppa en del deppiga tankar och bitterhet. Hoppas det går vägen för dig:)

Usch då förstår jag att det känns tufft med IVF för er... Man får vara ledsen och trött och inte orka alltid. Det finns ingen skam i det! Mitt råd är att strunta i normen. Det var det största för mig. Alla andra hade ju barn och det skulle man ju bara ha i den åldern. Jag ville nog mest bara ha det någon gång. Och det fick jag till slut:) Försök att fokusera mer på er själva än omgivningen. Ni kommer att få ett eller flera barn till slut och då kommer det vara ännu mer älskat och efterlängtat. Kram!

Vi fick helt enkelt inte göra fler IVF.er heller för det gick så dåligt så "valet" att sluta var enkelt. Visst,Danmark tar emot till 45 oavsett hur många IVF:er man gjort och hur de än gått,men det var inget alternativ för oss. EA känns helt rätt,chansen att lyckas är hög,men det är ingen väg för alla. Dock tror jag faktiskt det finns en väg till barn för alla som faktiskt absolut vill ha barn. Det kan ta tid och kosta pengar,men det får det vara värt.

Vi har inget socialt liv,men hemma går det "an" att vara barnlösa. Det är ju framtiden man tänker på,man vill ju ha en mening med livet,kunna träffa folk igen,drömma om barnbarn och allt annat som hör till med att ha barn. Att bara överleva utan barn är ju inget liv...

Det låter som ni har en bra plan och jag önskar stort lycka till!

Usch när du skriver "resa utan slut" så är det så träffande... Man vill ju bara att det ska ta slut nån gång. I min fantasivärld ordnar sig allt bara jag blir gravid, faktiskt så tänker jag till och med att kroppen då fattar hur man gör för att bli spontangravid med en oplanerad tvåa... Positiva tankar är inte alltid heller så kul, men blir så besviken i längden.

Grattis!

Älskar att läsa om folk som äntligen blir gravida efter många års försök!

Lycka till med att skaka av dig din identitet som barnlös, det borde om inte annat gå lättare när bebisen kommer!

Ja man överlever mest och väntar... Ibland slås jag av att livet är underbart här och nu, har så mycket i livet som jag är tacksam för. Men i det där ligger också att jag hela tiden planerar för ett familjeliv. Faller den möjligheten så vet jag inte hur jag ska gå vidare, hur man ska hitta en ny mening.

Lycka till ni med, jag finns här om du vill dela fler tankar!

Kan bara säga LYCKA TILL vad ni än väljer att göra!

Vi provade "själva" i 3 år då vi äntligen fick göra en "betald" IVF behandling. Slutade med att jag blev jättedålig och lika ogravid som alltid. Vi hade ett fruset ägg kvar som vi använde men det blev ingenting igen. Så vi valde att testa IVF from scratch, med lite andra hormonsprutor och den gången gick det bra, alltså jag blev inte sjuk. Två ägg sattes in, förhoppningar om ett par tvillingar var skyhöga...men mensen kom, lika troget som alltid.

Då gav vi upp hoppet om biologiska barn (kan tillägga att utrdedningarna visar att allt är ok med båda två) och vände oss till en adoptionsbyrå i landet vi bor i.

Nu har vi ett par tvillingar som vilar sött i sina sängar. 

Men resan till våra barn var lång (5.5 år) och vi har nog båda två stora ärr i själen efter allt vi gått igenom, Jag bara önskar att vi fått nån klarhet i varför vi inte kunde bli gravida för trots att vi nådde vårt "mål" så undrar jag ändå om jag skulle kunna bli gravid med en annan man...