Vägrar donation...

Jag tycker att ni har fastnat i något tråkigt rättvisetänkande som är totalt okonstruktivt.

Vill ni leva med barn eller inte? Hur kan ett barn du föder inte vara ditt? Jag har inte fött mitt barn, men hon är helt självklart min. Skulle hon vara mer min frus för att de delar gener? För att hon var gravid och födde henne? Nej. Det är vårt barn.

Jag kan inte förstå att det är så viktigt att det ska vara lika. Det här är ett område i livet där det är riktigt svårt att få det exakt lika. Jag hade lätt ställt mig i adoptionskö för att få ett bra könummer, och sen kört på med IVF, därefter ÄD. Om båda de två misslyckas får man väl ta en diskussion om adoption kontra embryodonation utomlands. Varför göra det svårare för sig än man måste?

Jag tror att genetiken är av underordnad betydelse när det är en människa som du burit i din kropp och känt växa där. Det är ju ditt barn i allra högsta grad! Samma sak med adoption; om man får ansvar för en liten människa så är det ens barn även om någon annan fött det. Anser jag.

För mig är det inte mitt barn om det inte har mina gener, men det kan självklart vara så att det känns så just nu, att det är något som måste mogna fram.
ÄD känns inte helt ok just nu. Men jag tror att lite av känslan är för att min kille när vi pratat om spermiedonation var så anti till det för att det då bara skulle vara mitt barn. Så då känns det som att vid ÄD så kommer han känna att det mer är hans barn, och jag är lite rädd att vid ett tjafs i framtiden så kommer han att använda det (han tänker inte alltid på vad han säger) och slänga ur sig att det "är inte ens ditt barn"... Så då skulle det kännas bättre om vi hade både ÄD och spermiedonation, så är barnet lika mycket bådas.

Adoption tror jag aldrig att jag kommer att mogna till för, man får ju inte välja varifrån man ska adoptera ett barn, så det blir ju troligen kina. Och jag vill ju inte att andra ska se att jag inte kan få barn och har adopterat, jag vill att barnet ska vara så likt mig o min kille som möjligt...

Jag tror ändå att känslan är lite annorlunda vid ÄD än spermiedonation. Killen är ju inte så delaktig i en graviditet utan han bidrar ju bara med spermierna så att säga. Om ni gör äggdonation så är det ju ändå du som bär barnet, delar samma blod, känner sparkar osv. Man brukar säga att vid ÄD finns det en genetisk mamma (äggdonator) och en biologisk mamma (du). Så det är ju absolut ditt barn även om ni kör äggdonation. Var glad att ni kan använda din killes spermier. Då känner han att han bidrar och knyter på så sätt an till barnet lättare.

Men då är det ju inget att diskutera. Då är ju både ÄD, embryodonation och adoption uteslutet. Sorglig inställning, tycker jag.En sån person hade jag inte skaffat barn ihop med överhuvudtaget. Sånt använder man väl inte mot varandra.Ja, det tror jag också. Även om genetiken är så otroligt underordnat allt annat i föräldraskapet.

Den inställningen kanske ändras med tiden, det är bara så jag känner just nu...
Så jag ska inte skaffa barn alls då bara för att min kille råkar säga fel saker när vi tjafsar? :/ Det är ju liksom nu eller aldrig, åtminstone med mina egna ägg.
Han vräkte ur sig "klimakterikärring" häromdagen när vi tjafsade tex, och det är just tidigt klimakterium som gör att mina ägg inte går att använda så länge till. Jag hoppas naturligtvis på att han ska lära sig att behärska sina impluser och lära sig att man säger inte vadsomhelst bara för att man är sur... 

Om du frågat oss om detta för låt säga 5 år sen hade vi nog båda sagt att nån av oss åtminstone skulle vara genetisk förälder. Men åren har gått och nu känner vi båda att embryoadoption är det enda rätta för oss. Och det helt omatchat också,vi tar vad som finns så det kommer ju garanterat att synas att vi inte är genetiska föräldrar. Men vi bryr oss inte,att få ett barn vilket som är det viktigaste! ÄD la vi på hyllan direkt,jag kände att nä,det är dyrt,krångligt,blir makens barn mer än mitt-jättedum känsla,men så kände jag!- och vi känner inget behov av att barnet/barnen ska likna oss. EA är billigt,enkelt och hög chans att lyckas och man får inte en hög med överblivna embryon i frysen vilket var vår stora skräck om vi skulle gjort ÄD.

Ni får nog fundera att par varv till hur viktigt barn egentligen är. Att kalla adopterade eller donatorbarn för ickeegna-barn är verkligen att fara med osanning!

Nåja, man väljer land vid adoption även om det är begränsat urval (dock kan man ju konstatera att just Kina är ett av de svåraste att adoptera ifrån). Men det är omöjligt att godkännas för adoption om man inte känner att barnet man får är ens alldeles egna. Samtidigt är det här känslor som får mogna fram under tid, och det kan förstås vara så att ord ni sagt till varandra sitter tungt.

När jag först fick höra talas om embryodonation/dubbeldonation slog jag ifrån mig och det hela kändes nästan oetiskt. Eller jo - det kändes oetiskt och märkligt att skapa ett barn på det viset. Jag sa direkt att jag var helt ointresserad och ville gå vidare med den adoption som jag då väntat i kö 3 år för. För mig var det lättare att tänka. Men sedan, när jag faktiskt gjort den sista IVF:en - då hade tanken mognat och adoption och embryodonation kändes likvärdigt för mig. Jag ville leva tillsammans med ett barn som var mitt, oavsett hur det barnet kom till mig så länge jag kunde känna att det var något jag kunde förklara på ett gott sätt för mitt barn sedan.

Nu är hon här. Ett fantastiskt barn som just nu inte klarade att sova så hon sitter i selen medan vi båda väntar på att sömnen ska återkomma. Och hon är min. På alla möjliga sätt är hon min. Och det där med likheterna spelar faktiskt inte så stor roll. Numera känns det märkligt att jag tyckte det var så svårt att förlika mig med tanken, samtidigt var det så att jag var tvungen att tänka alla tankar till slut innan jag blev just hennes mamma.

Det viktigaste är förmodligen för er att ni kommer till en punkt där ert barn, oavsett hur det kommer till er, är just ert eget barn - bådas erat eget barn. För det har våra barn förtjänat. Men det är okej att det tar tid innan tankarna landat. Men låt dem landa först.