Tysta barn

Det hade kunnat vara mina barn du skrev om, precis så var de också. Jag och pappan hade en otroligt uppslitande separation med påbörjad boendetvist. Jag la dock ner då jag inte ville utsätta barnen för den och pappan tog boendet med barnen och jag blev umgängesförälder.
Pappan flyttade och blev sambo och där levde barnen i stort sett endast inne på sitt rum. De blev tysta och inåtvända, gick till skolan utan frukost eftersom de inte visste hur dom skulle bete sig eftersom de inte kände sig hemma. De hade så otroligt dåligt självförtroende och kände sig som om dom bara var till besvär och att bonusmamman inte överhuvud taget ville ha dom där.
Det här pågick mellan barnen var 12-14 år tills jag fick reda på hur det verkligen stod till genom bonusmamman, pappan hade ljugit hela tiden och låtsats att allt var så bra. Till henne hade han sagt att jag inte ville eller kunde ta hand om barnen, de bråkade ständigt och barnen fick höra en massa som de inte visste hur de skulle hantera.
De hade naturligtvis massor med skuldkänslor eftersom de trodde att det var deras fel att pappa och sambon bråkade, deras fel att jag och pappan separerat och samtidigt fick de så mycket falska dubbla budskap hela tiden.

Hos mig var de sig själva och jag märkte aldrig något konstigt här alls, de var som vilka ungar som helst. Det har dock satt djupa spår och barnen lider fortfarande av väldigt dåligt självkänsla, otrygga och osäkra. Jag får jobba hela tiden med att få tillbaka tilliten och sakta men säkert går det åt rätt håll.
Pappan och hans sambo flyttade isär och barnen stannade hos honom för att gå klart sista året i grundskolan, det var något barnen själva fick ta ställning till men de fick äntligen klart för sig hur det egentligen låg till. I sommar flyttar de dock tilll mig på heltid och jag får äntligen tillbaka mina barn!

Jag tror att dina bonusar mår fruktansvärt dåligt! Att inte våga vara sig själv tyder på att de inte är trygga, om det beror på att de fått höra eller blivit tillsagda saker som inte är sanna eller som de inte kan hantera kan ha gett dem skuldkänslor gentemot er. Barnens pappa borde absolut se till att få reda ut vad det är. 

Tack för ditt svar! Min sambo/pappan är jättemedveten om detta och är förtvivlad själv. Det sorgliga i allt är att vi ibörjan INNAN det började komma brev om familjerätt angående byte av veckor, lämningar på skola ist hemma mm mm så hade jag en jättefin relation till barnen. Vi har barnen vv och har ju försökt att de bodde hos mamman och var här vh men det blev bara värre och barnen själv ville bo här varannan vecka efter ett halvår. Ska vi prata med dem om hur vi upplever situationen? Vi har levt/bott ihop i 6 år och det blir värre och värre.... Barnen (alla) kan också ha och har roligt tillsammans och framförallt dottern har en bra relation med dem - men tom mot henne har de börjat bli tysta, vågar liksom inte säga något, hämmade... De hittar på massor och vi gör mycket saker ute i naturen som familj men på sistone så är den ene som sagt väldigt avståndstagande medan den andre vill vara med men får blickar från broderna som liksom säger "kom hit" "var inte glad" mm mm.... Tycker så synd om dem och vill att de ska känna sig fria. Vi uppmuntrar dem att träffa kompisar och annat... Och som sagt - ta egna intiativ, men helt tyst... Det värsta är ju nu är man börjar tolka det som protest och att jag som jag skrev innan känner - "okej flytta till mamma igen, kom inte hit om ni inte vill vara med"(Men de har de ju sagt att de inte vill...) Men det är ju därför jag skriver här för att jag & pappan vill göra allt för att få tillbaka dem. Han vet om att jag skriver här och är med och lägger till saker för detta är ett gemensamt problem nu eftersom han inte orkar själv. Hittade denna sida när jag sökte efter hjälp på google. Läst om andra som har problem och hoppas på många bra förslag och tips på vad vi kan göra! För pappan älskar sina barn över allt annat och han är en underbar människa. Omtänksam & engagerad. Tilläggas kan iofs att biomamman avskyr vår relation och har ingen själv just nu. Det är oftast då vi har det som tuffast också med barnen. När hon lever i en relation och släpper bitterheten och det känns som om det blir bättre men vad hjälper det oss i långa loppet? Vi kan ju inte skicka barnen som paket och låta dem bo där när hon är i en bitterhets svacka och sen få tillbaka dem vv när hon är i en relation och helt plötsligt behöver egentid... Barnen påverkas rakt av efter hur hon mår, frågan är hur vi ska lösa detta? Det vore en enorm sorg för barnen att förlora sin pappa vilket de lär ångra i framtiden samtidigt är mamman också det viktigaste för dem. De har ju bara två föräldrar..... Någon som har råd? Ska vi prata med dem?

Mitt råd är att ni kontaktar BUP. Inte för att skicka dit barnen i första läget, men för att själva få råd och tips om hur ni ska agera. Det är bara att ringa och boka en tid så får ni prata med någon som kan ge rätt råd. 

Bup är även mitt tips. Först för vägledning och stöd sedan får ni se hur ni lämpligast går vidare.

Även jag säger BUP!

Inte konstigt heller om föräldrarna har antvänt auktoritära metoder och kan hända att de har slagit dem, bl,a skrämt till tystnad

sambons barn (tonåringar) är likadana. Dom bor hos oss vv. deras mamma har en psykisk sjukdom och det enda hon gör är att prata skit om barnens pappa och mig vilket inte gör det lättare för barnen. Sedan har dom en mormor som lever i sin egen drömvärld och som slår i barnen de mest häpnadsväckande saker. Har börjat tröttna på att försvara mig mot lögner från antingen mamman eller mormodern.