Besvärliga bion...
Hon har tjatat gnatat och förstört vår tid med barnet år efter år och då till slut bestämde min man att han skulle stämma för boende och vann det. Aldrig i vår mest galna fantasi hade vi kunna föreställa den mardröm som följde. Bråk om var detalj tider ändras när h*n får komma hem och lov ska tillbringas med släktingar även då domen är att h*n är med oss. Det tjatas för barnet hemma och via telefon och h*n mår dåligt av situationen. Hela familjen rasar samman. Nu är det krig igen då vi slutligen beslutat att det får bära eller brista för sista gången då h*ns vilja är att bo med oss och sina syskon och inte med mamman. Den reaktion hon gav var som att hälla bensin på en brasa. Nu mår barnet dåligt och domen faller när som. Väntan är olidlig. Är det nu man ger upp ? Svagare än någonsin är viljan att kämpa.
