Är det normalt att vara som jag?
Hej, tänkte skrive ett långt inlägg och önskar att det finns någon som vill ta sig tid att läsa då jag känner mig helt handfallen... Jag skriver detta för att jag inte vet själv om jag inbillar mig eller om jag be över hjälp. När jag har varit i kontakt med vården känns det som om jag bara blir avfärdad. Men efter att ha sökt runt lite på nätet känns det som att något ändå inte står rätt till.Till och börja med kan jag inte hantera min alkoholkonsumtion. Inte ens när jag är själv. Det har hänt vid flera tillfällen att jag kräkts för att jag tryckt i mig kanske tio öl eller mer (då är jag en tjej på 55kg). Jag tänker att jag bara ska ta en för att slappna av, men en blir två. Sedan börjar det kännas så trevligt att bli på lite bättre humör och så går det inte att stoppa. Det skapar problem när jag missar skolarbete eller intekan ta mig till jobbet. Om jag inte får gå ut och ha kul när jag vill kan jag drappas av panikattacker.
Ett annat problem jag lider av är att jag inte kan sluta ha sex. Även när jag inte vill kan jag inte säga nej. Jag vet inte riktigt om jag vill eller inte. Detta har resulterat i mycket ångest, särskilt då det har varit lätt för män att utnyttja detta. Som ett exempel för många år sedannär jag var 16 år gammal kunde jag inte säga nej till min pojkväns pappa. Eller när jag var 18 till min styvfars vän. Jag klandrar de dock inte. Jag verkade säkert villig. För jag ville det på ett sätt, fast jag mådde dåligt av det, det är svårt att förklara den känslan. Jag har aldrig kunnat vara trogen mot någon av mina tidigare partners. Inget förhållande har heller varat längre än 3 till 4 år då jag känner mig kvävd samt att jag lider av fruktansvärda skuldkänslor och ångest över min otrohet. Med min första sambo hade jag sex med 15 andra män. Med min senaste 11. Jag har blivit ganska duktig på att smyga med det. Jag berättar inte alltid detta för någon överhuvudtaget då jag inbillar mig att om ingen vet har det inte hänt.
Jobbet och skolan har jag börjat halka efter i totalt. Jag gör ingening om dagarna egentligen. Inte ens saker som jag brukar tycka är kul, tex läsa en god bok eftersom jag tycker att det på något sätt känns ansträngande. Som om det vore jobbigt att ligga och läsa?
Jag har även fått ett shoppingberoende som har gått överstyr. Jag har alltid vart fruktansvärt impulsiv. När jag vill ha något vill jag ha det på en gång. Jag vet om att detta är ett problem, varav jag aldrig skulle få för mig att ha ett kreditkort. Men på senare tid har jag börjat ta saker på faktura. När jag väl börja shoppa kan jag inte sluta. Det handlar främst om kläder, skor, hår och skönhetsprodukter. Det är otroligt viktigt för mig att jag är så snygg jag bara kan. För mig ligger mitt värde i att jag är smart och attraktiv, även om jag sällan känner att jag är det. Det får dock stora konsekvenser för min ekonomi och jag är rädd att jag kommer hamna riktigt illa snart.
Tvångstankar tillkommer det med. Jag är ständigt rädd att något ska hända. Att spisen ska brinna upp eller att jag ska få inbrott eller att någon skastjäla min bil. Så jag kontrollerar allt frenetiskt.
Jag vill tillägga att jag har fått sertralin efter jag hade ett ordentligt sammanbrott i höstas. Enligt de tester jag fick göra ligger jag på skalan för svår depression och ångest. Jag kan tycka att det stämmer. Ttots det funderar jag om det kan ligga mer i det. Tycker dock inte att jag mår bättre av medicinen. Även om jag känner att vissa stunder vissa dagar kan kännas jättebra.
Jag vet att det finns historia av bipolär sjukdom i min släkt. Men jag tror inte att det kan vara en förklaring.
Anledningen att jag skriver detta är för att jag inte klara av att säga det till någons ansikte, tex. en läkare eller psykolog eftersom jag tycker det är oerhört obehagligt och pinsamt. Jag är ständigt rädd för att folk ska se ner på mig och tycka jag är äcklig eller knäpp.
Skulle verkligen uppskatta en åsikt. Vad borde jag göra? Jag har inte självdiciplinen att hejda mig i några avseenden och jag mår inte bra. Jag har redan varit i kontakt med vården som sagt. Vad jag önskar är bara någon åsikt om huruvida akut eller snarare "behandlingsviktigt" mitt tillstånd är. Jag har varit på det här viset sen jag var barn så jag vet inte vad som är normalt eller inte men tycker alltid människor omkring mig verkar må bättre.