ADHD hos bebis? Eller vad annat kan det vara?

Men jag tycker återigen att du ska slappna av tillsvidare!

F.n görs inte adhd-utredningar på 4-månaders bebisar, så jag kan inte svara på vad det skulle göra för skada.
Jag har bara erfarenhet av adhd på barn från fem år o uppåt, så kanske har jag bara svårt att sätta mig in i din sits o hur du tänker. I mina ögon är det inget konstigt med att små barn utvecklas olika, sover dåligt, är livliga osv.
Har dottern någon form av neuropsykiatrisk diagnos så lär hennes problematik bli tydligare med tiden, så försöka att slappna av tills dess o se din dotters "problem" som tillgångar istället.

Är du allvarligt orolig för din dotter så kontakta BVC så kan dig säkert hänvisa dig vidare. Alt BUP då, för att be om råd.

Jag förstår att dina råd är välmenande och att du är rädd att jag inte skulle kunna se förbi en potentiell diagnos. Håller med helt och hållet att det skulle vara gräsligt!

Däremot så ser du nog om du läser om mina tidigare inlägg och svar på andras inlägg att jag är mest fokuserad på att hitta ett bra sätt att hantera vardagen med min lilla tös, för det har varit mycket ansträngande för både mig, henne och min man. Idag ska vi titta på hoppgunga och gåstol för att se om det är något som gör henne mindre frustrerad om hon kan ta ut en del av sin energi där.

Eliv, jag förstår dig precis! Klart man funderar på "varför" ens barn inte är som andra. Min underbara systerson var som din dotter, full fart från dag ett. Sov aldrig, behövde mycket stimulans för att bli nöjd. Tog sig framåt på golvet när han var 3mån, krälandes. När han var 5mån drog han sig upp till stående och gick längs möbler. Som 6-7 månaders klättrade han överallt och när han var 8 mån började han gå. Han var aldrig stilla under sin vakna tid. Tog in alla intryck. Var extremt "vaken" och nyfiken på allt. Klart att vi kände att han inte var som andra. Och han fick senare diagnos ADHD. Som vi hela tiden vetat att han hade... Men, som du säger. Det förändrade för oss inte så mycket. Han är ju samma fantastiska underbara skitunge för det :) Men det är lättare att få omvärldens förståelse. Och hjälp.

Min syster pratade ibland om detta när han var bebis. Är säker på att hon hade samma tankar som dig. En misstanke hon hade, något hon kände på sig. Det går ju inte bara att skaka av sig, slappna av och inte bry sig. Oavsett vad det är man har för funderingar angående sitt barn.
Och du har rätt. När man utreder ADHD tittar man också på hur barnet var under spädbarnstiden (även hur graviditet och förlossningen var) och många barn med ADHD beskrivs så som din dotter är. Men det betyder inte att alla aktiva spädbarn har ADHD (eller andra npf-diagnoser)

Kram på dig. Din dotter har tur som fick rätt mamma. Någon som ser hennes behov och bryr sig om, det märks att du är villig att göra allt som behövs för att hon ska må bra. Hoppgunga och gåstol kommer hon säkert att älska!

Min son ska precis börja sin utredning, han är snart 7 år. Jag har också haft känslan ända sedan han var bebis att det är något speciellt med honom. Han sov också väldigt lite, jag har aldrig gått så mycket som när han var bebis, jag gick och gick runt kvarteret med honom i vagnen för att han skulle sova, helst skulle man gå på lite lagom ojämn grusväg för att han skulle somna. Jag gick i kanske en timme, sedan sov han i max 40 minuter så det kändes som att jag aldrig fick tid för mig själv. På kvällarna var det samma sak, jag låg bredvid honom i timmar och ammade och gosade för att han skulle kunna somna. Fortfarande är han orolig och har svårt att somna, jag tror att han har svårt att "stänga av" tankarna och slappna av.

Han var väldigt bunden till mig när han var liten, mådde jag dåligt eller var trött så blev han påverkad av det och ville vara nära och hålla koll på mig. Var jag stressad så var det samma sak så jag lärde mig att för att få något gjort så fick jag ta honom i bärselen, jag hade en ergo-sele som jag bar honom på ryggen i tills han var över två år. Andra alternativ som fungerade korta stunder var att, som du gör TS, låta honom sitta med i barnstolen. Han fick slänga ut alla bestick ur besticklådan, det gick fortare för mig att skölja av dem efteråt så det var värt besväret att få lite tid till att laga mat eller röja av diskbänken.

Hoppgungan och gåstolen var också väldigt populära. När han blev större så började han springa, fram och tillbaka rakt igenom huset och det är uppenbart att han gör det för att bearbeta något som han tänker på, t.ex. efter att han har sett en film eller spelat TV-spel. Ett tag hade vi som vana att vi, pappan, jag och sonen, sprang runt, runt i huset varje kväll innan nattning.

Du kommer att hitta dina knep och oavsett om dottern får en diagnos i framtiden eller inte så tror jag att man som förälder kan veta redan tidigt att ens barn är speciellt. Det är svårt, eller omöjligt, att säga vad diagnosen blir när barnet är så litet, men att vara medveten om de speciella behoven hjälper. Många av mina vänner fick barn samtidigt som jag och jag kände mig ibland som världens sämsta förälder för att jag inte fick vardagen att fungera lika smidigt som dem.

Just sömnen har varit ett stort problem för oss. Jag fick hela tiden höra att det handlar om rutiner och det tog flera år innan jag insåg att rutiner är det värsta som finns för min son. Under vissa perioder kan han bara inte somna på kvällen och om vi då tvingar honom att ligga vaken i sängen i flera timmar så mår han dåligt av det och det visar sig i annan problematik. 

Det här blev långt, det är många tankar nu när utredningen ska starta men det är också så skönt att äntligen få höra att det är någon annan som ser det som vi föräldrar har anat i flera år.

Palma - Jätteintressant läsning om din systerson, och vad skönt att ni vet vad ni har att göra med så ni kan stötta honom på bästa sätt! Klart att man kan ha fel om adhd-misstankar om ett så litet barn, men samtidigt är det lite frustrerande att man inte får gehör för att man som mamma känner på sig att något inte riktigt stämmer. Som i fredags så var jag verkligen heeelt slut för lillan var så rastlös och gnällig. Kollade på klockan så var den bara 10 på förmiddagen. Då är det rätt många timmar kvar att orka med innan maken kommer hem, och inget sover ju lillan på dagen. :/ Så precis som du skriver så behöver man ju extra stöttning eftersom vissa dagar inte riktigt går att beskriva, så krävande är de. Och det är den krassa sanningen, hur underbar min lilla dotter än är.

Madame - Ja det är klart att det blir mer krävande hur man lägger upp sin vardag, men det låter som att du och din man har hittat riktigt bra och roliga sätt att hantera de jobbigare perioder som din son har. Tror det är superviktigt som du skriver att ni t.ex. springer runt allihopa istället för att han ska rusa runt själv, känns som om det blir lite mer att peka ut att hans beteende skulle vara fel. Och vem kan säga att det är fel att springa runt några varv i huset? Det är bara ett lite annat sätt att göra saker på. :) Det du skriver om rutiner stämmer verkligen in på min dotter, de finns liksom inte. Varken med mat eller sömn eller humör, vilket är utmanande, för som du skriver så känns det som att man är en kass förälder som inte förstår sig på sitt barn.

Jag försöker fokusera på det positiva i utvecklingen, gåstolen verkar gå hem fint även om lilltösen inte riiiktigt når ner till golvet än. Hon leker glatt med plastprylarna dock. Sen har hon faktiskt kommit till ro en stund i knät ett par kvällar i rad och det gick verkligen inte i 5 minuter tidigare. Så vi blickar framåt! Tack igen för att ni berättar era historier, hjälper mig så himla mycket!

Jag har också en 7 åring med ADHD (säger läkaren) samt Uatismliknande tillstånd, han var superlugn som barn, en sån som satt snällt i sin vagn när man shoppade,lekte lugnt med sina leksaker, och aldrig gjorde något större väsen av sig förän han blev lite äldre, då märkte vi av Autismen, vid 3,5 började man väl ana en viss hyperaktivitet och nu idag märks den problematiken tydligt.

Så alla barn med ADHD är inte gnälliga eller extra krävande och jättetidiga som man ofta läser om, min satt på rumpan tills han var 12 månader, sedan ställde han sig upp och gick stadigt, helt utan träning för han hade inte krupit heller innan. Lillasyster däremot utan diagnos är 1,5 och högt och lågt, testar, tränar, ramlar och far.  

Min 4 månaders son är likadan. Hyperaktiv och vill ha stimulans konstant. Inte en lugn stund på hela dan. Men jag tror helt enkelt att barn är olika.    

Beskrivningen påminner om hur min son var som bebis. Han har högfungerande as. Enligt min erfarenhet  är det viktigt att göra allt för att försöka få ordning på sömnen. Min son behöver liksom alla andra sova för att må bra, men det är inte alltid så lätt för honom.

Lillan är nu 5½ månad och jag börjar försiktigt hoppas på att det inte är något "allvarligt" trots allt utan en del av hennes personlighet. Nattsömnen är bra igen och även om dagssömnen inte är bättre så har hon vissa dagar då hon är mer tillfreds. Möjligen handlar det mest om frustration över att hon vill kunna krypa/gå/flyga istället för att bara ligga stilla. ;)

Vi har varit hos en barnläkare nyligen och han anser inte att det finns något att oroa sig för, så vi hoppas på det bästa.

Tack för alla svar och råd!

Min dotter har varit väldigt aktiv sen hon kom, att dom ibland bryter sovmönster på nätterna beror oftast på att dom utvecklas/växer mer under en period. Min dotter är snart 4 år och fortfarande full
Fart, hon prata sen 9 månader, gick tidigt och har i princip "röjt" sen hon kom. Och hon har ingen diagnos, bara väldigt tidig och aktiv:)

Herregud!
Att leta fram diagnoser även på sina små bebisar! Då är iallafall min åsikt att det gått lite för långt.

Din bebis låter inte ett dugg konstig. Låt henne få utvecklas i sin egen takt. Att få barn innebär inte att de bara ligger och sover som små dockor.

Olika barn har olika behov.
Mina två har varit HELT olika.
Den äldsta var väldigt krävande och sov inte mer än din. Han hade varken kolik eller allergi. Därimot utvecklades tarmarna inte i samma takt och var omogna. Han kunde inte sova mer än korta stunder dygnet runt under 9månaders tid. Och inte ordentligt förrens de var fullmogna vid 7års ålder.

Jag blev SÅ trött på att alla självutnämnda experter gapade om olika sorters diagnoser efter min son, från det att han var nyfödd.
När tarmarna var färdiga tystnade dock allt skitprat om att vi föräldrar "inte ville acceptera vårt barn "diagnoser" de satt på honom själva. För då var han plötsligt det lugnaste och snällaste och ödmjukaste barnet av allihop.

Idag är folk så pigga på diagnoser.  ALLT ska diagnostiseras. Varför då? Möt upp barnens behov istället oavsätt vad de beror på. Det är precis som att "mitt barn har en diagnos och därför är det helt okej att h*n beter sig si och så och hela världen ska ta hänsyn till det".

Även de som jobbar och forskar inom ämnet anser ju att det alldeles för piggt sätts diagnoser på barn och att lååångt ifrån alla har det på riktigt. Påmodet. Om man ser över sin hemmiljö och spenderar mer tid med barnen istället för att knappa på sin mobil i tid och otid skulle många barn må bättre och således fungera bättre.

Att sätta diagnoser på var och varannan unge FÖRSTÖR väldigt mycket för de som VERKLIGEN har diagnoserna! Istället för att de får den bästa hjälpen och den bästa förståelsen som faktiskt behöver den! Så dras de över samma kam som alla dessa andra.
De som faktiskt har en diagnos skulle få MYCKET enklare att få tex. rätt hjälp i skolan, om inte de resurserna behövde delas med alla barn som egentligen behöver annat, som kanske närvarande föräldrar.

Ta hand om ditt spädbarn efter de behov h*n behöver TS. Du får vara med ditt barn och hänga med i svängarna. Det är ett helt annat liv nu än innan ni blev föräldrar. Att ha en bebis innebär mycket sällan mysiga fikastunder osv. De är krävande och behöver sin uppmärksamhet. Vissa mer och andra mindre UTAN att man måste leta efter fel. 

Så var mitt barn med!
Nu är han lugnast i klassen....

Och jag blir otroligt trött på alla som tror man får en diagnos så fort man tar sitt barn till BUP för så är inte fallet. Dom gör flera olika test och har flera möten med föräldrarna och även skolan blandas in för att kolla hur dom fungerar där.

Tvärtom så finns det en stor del underdiagnoserade och då speciellt bland flickor för det ter sig lite annorlunda. Det handlar inte heller om någon modefluga, vem vill vara sjuk liksom. Det handlar om att vi har blivit mer upplysta idag för denna problematiken uppmärksammades redan i slutet av 1700-talet men är först nu man har ett namn på symtomen.

Eftersom det går lite olika diagnoser i familjen så kan det vara bra att hålla koll. Ju tidigare man är medveten om det ju tidigare kan man fånga upp och hjälpa barnet. Att säga om ts barn har diagnos eller inte är omöjligt men vi hade i alla fall rätt tidiga tecken på sonen när man blickar tillbaka.
Jag säger inte att man ska börja leta tecken på sina små utan anledning men vet man att det ligger olika diagnoser i familjen så ska man gå lite efter sin magkänsla. Visar det sig sen att den magkänslan va helt fel så gör det ju ingen skada. Värre blir det för barnet om man missar eller blundar för problematiken.Skillnaden är att våran son fortsatte vara såhär. Man fick höra att det skulle lugna sig, trotsen går över och sömnen kommer bli mer stabil men detta inträffade aldrig. Imorgon börjar han medicinera för sin ADHD.
 

Låter/lät som min. Sover fortfarande aldrig mer än 9-10h dygnet, men har lugnat ner sig betydligt efter att han hade feber några dagar och märkte att det inte var så farlig att sitta still... Jag har aldrig riktigt misstänkt adhd, även fast vi brukar skämta om det (för det tycker jag att en får om det rör en själv, bättre att skoja än att gå omkring och vara orolig) då jag är säker på att sambon borde få det utrett om han inte har någon bokstavskombination. Men som sagt, tagga ner, det är bara en bebis, och en del är aktivare än andra. Och det kan fortfarande förändras :)

t.o.m de läkare och psykologer som jobbar med detta har åsikten att det överdiagnostiseras! Att det är en modefluga! Framför allt från SKOLANS sida som hellre än föräldrarna många gånger vill ha en stämpel på barnen som inte passar in i facket.

Jag ska ge dig ett annat exempel!
Något som har samma symptom som dessa bokstäver är barn som lever i våld i nära relationer. Istället för att få den hjälp de behöver får de en diagnos. 

I bara våran kommun, som har en mindre stad (som knappt får kallas stad). Här har vi ett av landets minsta sjukhus. (ständiga hot om nedläggning). På det här sjukhuset finns en psykiatrisk mottagning och på den jobbar 6-8 psykologer + läkare.
Jag diskuterade ämnet med en psykolog som jobbar där, som är specialutbildad inom många områden. Hon berättade något för mig som gjorde att jag höll på att trilla baklänges! BARA hon, möter VARJE vecka 2-4 kvinnor som för FÖRSTA gången berättar om vad som händer bakom deras stängda dörrar i hemmet. Från smått till stort. 
Hon berättade att ALLA som jobbar där, psykologer OCH läkare får höra det LIKA ofta. 
Vi har en ganska liten kommun då den till ytan innehåller mest skog, vår lilla "småstad", samt 3 mindre samhällen.
Detta innebär att det förekommer någon form av våld i VÄLDIGT många hem och som ALDRIG kommer fram.
I alla dessa familjer, finns väldigt många barn som uppvisar exakt samma symptom som ett barn med diagnos. Och många många av dom får även diagnoser och med det helt fel hjälp! De behöver istället en stadig familj att lita på. Tid med sina föräldrar.

Jag känner en kille som forskar i detta. Han åker runt och är en tid på en skola, åker vidare till nästa osv.  Det är väldigt interessant att höra honom berätta.

Och JA, jag tycker det är RENT VANSINNE att eftersöka en diagnos på ett SPÄDBARN!

Jag har en son som är högkänslig. Dvs svårare att sortera intryck och måste få gå undan och vila sig lite ibland. Han har ingen innre mur och känner andras känslor, så om ex. jag är ledsen för något blir han jätteledsen för han tror att det är han som är ledsen. Detta ställer till det i skolan för att han känner andras känslor och när de kommer in från rasten ex. så finns flera i klassen som känner ilska efter något som hänt - vilket blir att min son känner kanske 8barns ilska som sin egen och blir då JÄTTEARG över någonting i klassrummet som då blir droppen.
Oj vad många gånger skolan velat sätta diagnos.... Inte förrens jag bad en barnpsykolog om hjälp, hon kallade dit helahögen på samtal om att ALLA barn inte har diagnoser. MÅNGA barn utvecklas dessutom olika och är inte redo att sitta stilla ännu och den frustrationen utspelar sig på olika vis.

Det gäller att hitta VAD som gör barnet missnöjt!

För oss tog det jättelång tid att förstå varför han aldrig sov i bilen, aldrig sov i vagnen, aldrig sov i sängen, aldrig sov mellan sina föräldrar, aldrig i bärsele. Utan bara skrek och skrek och skrev.
Hela 9månader tog det för mig att förstå problemet. Hade jag inte läst så mycket hade nog poletten trillar ner tidigare!

Vår bebis hade lite cellskräck och ville INTE vara fast. Överallt står det att bebisar VILL vara nära och ha det trångt. När jag äntligen kom på det så vände det över en natt. Att sova i en egen stor säng med en planka för kanten och madrass nedanför på golvet gjorde att han för första gången på 9månader sov längre än 30minuter i stöten. Den natten sov han hela 7timmar utan att vakna en enda gång! Jag själv fick ju kolla så han verkligen levde en miljon gånger! Mindre än en vecka senare sov han 12-13 timmar VARJE natt.

Vidare köpte vi en liten sulky. En annan typ av sele där han inte fatt fast på samma sätt och en kudde UNDER låren typ så haninte gled. Det var FÖRSTA gången i vagn han inte gallskrek. Då det var vinter funkade pulka också bra.

Bilen gick inte att förändra, så då fick han skrika. Men valde tåg istället för bil alla resor utanför stan där det gick tills han blev större och mer talbar.

Och dessa 9månaderna försökte man ju bädda in honom mer och mer för det var så man fick bebisarna trygga..... Hans raka motsats.

När han fick sova vart han en helt annan kille på dagarna. Går inte att beskriva.

Oj här har det skrivits en del.

Moonis som tidigare i tråden så fattar du verkligen grejen, att jag inte önskar mitt barn någon sjukdom i världen utan önskar möta hennes behov vad de än må vara. Att det varken handlar om att jaga diagnoser eller förneka dem om de skulle finnas där. Sjukvården har kommit långt och varför inte utnyttja den kunskap som finns där? :)

Starkaste jaha du, skönt att vara expert på allt. Jag har lärt mig här i livet att förhålla mig kritisk till de som inte ifrågasätter att de själva alltid har rätt. Du har nog som vissa andra här inte läst riktigt vad jag skrivit utan lagt egna jobbiga erfarenheter i det. Jag tar inte åt mig men tyvärr kan jag inte säga att dina provocerande inlägg varken hjälper eller stjälper. 'Nuff said.

Hej! Har en son som blir 3år i sommar som utreds och kommer väl få en diagnos inom autismspektrat, idag var vi även på vårat första besök hos logopeden och hon sa att han har en språkstörning. Funderar nu på om han har rätt att få en resurs i förskolan för att hjälpa hans språkutveckling? Har även hört talas om vårdbidrag. Kan jag ansöka om det redan nu innan han fått någon diagnos?

Ursäkta fel tråd!!!!