Hej, först av allt vill jag säga att vi har en solskenshistoria, för vi har i dag tre barn - alla via IVF. Men vägen dit var rätt jobbig.
Först alla månader / år av försök som tär på en. Sen utredning. Sen väntan på att behandlingen ska börja. Känslan av att tiden bara rinner iväg under en.
När sen behandlingen äntligen började var det med en känsla av glädje och upphetsning för mig. Jag var nyfiken, spänd och ivrig på resultatet. Jag var även naiv och godtrogen i det läget. Jag visste inte hur jobbigt det kan vara då.
Den där första svängen gick förvånansvärt bra. Nässprayen gav mig inga speciella biverkningar, det var lite läskigt att ta sprutorna, men det gick bra. Den sista "stora" sprutan (som skulle tas på ett väldigt exakt klockslag) tog jag på en toalett i en bowlinghall - kände mig som värsta knarkaren när jag lassade fram ampuller och kanyer 
Vi fick ett ägg som var fint då. Inga andra klarade sig till frysen. Och till vår stora lycka blev jag gravid och födde en flicka. Jag var fortfarande då av åsikten att det inte var så himla jobbigt detta med IVF - det hade ju gått raka spåret för oss! (Det enda jag tyckte var lite drygt var progesterone vagitorierna som kladdade i några veckor)
Två år senare ville vi börja med syskon. Det blev en längre resa, och mycket mer påfrestande för psyket. Nu hade vi barn, så ingen hjälp fanns att få från landstinget. Vi skulle betala allt själva. Vi köpte ett 3 försöks-paket, för att slippa stressen om det inte funkade första gången igen.
Den första behandlingen gick bra, tills det visade sig att inget ägg blivit befruktat. Då kändes det tungt att ha gått igenom allt och sen inte ens få chansen att ruva. Men vi ruskade av oss det och försökte igen så snart det gick.
Den här gången blev jag gravid, men på VUL i v 9 visade det sig att inget hjärta slog. Missfallet blev enormt utdraget med tabletter hemma som inte funkade, en skrapning som inte fick med allt, en till skrapning och sen blodprov var tredje dag för att se om hormonnivåerna gick ner som de skulle. Skitdrygt och sorgligt. Vid det här läget jag var trasig själsligen, och väldigt utmattad och trött på hela processen.
Vid den behandlingen hade vi dock fått fyra extra ägg till frysen. Så när det var dags att börja om bestämde vi oss för att göra ett FET istället för att gå på en helt ny, lång behandling för att bespara kroppen lite av påfrestningen med alla hormoner.
När det var dags tinades det första ägget, men det förlorade en cell i upptiningen och då de gärna vill sätta tillbaka ägg med bästa möjliga förutsättningar bestämde vi att vi skulle prova nästa. Det gick under helt och hållet. De tinade det tredje, men det tappade också en cell. Jag misströstade.
Tillsammans med läkaren kom vi då överens om att stoppa tillbaka båda de två "dåliga" äggen för att ge det en chans och dessutom ha ett ägg kvar om det inte skulle funka. Oddsen är rätt mycket sämre för tre-celliga ägg än för de som delat sig med jämna antal.
Jag blev gravid och i vecka nio syntes ett litet hjärta ticka. Lycka!! Döm vår förvåning när vi skulle göra KUB i vecka tretton, och det då upptäcktes att det var två! I vecka 32 föddes våra tvillingar.
Det kan vara en tuff resa, men man klarar ändå av den. Alternativet att avstå brukar inte vara ett alternativ. Vid något tillfälle kan man naturligtvis ändå ställas inför det faktum att det är dags att ge upp, men tills dess orkar man mer än man tror. Men var beredd på en känslomässig berg-och-dalbana, och förbered dig tillsammans med din partner - han behöver veta hur det kan påverka dig / er.
Lycka till!
