Fler än jag som bara väntar och väntar och väntar?
Hej alla,
Vi fick vårt efterlängtade första barn i januari 2009 som nyss fyllde 4 år. Vi blev spontant gravida igen hösten 2010. Dessvärre resulterade den andra graviditeten i ett MA i vecka 13 som jag fick avsluta på medicinsk väg med Cytotec. Läkarna upptäckte vid efterföljande vul att jag hade en cysta i livmodern som dock inte skulle försvåra mina chanser att bli gravid igen nämnvärt. Tvärtom - läkaren sa att jag absolut skulle satsa på att tillverka en ny bebis genast eftersom kroppen var extra fertil efter missfallet. Fick ett till förmodat tidigt missfall några månader senare (blödde som en gris efter att ha gått över ungefär 12 dagar men uppsökte inte läkare så jag vet inte säkert om det var MA eller inte). Efter det blev mensen inte vettig igen på evigheter. Det kunde gå allt från 13 till 38 dagar mellan blödningarna i flera månaders tid. Jag höll på att bli tokig.
Nu har jag dock varit hyfsat i fas med mensen sedan våren 2011 (27-29 dagar i snitt) och har koll på min äl eftersom jag får jätteont just kring det datum då den är planerad. Ännu har vi inte fått något syskon till vårt första barn, trots att vi har alltså försökt i sammanlagt snart två år. Vi har prövat att använda mensapp till mobilen för att kunna kolla cykeln bättre, jag slutade röka för ett år sedan och gick över till bättre kost och började motionera, allt för att göra kroppen bättre förberedd, men det tar bara stopp någonstans. Nu är jag skiträdd att det är min ålder som gör det så svårt, eftersom jag fyller 35 år snart. Det där med att "slappna av" prövade vi i sex månaders tid då jag var så arg att jag struntade i alltihop och bestämde mig för att gilla läget att "bara" ha ett barn hemma och såg alla fördelar med att inte få fler barn och nästan önskade att jag skulle slippa en till graviditet. Ingenting hände spontant då heller, dock.
Senaste gången jag hade äl hade vi sex varannan dag i men än en veckas tid, både före, omkring och efter äl för att typ helgardera oss. Sitter nu här på BIM- 2 och hoppas så fruktansvärt innerligt att det har tagit den här gången! Jag är inte säker på att jag orkar med ett negativt besked en gång till efter att vi har försökt så länge. Nu har jag t.ex. svullen nedre del av blygden (alltså inte bara "vanlig" mensmage), är så fruktansvärt trött att jag somnar när jag kommer hem från jobbet, lättirriterad, haft extrema mardrömmar, sover dåligt, tycker att allt smakar hemskt, haft stickningar i underlivet av och till i flera dagar osv. Däremot har jag inte alls känning av mina typiska pms-symptom såsom större bröst (mina växer vanligtvis en storlek innan mens och läcker ibland lite vätska). Vet ju inte om det är ett bra eller dåligt tecken just nu att det inte känns som pms och jag inte har någon mensvärk fastän jag alldeles snart ska få mens. De tidigare graviditeterna hade jag inget illamående alls och inga direkta tecken före vecka 6, så jag har liksom ingenting att gå efter just nu. Testade med RFSU-stickor igår på BIM-3 men det visade negativt, så förmodligen har det gått åt hel*ete den här gången också.
Jag känner mig så ensam i min omgivning eftersom mina bekanta samtliga har fått sitt andra barn nyligen och inte verkar ha några problem alls med sin fertilitet. Är det nån mer som jag som har väntat på ett syskon ett tag och vill följas åt till en förhoppningsvis ny graviditet?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-02-11 07:38
OTROLIGT! På Bim-dagen testade jag en gång till med Clearblue Digital. Jag hade nämligen inga känningar av mens, men hade däremot en förhårdnad när jag drog med händerna ner från magen mot blygden (alltså mycket hårdare än det brukar vara). Det visade positivt!!!! Idag tog jag ett till med CB bara för att vara säker, och jag är verkligen gravid. Äntligen! Uppenbarligen är RSFU skit för mig, för det är andra graviditeten som det testet inte visar något i anslutning till BIM. Så här blir det förhoppningsvis en oktoberbebbe!!!!!!!!!!!
Min syster har blivit oväntat gravid gång på gång på gång och har inte alls förståelse för att jag blir deppig. "Vadå, du har ju liksom redan en unge? Det är väl bara att pippa en gång till? Jag vet att jag med barn nr 2 minsann fick vänta två månader innan jag blev gravid, så det kan ta tid...." Ööööhh? Har även väninnor som alla fem fick barn samtidigt som jag första gången och nu har fått bebis nr 2 allihop och någon väntar bebis nr 3. I början kom frågorna så där lite skämtsamt "Är det inte dax att tänka på ett syskon till lilla X nu?" Efter missfallet - som tog väldigt hårt på mig och maken - så slutade de fråga, och sedan slutade de berätta att de väntade barn själva tills vi såg det med egna ögon. Nu har det gått så många år sedan vi började försöka att vi börjat ge upp det hela (jag vill inte bli en "gammal" mamma och tycker att min egen gräns går nu det här året när jag ska fylla 35 år). Jag håller tummarna för er!