Hur närma mej min 15-åring?

Jag var hos läkaren idag, och det gick rätt bra.
Han bedömer att sonen har någon form av ångestsyndrom samt depression. Pojken ska träffa psykolog en gång i veckan för att man ska försöka få en bättre bild av hans problem.
När det gällde mediciner så tyckte läkaren att det var mindre bra av tidigare läkare att skriva ut de mediciner han fått innan. Doserna var låga men det var inte lämpligt att börja med att skriva ut "vuxenmediciner" innan man provat annat. Han ska nu få Fluoxetin istället.

Jag har själv mått väldigt dåligt och tagit avstånd från föräldrar och sånt jag gillade, dels pga hur det var hemma. Allt som allt slutade det med att jag skar mig själv på armarna, ingen visste något om det inte ens folk i min närhet då jag gömde undan grejer och dolde alltid mina sår med svettband, tröjor med långa ärmar mm. Och de som mår dåligt och skärs sig gör det ofta på ställen där man lätt kan gömma det.
Tycker att ev köpa ett akvarium och lite fiskar kanske kan vara något han kommer älska och där han kan slappna av när han tar hand om det, och ev att han kan få välja ut ett akvarium, fiskar mm själv. När jag mådde dåligt var det verkligen skönt att ha ett djur i närheten att gå till för att få slappna av.

Jag tänkte på en sak och hoppas att det inte missas.

Tänk på att sakta trappa ner Lyrican då avsättningsymtomen annars kan bli mycket svåra. Gå aldrig av Lyrican rakt av eller rakt över till en annan medicinering. Hoppas innerligt att läkaren tänkte på detta då det annars kan få sonen att må mycket dåligt.

Vad roligt :) ja jag mår bra dig och har barn nu som jag har väl lärt mig på den dåliga vägen hur en förälder ska vara :)
Det kan ju vara så att din son bara behöver tid på sig att vänja sig vid att bo hos dig igen och vänja sig vid att du finns vid hans sida varje dag :)
Ja fiskar är ju inte så bra att klappa men de ger ett lugn :)

Ja, det har varit svårare att börja bo ihop igen än jag trodde det skulle va, fast på helt annat sätt.

Jag var orolig för att det skulle bli gräl om saker om jag sa till honom om något, att han skulle tycka det var jobbigt att flytta från villa till lägenhet, att jag inte vet vilka hans kompisar är, DVS ganska praktiska saker. Men det har faktiskt inte varit något större problem, även om det är lite skillnad att "ta hand om" en 15-åring jämfört med en 12-åring.
Det svåraste är just det att det inte känns som att han "kommit tillbaka". Det är fortfarande som när han bara bodde enstaka helger hos mig och vi båda var lite osäkra på hur vi skulle vara. Jag försökte vara så snäll och omtänksam som jag kunde utan att pressa honom på kärlek och han var alltid vänlig och "medgörlig". Det är lite där vi verkar ha fastnat.
Jag tycker att mitt betende är annorlunda än då, jag är inte lika stressad och nervig för att allt inte ska vara perfekt vilket gör att jag nog är betydligt mer avslappnad med honom. Jag vågar också vara mer moderligt "uppfostrande", jag undviker att tjata eller skälla på honom; men jag är noga med att för hans egen skull visa honom vad som är bra och mindre bra och vad man faktiskt behöver veta och kunna här i livet.
Han har dock inte blivit särskilt annorlunda, det är som att vi fortfarande bara träffas vissa helger. Han är artig, vänlig och "snäll", men mer visar han inte. Det känns så svårt att inte kunna se om han tycker om mig eller avskyr mig. Det spelar på sätt och vis ingen roll vilket, bara jag fick någon vink om vad han faktiskt helt ärligt kände.
Ibland minskar avståndet till varandra, men inte så ofta. På vardagarna känns det ofta svårt att nå honom. På helger kan det släppa lite och jag kan faktiskt få ta del av vad han tycker är roligt, vad som inte är roligt och lite om hans tankar om olika saker. Det ska dock en del till för att det ska bli någon liten öppning och det vara inte så länge.

Ja det är ganska stor skillnad då man är mitt i livet och mycket med skola och sånt.
Brukar ni göra något tillsammans på veckodagarna?
Nu vet inte jag vad din son gillar mer än fiskar men om ni kanske skulle testa att han får välja vad han vill att ni ska äta någon dag och ni åker och köper det tillsammans och du visar hur man lagar den maträtten eller något liknande.

Vi brukar väll inte hitta på något speciellt på vardagar. Jag ser till att vi äter tillsammans och jag försöker alltid prata med honom om olika saker, ibland går det att prata lite längre med honom men ofta blir det väldigt korta samtal där jag frågar och han svarar. Han verkar oftast trött och jag vill inte pressa honom för mycket.
Det där med att fixa mat tillsammans var en bra idé! Jag ska nog prova det nån gång.