Hur får jag min man att vilja ha sex med mig?? Det här är helt knäppt och jag blir tokig, känner mig som världens sämsta och värdelösa fru! Ska jag bara ge upp??

Jag vet inte vad det beror på, det vet ju bara han. Förmodligen har det blivit en vana hos honom att ni inte har sex, det är svårt att förändra en vana bara över en natt sådär. Jag tycker ni ska ta hjälp av någon kurator lr familjerådgivare för att få till en kommunikation er emellan.

Ja, kanske det. Får se om jag orkar ta upp det här med sexolog/terapi igen för tionde gången. Ska försöka ta upp det när han kommer tillbaka med hunden...

Anonym (Han vill inte) (Trådstartaren)

Du har ju funnit din lust och sexualitet så det är klart du inte ska finna dig i att inte få njuta av det nu.

Jag tror att avhållsamheten skadat hans lust och sexualitet och att han behöver mycket ansträngning (från både din och egen sida), hjälp (utifrån) och stöd (ifrån dig) för att hitta tillbaka.
Sedan är frågan förstås om du har ork och tålamod samt om han verkligen kommer att hitta tillbaka.

Jag önskar dig i alla fall lycka till.

När man ligger i osynk med varandra sexuellt och blir avvisad "en gång för mycket" så händer något inom en. Från att tidigare kanske ha varit "Han är nog inte på humör. Det köper jag" till att istället bli "Inte igen! Hon VILL nog inte har sex med mig öht. Han tänder inte på mig längre. Det är lönlöst". I nästa sekund knackar det på dörren och därute står Herr Misstro och Fru Tvivel med sonen Ilska och döttrarna Hopp & Förtvivlan. Genom den öppna dörren passar hundarna Självkänsla och Kvinnlighet på att snabbt smita ut i natten för att aldrig komma tillbaka igen.

Hur skall man bli av med denna objudna gäster? Hur skall man återfinna de som har försvunnit?

Jag tror att om man har vant sig vid att saker är på ett visst sätt så är det svårt att ställa om efter ett par år. Man kan som åskådare kanske tycka att en person som "inte har fått" sex med en annan person borde blir jätteglad och vara på hur mycket som helst om den andra personen har börjat vilja ha sex igen. Men man glömmer då den långa period av ingenting så till sist blir hur man ser sin partner. En person som inte vill under en lång tid kan lätt "axsexualiseras" i ögonen på den som vill. Kanske är det en strategi för att kunna hantera den svåra situationen. Kanske det är samma påföljd som kan hända i ett förhållande där man slutar vara fysisk med varandra. Kanske det finns paralleller med det som kan hända i ett förhållande där man snarare känner vänskapliga känslor för sin partner än det där riktiga.

Jag tror att det krävs en massa arbete från båda för att hitta tillbaka igen. Mao, det är inget man bara kan slå på igen som en strömbrytare. Och mycket handlar om att släppa stolthet, millimeterrättvisa, det som har varit och istället fokusera framåt på vart man vill komma. I hans fall kan det handla om att ta en sista runda om hur knäckande perioden var för honom, vad det gjorde med hans självkänsla och i längden lust. För dig hur det var att inte bli trodd, att när du till sist blev det så kände du en konstant press och att du var en dålig fru som inte ville det som en fru/partner skall göra. Men när ni är färdiga så måste båda lägga det bakom er. Ni måste komma till en punkt där ni kan släppa det och lägga energin på att bygga upp ert förhållande igen. Det finns en fälla till och det är en underton av hämnd där man vet att man straffar den andre på samma sätt som man själv drabbades. Även det handlar om att rensa luften och lägga allt gammalt till handlingarna.

Hur ni sedan når dit beror på er själva. Din man kanske behöver att ett tag till känna att du tar initiativet så hans självkänsla och förtroende kommer igång igen. Du har självklart rätten att kräva att det här inte skall bli ett stående krav från hans sida. Det handlar om att ge och ta. Ni kvinnor kan även använda andra sätt att nå mäns sexlust igen. Fast det krävs öppenhet och mod. Vad jag parar om här är att lyssna på hans fantasier och vad han går igång på. Ni kanske kan hitta något gemensamt som funkar för båda där han känner att "det här gillar jag och hon gör det också inte för att bara jag vill det". Vad just detta är får ni försöka hitta själva, om det nu finns något sådant mellan er två.

.   

Jag uppskattar att det verkar va en del män som svarat, tack för det. Hoppades på att få den aspekten och den sidan av responsen också, inte bara FL:s kvinnliga "tyckarkår". Ja, ni vet vad jag menar.

Ni skriver så klokt allihop! Och jag läser allt noga och många ggr. Ni har träffat så rätt och mitt i prick ang så många saker och ni har fått mig, åtminstone tillfälligt, att återigen fokusera på kärnan. Vilket är hans lust, inte min otillräcklighet. Men det är svårt...

Idag har jag iaf sansat mig lite och ser saker aningen klarade. Vi pratade igår (tyvärr blev det även en hel del gråt och väldigt jobbiga känslor, det var oundvikligt) och han var öppen för att ta upp terapin igen hos en ny sexolog där vi kan börja om på ny kula. Vi bestämde dock att vi skulle göra ett krafttag innan dess och försöka ta oss tid att ha sex en gång varje helg innan dess, och då ska även han ta initiativet. Ett sista ryck liksom. Även om vi inte känner oss så upphetsade innan så vet vi ju att vi blir det när vi väl tar oss tid för det.

Så det blir sista försöket. Vet faktiskt inte om det kommer fungera, jag är tveksam. Men nu ville han det så vi provar. Annars blir det sexologen, men nu verkar han iaf öppen för det.      

Hej!

Jag är i samma sits fast jag är mannen, men med skillnaden attt vi ännu inte kommit så långt som er. Jag fick också välja mellan att lämna min sambo eller att leva kvar utan sex. Och nu börjar min lust sakta med säkert tvingas ner till ingenting, och det verkar nästan som att hennes är på väg upp igen.

Jag hoppas inte du lämnar honom bara, även om du inte sagt det. Han har känt likadant som du nu gör, och tog beslutet att stanna kvar med dig. Något jag håller honom stor respekt för, det är verkligen inte lätt. Det höll på att knäcka mig totalt.

Jag har inga råd att ge men kommer följa tråden och hålla tummarna för er!

Tack för ditt inlägg.

Får jag fråga hur det kommer sig att hon ville gå den "vägen" (dvs att leva utan sex)? Och hur kände hon inför att be dig om det? Tror du att du kommer få tillbaka lusten nu när hennes vaknar till liv igen?

Och nej, jag kommer inte lämna honom. Han är mitt allt. Och han är mer än sex. Precis som jag var mer än sex för honom när han valde att stanna hos mig. Därmed inte sagt att frustrationen ibland är mer än man kan hantera.

Det låter som din sambo är är lika lyckligt lottad som jag. Hur går det för er nu, är ni på väg tillbaka? Får ni hjälp? Blir nyfiken, ni verkar ju vara i samma situation som vi.    

Skulle just svara eftersom jag har varit i en liknande sits.

Sen läste jag "FLs kvinnliga tyckarkår". Varför frågar du om råd på ett forum du föraktar? Kan det vara din attityd som gör din kille avtänd kanske?

Svar på fråga 1: Svårt att svara på alls eftersom jag aldrig sagt att jag föraktar det här forumet. Tvärtom tycker jag väldigt bra om det, även om det kan bli lite onyanserat ibland. Jag uttryckte min glädje över att få svar från den manliga sidan av FL, inte bara den kvinnliga. Det tyckte jag var bra eftersom det finns en "tyckarkår" av kvinnor här som slänger ur sig obetänksamma svar. Jag var rädd att jag bara skulle få såna svar av typen "lämna honom!", "skyll dig själv!" etc, men var positivt överraskad över de hjälpsamma svaren jag fick från män som gav sin sida av det hela också. Framför allt fick jag hjälp att se att det här inte ligger hos mig utan att se utanför min egen känsla av otillräcklighet.

Svar på fråga 2: Det känns väldigt ledsamt att du tror att det är så. Men som jag skrev, jag förberedde mig "skyll dig själv" -svar också och där kom det. Men det hjälps inte, jag tar åt mig och det var även vitsen med att ställa frågan i det här forumet. Du har läst mina inlägg förstår jag, och då har du säkert registrerat att jag redan skuldbelägger mig själv och känner mig oduglig och otillräcklig. Och absolut, du har säkert rätt. Det är jag och min attityd som avtänder honom. Det är jättebra att du påpekade den möjligheten för mig. Tack för att du gav din hjälpsamma och deltagande sida av saken.

Jag skrev lite hårt, men blev av nån anledning så himla ledsen när jag såg det där med. Kvinnlig tyckarkår. Det lät väldigt föraktfullt mot kvinnor på fl, som om vi vore en homogen grupp.

jag kände mej dum som hade läst tråden så ordentligt och sen bara avfärdades för att jag skulle vara del i kollektivet "kvinnor", jag brukar tänka efter ordentligt i vanliga fall.

Jag förstår bättre när du skriver om lätta "dumpa honom-svar", de kommer från både män o kvinnor tycker jag.

Nä, jag tror inte att hans brist på lust har med din attityd att göra. Men hur ni hanterar det har förstås med båda att göra, klart att en DEL av problemet med att lösa upp knuten ligger hos dej. Det är din sits nu jag har varit i och det är svårt att vara tålmodig och förstående i alla lägen även om man vet att man borde. Lycka till, det låter som en klok väg ni valt.

Sandlilja, jag håller med om att det blev mer "kvinnorelaterat" än det borde från min sida.

Antar att jag menade de som brukar kallas "moraltanterna " och andra kollektiva benämningar här på FL, dvs de som är snabba att döma och verkar njuta av att skuldbelägga andra. I mina ögon är de oftast kvinnor, men det finns säkert män också. 

Är inte så förtjust i att de kallas "moraltanter", då de inte har ett dugg med god och ödmjuk moral att göra. Skrev då "kvinnokåren" istället, men inser att det var lika dumt det med, för det har inte specifikt med varken kvinnor eller kårliv att göra.

Det var absolut inte meningen att dumförklara dig, förlåt för det. För jag hade föredragit din berättelse om er liknande situation framför ditt insinuerande att felet ligger hos mig och min attityd. Jag tog riktigt illa vid mig, det sved hårt. Jag önskar att det inte gjorde det, att jag hade förmågan att vifta undan folks kommentarer på nätet men tyvärr har jag inte den förmågan. Men det felet ligger hos mig. Precis som kanske felet ligger hos mig när det handlar om min man, du kan ha rätt i det trots allt.

Jag bidrar gärna med min upplevelse om du inboxar mej, jag vill inte dra detaljer om min relation under mitt nick.

@de Robespierre: du formulerar dej så bra och har varit till stor hjälp för mej och mitt förhållande.

Ja, nu verkar ni (du?) ju ha kommit fram till hur ni ska försöka att åtgärda det här, men personligen så tycker jag att det är närmast oförskämt av dig att inte visa honom samma tålamod som han visade dig. Några år bör han väl ändå få på sig, tycker jag, innan du bölar om att det är så orättvist att han aldrig tar initiativ nu när du känner dig kåt.

 

Det är ju det jag gör. Jag visar honom samma tålamod som han gjorde med mig. Det var inte lätt för honom när han visade mig det tålamodet då och det är inte lätt för mig att visa honom det tålamodet nu. Det är och har varit jobbigt för oss båda.

Och han har fått flera år på sig, som du skriver. Precis som jag fick flera år på mig av honom. De första åren var ett prövande av hans tålamod och de sista åren har varit ett prövande av mitt. Men det spelar ingen roll, det får ta den tid det tar. Jag är tillsammans med min man för livet.  

Och aldrig, aldrig, aldrig någonsin har jag sagt, skrivit (vare sig till honom eller här) eller överhuvudtaget tyckt att det är orättvist. Lägg inte till sånt som inte står.

Lägg gärna till sådant som är relevant, det står inget i din trådstart om att han haft flera år på sig och ett uttalande som det här låter heller inte förstå att det är så det sett ut:

"Man kan väl säga att jag har läkt och funnit lusten igen, fast trevande. Så nu har vi börjat ha sex igen och det går jättebra, när vi väl har det."  

Nej, det säger du kanske inte, men du tycker det uppenbarligen. Dina inlägg handlar om dig, hur oattraktiv hans initiativlöshet får dig att känna dig. Men visst, du har rätt - man ska helst inte tolka text på det här stället.  

Det är omöjligt att uppdatera TS med varje nytt inlägg, det skulle se rätt lustigt ut och bli jobbigt att läsa. Själv brukar jag läsa igenom åtminstone trådstartarens inlägg innan jag svarar i trådar, iaf i en så här korta trådar. Men det är ju olika hur man gör.

Och japp, mina inlägg handlar om det du skriver. Dvs hur oattraktiv jag känner mig och om hur jag ska hantera detta för att jag och min man ska komma framåt. Mitt stora problem är att jag skuldbelägger mig själv och känslan av otillräcklighet tar över och förstör. Jag känner mig som en dålig fru etc, mycket riktigt. Det skapar även enorm frustration, ja. Men det är inte att "böla om orättvisa". Jag blandar inte in rättvisa i det här alls. Tvärtom jag jag upprepade gånger skrivit hur fantastisk han är som aldrig pressat mig och att just därför inte vill pressa honom.

Det jag klippte in står ju i trådstarten. Jag tar mig med lätthet igenom betydligt större textmängder än några rader på ett forum. Ger jag intryck av att vara svagbegåvad?

Jag skulle tro att dina försöka att inte pressa honom ändå pressar honom, inte minst med tanke på gråt och jobbiga känslor. Jag tycker att det enda rätta i din situation är att fortsätta att vara den som tar initiativet och samtidigt själv arbeta med din skröpliga självkänsla. Sexet är bra när ni har det, skriver du. Ja, då får du fortsätta att ta ansvar för att det blir av tills dess att han är redo att göra på annat sätt. Ett par år och några år är inte lika lång tid, vad jag vet.  

Det är en bra fråga. Jag får lite olika svar de gångerna jag frågat, men oftast känns det bara som undanflykter och ursäkter för något annat. Jag önskar jag visste vad! Till en början tolkade jag det som att hon tappat gnistan och att attraktionen var borta och jag blev väldigt ledsen och tillbakadragen. Men jag tror inte det är (hela?) sanningen.

Med det sagt, blir jag för frågsam blir hon arg så det är ju antagligen väldigt infekterat och svårt att prata om.
Hon gjorde ett försök att initiera sex igår kväll men jag kunde inte (psykiskt, fysiskt är det inga problem men det räcker inte för mig) och det slutade med att hon blev jätte besviken och brast i tårar. Jag försöker möta henne halvvägs och "ställa upp" men hon verkar tyvärr se igenom det.Skönt att höra att jag måste ha missförstått vad du skrev.

Jag vet verkligen inte. Ledsen att jag inte är till så mycket hjälp. Allt är väldigt upp och ner just nu. Vi bråkar om i princip allt, och det har vi aldrig gjort förut så det känns som om det skulle kunna ha med det uteblivna sexlivet att göra. Samtidigt visar vi varandra mycket kärlek och ofta, men de täta bråken och bristen på sex tär på oss båda tror jag.

Hur går det för Er? Hur mår du, och hur mår din sambo? Ni verkar vara helgoa människor båda två, han som valde dig framför sexet (vilket många män inte skulle göra enligt min erfarenhet.. väldigt tungt!) och du som förstod detta och nu ställer upp lika mycket på honom - det är så att man blir tårögd. :) Håll ut!