inga känslor.

hej
jag vore tacksam för råd, svar och hjälp till denna tråd. Jag lever med en man, sedan 7 år tillbaka. Vi har en dotter hon är 6 år. Jag älskar inte honom över huvudtaget, eller jo men inte på det där härliga mysiga sättet. Mera som en trygghet, en vänskap osv.

Jag måste skriva av mig lite, han är irriterande, han vill ha kontroll på vad jag gör hela tiden som t.ex nu när jag skulle logga in på familjeliv. Han är irreterad för jag inte ger han pussy. Jag vill ju inte, jag har inte de rätta känslorna. Vårat sexliv e trist och mera som en robocop i sängen. Vi lever ihop men har inte alltid gjort det. Har bott isär många ggr. Anledningen till att vi går tillbaka är för att jag är rädd. Är rädd för att stå på egna ben osv.

Han har varit mitt ekonomiska stöd länge. Snart har jag jobb och börjar studera på högskolan. Jag är fortfarande i behov av bil iofs då jag börjar oregelbundna tider. Jag måste hämta mitt barn på dagis osv som är omöjligt utan bil. Han säger typ att om vi inte har sex så får jag inte använda hans bil eller kreditkort längre. Det sätter mig i behövande ställning. Han säger också att vår dotter blir "fucked" om vi går isär. 

Jag är så trött på att vara den drivande i saker och ting hela tiden. Han är passiv och har svårt att få tummen ur. Jag är den som säger sök jobb, sök till skola, ordna en reparatör till bilen osv. Jag får göra det mesta, Han vill ha barn med mig men jag förstår inte vrf. Han säger att vi måste för att det är bra för vår dotter.

Det fanns en annan man som jag älska mkt och fortfarande har känslor för. Han fick cancer nyligen och opererades nyligen. Det fick mig att tänka om lite, att livet är för kort och att jag älskar en annan. Jag vet att det inte kan bli jag och denna man för vi bor på olika orter och jag vill inte flytta på min dotter. Hon har rotat sig där vi bor och jag vill att hon har bägge föräldrarna nära varann.

Jag är bara så trött på min man, tål inte att vara nära honom just nu. Han är jättesnäll  och jag lider av samvetskval. Det är ju fel att va ihop med honom också om ja inte har de rätta känslorna.  Jag vet att han har de rätta känslorna för mig men det är jobbig sits. Det är också så himla jobbigt att gå igenom en skillsmässa och rädd att jag ångrar mig. Tänk om han ger mig en trygghet, en inneboende trygghet. Det är ju det han har varit under hela tiden men jag njuter liksom inte i sängen och jag känner inte det som man skall känna. 

Jag tänkte att de bästa e bara att vänta o se. Det e bara det att han är hemma jämt och jag stör mig på det. Om han är borta mera så kanske det blir bättre.