Någon som har erfarenhet av flytt med eller utan barn?

Vad tycker pappan om idén? Rimligast är nog att du först pratar med han.

Barnet han knappast insikt om vad en flytt 30 mil innebär så att låta barnet besluta om barnet ska med eller inte är orimligt.

Håller med att bäst och prata med pappan så han inte stämmer dig.

Jo jag ska ju så klart diskutera detta med pappan men vill bara bolla lite ideer om hur det kan lösas. Jag är så gott som säker på att pappa inte vill att hon ska flytta med mig. Men är det så att jag i det läget MÅSTE lämna henne för att pappa med armarna i kors säger nej? Hur mycket lyssnar soc på en 11 årings vilja? Om jag åker och börjar jobba där under utredning, kommer det ligga mig i fatet då? Trots att jag har kvar lägenhet och allt den första tiden för att testa?

Någon som gjort detta? Hur gjorde ni? 

Om pappa vägrar så måste du stämma han, soc bestämmer inget. Att bara dra med en 11-åring från kompisar och pappa är inte så smart.

misstänker rätt hårt att om du drar med barnet så stämmer säkerligen pappan dig och då kommer han säkert vinna i rätten eftersom barnet har sin trygghet, sin sociala del av sitt liv där och det är där barnet bott tidigare, men det är bara vad jag tror...
Så det bästa är väl om ni kommer överens om ett bra umgänge och du låter pappan behålla boendet. Varannan helg är ju ok om man bor 30 mil bort även om det är gränsfall.

Du kommer säkert få typ 1 helg i månaden och sedan lov mm. Barnet går ju i skolan och har svårt att vara borta från skolan på fredagar t ex och lär ju gå längre och längre tid just fredagar så man kommer iväg senare och senare till umgänget.

Det är vad jag tror...   

Om erfarenhet så kan jag säga att jag senast i  förra veckan pratade jag med en nu vuxen kvinna som hamnade i ungefär det läge som ditt barn skulle hamna i. Det är en i raden av många jag pratat med av olika skäl. För ett par personer har det funkat bra tycker de, även om det inte varit någon direkt höjdare, men de flesta jag känner till mår förr eller senare dåligt på ett eller annat sätt. Det gäller både de som tvingats följa med och lämna en förälder och de som fått stanna kvar och tappat den andre. Summan är densamma.

Du skriver att du inte vill att ditt barn ska känna sig övergivet. Risken att hon gör det är stor alldeles oavsett vilken förälder hon tvingas lämna. Det kan uppfattas som ett slags övergivande att ta med henne också eftersom du då försvårar relationen med hennes pappa. Alltså gör du en aningen egoistisk tankevurpa när du tänker dig att om du bara tar med henne så känner hon sig inte övergiven. Då utgår du ju från dig.

Rättsläget i sådana här fall är ganska tydligt. Lagen säger att man ska se till barnets bästa. I de allra flesta fall brukar det innebära att barnet stannar i sin invanda miljö med skola, kamrater, hem, fritidsintressen etc. Det är mycket mer än en pappa du skulle rycka upp henne ifrån alltså. En elvaåring lyssnar man också på i stor utsträckning och då särskilt om barnets önskan är det som man vanligen anser är för barnets bästa. I ditt fall således högst sannolikt att hon ska bo hos pappan.

Trettio mil varannan helg, om man skulle lägga upp det så, är ganska långt. Prova ett halvår själv så får du se. Du kan inte engagera dig i något som man gör på helgerna, du kommer att få tacka nej till fester och en del annat. För ett barn sätter man en käpp i hjulet för en hel del saker med andra ord. Varannan helg på annan ort är ofta ett problem och det växer ju äldre de blir.

En del menar att man med modern teknik så enkelt kan hålla kontakten, men det är svårt att kramas via Internet. Hon är elva, hon är på väg in i de ofta så skakiga tonåren. Hon behöver dig, men hon behöver också sin pappa. Inte ett telefonsamtal bort, utan som närvarande, som en del av livet, som den som hjälper till med läxor, som pratar om killar, som...det är mycket.

Vårdnaden är det inte troligt att du förlorar, men däremot boendet.

Nej varannan helg är inte att tänka på...
Nu är det inte av egoistiska skäl jag flyttar utan för att överleva. Jag hittar inget jobb och klarar mig inte på stämpling som är 10 400 netto ut i månaden... Heltidsjobb dyker sällan upp numera i dessa trakter och deltid klarar jag mig inte på. Jag ser ingen annan utväg.

Självklart skulle jag kunna åka hit och ha umgänge med henne så hon slipper resa så ofta. JAG är en stor del i hennes trygghet så jag har svårt att tro att hon vill stanna med bara pappa...

Jag har släkt och familj i den andra staden så det är inte främmande för henne. Vänner har hon inte många på fritiden då barnen bor spritt runt om i skogarna men visst hon känner ju alla på skolan.

Jag ska inte dra med henne någonstans utan tillåtelse. 

Oj...det blev lite osammanhängande där...
Meningen JAG är en stor del... och Vänner har hon inte många...ska byta plats... 

problemet är att pappan har rätten på sin sida om han väljer att stämma dig. Vad dottern säger när hon är 11 år tror jag tyvärr inte de lyssnar jättemkt på. Det sägs att när barnet är större så börjar de lyssna på även barnets vilja men tyvärr ser det nog inte ut så i verkligheten.

Det heter också att BARNET har rätt till sina föräldrar och inte tvärtom enligt lagen MEN i praktiken får i föräldrar ALLTID umgänge med barnet varesig barnet vill eller inte så i praktiken är det alltså "föräldrarnas rätt till barnet" tyvärr...
så även om dottern vill åka med dig så kommer säkerligen rätten gå på linjen att hon är uppväxt där pappan bor, har sin sociala bas där och det är där hon bör han sitt boende...  

Hur länge till hon fyller 12?  När hon är 12 börjar hennes röst räknas in, och hon kan vara med och avgöra vart hon ska bo.

Men prata med henne, mycket.  Förklara hur det ligger till, och gör klart att du absolut inte lämnar henne, men du måste flytta om du ska få ett jobb.  En 11-åring kommer förstå.  Jag flyttade själv riktigt långt med mina två som då var 8 och 10, och det gick jättebra.  Dom var med och avgjorde, hade dom nekat hade jag fått stanna kvar, så var det bara.  det är inte bara mitt liv det gäller.

Det finns ingen åldersgräns längre för när de börjar lyssna på barnet. Barnets mognad bedöms och därefter tas beslutet, ibland mot barnets vilja.

Jag tog min ena dotter till skolkuratorn när hon var 9 pga att hennes pappa då betedde sig som en skit. Kuratorn bedömer ju bara barnet och bryr sig inte om föräldrarnas tyckande och mående. Hon sa då att barn har svårt att förstå vad de lämnar de ser bara vad de 'vinner' och i de fall ett barn flyttat till den andra föräldern och bytt skola etc så var det så att i de allra flesta fall så flyttade de tillbaka inom tre månader. MEN detta berodde också på vem som var deras primära anknytningsperson.

För att lösa umgänget så kan man komma överens om hur man ska göra, kan flickan åka tåg själv mellan? Kan flickan när hon åker till den förälder som blir umgängesförälder få ledigt fredagen från skolan så att det blir lite längre tid hos föräldern? Kanske tom på torsdagen? Detta kan dock antagligen inte lösas mer än en gång i månaden så skype tfnkontakt, sms osv mellan är ju bra samt om den andra föräldern kan åka ibland också. Loven bör ju kunna spenderas hos den andra om den andra kan, flickan är ju så stor så det torde inte vara några problem att hon är själv hemma medan den andra arbetar.

finns ingen sån ålder längre tyvärr...
många ggr går det emot barnets vilja även när de är så gamla som 12 år...

Man ska alltid lyssna på barn, oavsett om man är i domstol eller inte. När det handlar om en så ingripande sak som att flytta långt, lämna kompisar och den andra föräldern, så ska barn definitivt inte bestämma, men man ska lyssa på dem och beakta deras vilja.

Ts, finns inga jobb närmare än 30 mil bort? Jag kan förstå att du vill flytta hem osv men samtidigt blir det tufft för barnet att antingen förlora dig, eller den andra föräldern halva tiden. Att ha barnen mer vid lov osv går bra, när barnen är små. Men ju större de blir desto viktigare blir tid med kompisar.

Man lyssnar på barn som är betydligt yngre än elva år, utifrån barnets mognad. Barn kan vara väldigt olika.

Den där 12-årsgränsen handlar om att man när barnet har fyllt tolv år inte verkställer domar om boende och umgänge. Vill de då inte åka till en förälder så kan man i praktiken inte tvinga dem.

Någon skrev om ledigt från skolan. De ska inte beviljas sådan ledighet och kommer sannolikt inte att göras heller av en vettig rektor. Där har man blivit strängare på senare tid på många håll.

6 dagar per år kan man få beviljad, men man måste söka varje gång.  Jag tar ut en dag då och då för mina, så dom får åkt till sin pappa i Norge, och det brukar gå riktigt bra.  Dock endast till exempel vid julsemestern, nu på höstlovet när dom kuttade det ned till 3 fjuttiga dagar, och ibland för dottern när hon tävlar och kommer hem mitt i natten på söndagen.  Hon idrottar på elitnivå nu, och lärarna är oerhört stolta av min lilla tjej.  :)

Dom avgör från gång till gång, men då barnen sällan är sjuka, och gör det bra i skolan, går det alltid bra.  Eventuella tentar etc lägger dom ibland på andra dagar då så barnen inte missar dom. 

Lilje, var du och pappan överens om flytten eller blev det dom i tingsrätten?

Jag uppskattar verkligen allas råd och kommentarer och olika åsikter,detta tåls att vända och vridas på...mer tack 

Tågresan med x2000 tar ca 2 tim och sen blir det bil 1 tim åt bägge håll men då är man ju tillsammans och hinner prata och umgås under tiden!  
Om man tar en xtra läxa den veckan man vill va ledig kanske måndag är en bättre dag att få ledigt på?
Jag tänker att var 3dje helg eller 1 ggn/mån är vad som går att få till. 

Ska hon på kalas eller nåt annat viktigt (för henne) ska hon naturligtvis få göra det(med risk för att man tappar en del kontakt)Om det är jag som ska vara umgängesförälder kan ju jag åka och vara med henne resten av helgen efter kalaset eller vad det nu är!
Så blir det ju oavsett ju större barnen blir,tonåringar tycker ju bara man är jobbig om man engagerar sig för mycket, de är hemma och äter,duschar och sover i princip. Så det är bara att gilla läget. Jag tycker det viktigaste är att det känns bra för henne,att hon inte ska vara tvingad att träffa den andra föräldern. Det ska vara på hennes villkor. Som sagt, det är barnen som har rätt till sina föräldrar inte föräldrarna som har rätt till barnen.

Den fysiska kontakten blir det ju sämre med via mobil,skype mm men stora barn vill inte kramas lika mycket som mindre barn. Skype är ju bra så man kan se varann och man kan förhöra läxor, visa saker man gjort eller köpt eller fått och vara delaktig så gott det går.

 

Vi var överens. :) barnen bodde redan hos mig på heltid då han inte klarade av det här med skola och kläder och så, det fungerar mycket bättre nu när dom endast är där på loven.