Hur reagera när ens barn pekar och stirrar på en annan människa?
Igår var jag på väg hem från förskolan med mina två barn. På tunnelbanan bakom oss stod en kortvuxen man. Min dotter som blir fem i maj såg honom och började viska (inte så diskret) -mamma, titta bakom dig. Jag hade sett honom och även pratat kort med honom innan vi klev på tåget så jag anade vad hon ville att jag skulle titta på. Jag började prata om annat men hon blev bara mer och mer ivrig och fortsatte säga att hon ville att jag skulle titta och att det stod en sådan liten kille där. Nu hörde nog halva vagnen. Speciellt när vi stannade vid nästa station och hon nästan desperat - men mamma kolla då innan han går aaaaaaav. Jag sa åt henne att sluta och sen gick vi av nästa. Log och sa adjö till mannen som verkade väldigt trevlig och nästan såg road ut.
På kvällen när hon skulle sova så låg vi länge och pratade om det som hade hänt. Hon var först jätteledsen och grät när jag sa att man inte kunde stå och peka på andra människor för att dem kunde bli ledsna. Sen pratade vi om "annorlundahet" (är det ens ett ord?) och att alla människor ser annorlunda ut från varann. Ingen ser exakt likadan ut. Och att vi alla har olika syn på vad som är konstigt och annorlunda. Hon tyckte inte att det var en big deal att hon hade pekat eftersom det bara var hon och då svarade jag att det kanske hade varit fem barn innan den dagen som hade gjort samma sak.
Det kändes som att det var ett bra samtal men jag undrar om jag hade kunnat gör något annorlunda. Jag vill att hon ska växa upp med en tolerant, accepterande och öppen syn på andra människor. Samtidigt förstår jag att hon blev nyfiken, det blir man ju om man ser något för första gången.
Hur göra i dessa situationer?
Det var nog det som var hennes upplägg. Kul att det fungerade för ironi kan ju vara lite lömskt ibland eftersom inte alla förstår det.
