Anhörig till tjej med Anorexiadiagnos...

Hej! Har sedan ett par år i familjekretsen en tjej på 24 år med diagnosen Anorexia samt sedan tidigare även ADHD och Bulimi.  Symtomen har kommit och gått genom åren vad jag har förstått, andra självdestruktiva beteenden som förekommit är att hon skär sej själv, lätt hamnar i ”fel sällskap” etc. Under senaste året har hon på nytt varit i kontakt med psykiatrin på hemorten, hon har genomgått läkarundersökning, varit hos sjukgymnast, psykolog, kurator och en del samtal med sjuksköterska. Hon har deltagit i diskussioner med andra i samma situation, matlagnings- och näringslära, mkt praktisk matlagning som inspirerade henne mycket vid de tillfällena som erbjöds. Även bild och skapande tillsammans med andra gav en hel del. Det kändes hoppfullt att se hur hon faktiskt gick in helhjärtat för dessa träffarJ

Men antalet gånger hon kunde delta i detta var begränsade, sista halvåret har hennes ” behandling” bestått av ett läkarbesök samt ca 45 minuter samtal med sjuksköterska på psykiatrin, kanske 1-2 ggr/månad!!!. Vi i närmsta kretsen kan tyvärr se hur det negativa alltmer tar över igen, enligt hennes sambo förekommer nu kräkningar 2-3 omgångar efter varje måltid. Vi i närmsta kretsen lägger såklart också märke till hur hon efter maten går till toaletten i omgångar.  Läkare har tidigare skrivit ut antidepressivt preparat till henne,  vilket hon inte mådde bra av.  Ett tag valde man att fokusera på medicinering  av hennes ADHD (Concerta), men då allt eskalerat med kräkningarna igen  skrevs  istället tabletter ut för att häva kräkreflexen.   Hon ”behöver” alltså inte längre köra fingrarna i halsen utan kroppen protesterar direkt istället://

Nu är vi i omgivningen ganska uppgivna, det har varit en lång omtumlande resa  och det känns som om hon bollas mellan dessa olika diagnoser och att ingen riktigt fullföljer någontingL, det är min uppfattning. Så mycket fokus på att dämpa symtomen, varför inte söka efter orsakerna till detta självdestruktiva?? Den här tjejen har ett jobbigt förflutet med tidig föräldralöshet,  säkerligen en massa sorg som ligger till grund för allt elände.  Jag har senaste veckan varit i kontakt med sjuksköterskan i teamet på psykiatrin och då framfört att vi i närmsta omgivningen vill ha ett möte med behandlande läkare och samtliga i teamet runt den här tjejen. Hon har själv begärt detta innan jul, men man har alltså inte kunnat ge henne någon tid för ett sånt möte än.  I  samtalet jag hade  lovade sjuksköterskan mig att ta upp det igen på nästa konferens,  man skyllde på att läkaren haft semester samt varit sjuk och någon kurator fanns f n inte på plats ..”men tjänsten är utannonserad”..! Jag berättade om hur allvarligt vi upplever läget och fick halvt om halvt ett löfte om möte inom 14 dagar, jag kommer ringa igen och jaga tid för möte.

Vi i närmsta kretsen anser att behandling där hon läggs in nu är enda alternativet. Sambon har ju hamnat i svår medberoendeställning och orkar  inte hålla ställningarna längre. Arbetslöshet för dem båda i kombination med allt detta är övermäktigt, lynniga utbrott, extrem rastlöshet och vårdslöshet när det gäller privatekonomin drar med honom i fallet. Läget är akut!  

När sambon vid tidigare tillfällen framfört detta har han fått till svar att det är mycket dyra platser på behandlingshemmen, att det tar lååååååååång tid att få igenom det beslutet i kommunen osv osv.  Hennes morföräldrar har nu en tanke om att själva betala för platsen, ska det verkligen vara nödvändigt??   Ett annat alternativ som sjuksköterskan talar om skulle vara inläggning på psyk.kliniken här på hemorten,  och det borde väl kunna fungera lika bra. Eller vilka erfarenheter har Du som läser detta...?

Vi har också en önskan om att hon kanske kunde få en kontaktperson ngn timme i månaden som finns tillhands för henne framöver om hon behöver snacka/göra något tillsammans med ngn utomstående. Allt för att kunna rädda förhållandet med sambon, för att de ska kunna göra saker var för sig.  I senaste samtalet fick jag till svar att isåfall är det via socialen vi ska söka detta.

Finns alternativa behandlingar, någon som har egen erfarenhet från det?  Har själv genomgått hypnoterapi med gott resultat, men det gällde ngt helt annat än ätstörningar.

Vid mötet vill vi främst ha med behandlande läkare och/eller psykolog, sjuksköterska samt kurator (nu finns f n ingen kurator i tjänst...). 

Du som orkat läsa ända hit, vore tacksam för de erfarenheter och tips du vill ge!

Tack på förhandJ