Kräver jag för mycket?
Jag har varit tillsammans med min sambo i snart sju år. Det började fantastiskt härligt och vi flyttade ihop efter två år. Efter fyra år tillsammans kom första barnet och allt blev annorlunda. Vi köpte dessutom ett hus i samma veva som var i stort renoveringsbehov. Jag var den som fick ta hand om vår son hela tiden. På nätterna, varje morgon och på dagarna. Han hjälpte knappt till men umgicks gärna med sonen och skojade och busade, men när det kom till själva uppfostran så som att prova barnmat, bvc, tänder köpa kläder osv var det jag som fick sköta allt. Han brydde sig aldrig om att gå upp på morgonen oavsett om det var måndag eller söndag. (självklart gick han till jobbet).
När vårt andra barn kom ett år senare (Det är ca13 månader mellan barnen) fick jag säga ifrån och be om mer hjälp för då höll jag på att gå under. Men samtidigt var det svårt att få honom att förstå det. Det var inte ofta jag bokade upp mig med vänner eller liknande på kvällarna men de gånger jag väl gjorde det kom jag alltid hem till ett hus i kaos och en man som satt framför tv:n.
Nu är barnen större och går på förskolan. Jag har börjat studera och trivs jätte bra. Men jag trivs inte med min sambo längre. Han har först nu börjat förändra sitt beteende men det känns som att det är försent. Innan kunde han inte åka och handla om han var ensam med barnen, nu har han förstått att han måste kunna utföra sådana saker även med barnen. Han tog aldrig ut dem innan i friska luften men efter tusen bråk om detta har han börjat förstå att utelek är något bra och som barnen behöver. Han umgås sällan med andra människor överhuvudtaget på eget initiativ utan om vi umgås med andra är det alltid jag som får styra upp det. Jag börjar tycka att det är tråkigt att alltid vara den som tar initiativ att hitta på saker och träffa människor. Han har svårt att passa tider och förstår inte alls att rutiner kan vara en bra och positiv sak i barnens men också våran värld. Helst av allt vill han bara ligga i soffan och titta på tv med barnen 5 timmar per dag.
Jag förstår att behov är individuella och att han förmodligen har haft mycket att tänka på när det gäller huset. Jag har gång på gång påtalat för honom att de funderingar han har måste han ju dela med sig om till mig så att det är vi två tillsammans som oroar oss eller löser saker men det verkar inte sjunka in i honom. Flera gånger har jag bett om saker och det slutar alltid med att jag får skrika och först då förstår han. Han frågar också alltid då- Men varför skriker du? Och jag säger trött, -För att jag sagt det här tusen gånger under hela veckan men det är inte förs nu du lyssnar. Jag tycker det är synd att det har blivit så här. Helst av allt vill jag bara lämna honom nu, direkt. Jag tycker han är tråkig, ansvarslös och omogen. Men jag vill inte lämna barnen, jag vill inte lämna "familjen" och inte huset. Men jag vill så gärna lämna honom...
