jag ger upp snart
ja jag är 19 snart och mitt liv ser inte jag hade väntat mig. allt går fel mitt förhållande, skolan, mitt liv är katastrof nu.
jag fick mitt barn för snart 2 år sen ch jag tänkte att jag skulle inte ge upp. att jag skulle kämpa för han och min skull och utbilda mig. jag bärjade skolan förra året och i början var jag bra jag gjorde extra läxor gjorde jobb hemma och i skolan var jag 100% där. nu är jag inte skolan har bestämt att läsa på distans och är i skolan 2-3 dagar bara för att ämna läxor hämta och så att en lärare kan se hur det går för mig. det käns som att jag har gett upp allting. jag orkar inte göra läxor eller läsa eller gå i skolan. jag ser mig i spegeln och det känns som att jag misslyckats. jag har verkligen försökt å kämpa men det går inte. och allt som händer runt om mig påverkar allt det här. problem med min sambo med hans familj med hans syster med min familj.. allt gör att jag ger upp.. lixom det känns oms att ingen är där för mig. min pojkvän tror verkligen inte på mig när jag säger att jag vill bli sjuksköterska eller läkareom jag orkar. jag vill jobba med min mamma och han säger det går inte. hon ska öppna sin egen klinik och vill att jag ska hjälpa henne men han vill inte för han säger att jag måste ta hand om vår son. för att han klarar inte av det, han klarar inte av att vara ensam med honom. i skolan var jag tvungen att sluta gå för min son blir sjuk ofta och det där med tänderna är ett helvete när dem börjar komma igen. han kan inte stanna hemma med honom han måste ju gå till sin grupp. på nätterna så är det jag som är uppe ifall bebisen inte vill sova. han vill inte gå up å väcker jag honom blir han på dåligt humör och sen nästa dag säger han ash jag orkar inte du väckte mig inatt. ta honom nu jag är för trött.. hans föräldrar är såklart på hans sida och säger inte mycket. min mamma har bett mig flytta men jag har inte hittat nån lägenhet. och jag vill inte riktigt flytta till henne just nu för att hon jobbar mycket och min son gillar å skrika leka hålla på. han är det snällaste pojken jag känne och inte för att han är min son utan för att han verkligen är det. så han har jag inga problem med. men jag orkar inte längre med mycket. jag måste gå till skolan för att få 1000 extra varje månad därför vill jag inte sluta. dessutom vill jag verkligen utbilda mig. mamma var 14 närhon blev gravid. hon hade 3 barn när hon var i gymnaset å hon bleb advokat! fattar inte hur hon klarade det. men jag vet också att hon fick hjälp av mina morföräldrar som tyvärr är döda nu occ det också tar kål på mig för att jagälskade dem så mycket. mamma jobbde också sens hon blev gravid. men sm sagt hon fick hjälp. hade jag fått den hjälpen hon fick hade jag inte gett upp som jag gör snart.
jag vet inte vad jag ska göra. det finns så mycket jag vill skrika,gråta men går inte. :(