mor vs far (eller vise versa)

Verkar konstigt att din son ska vara där varannan vecka när pappan inte kan ta hand om honom, men jag kan inget om familjerätt.
Föreslår att du lägger din fråga i Känsliga rummet där finns ett ämne dom heter Familjerätt eller liknande. 

Mariana, om du rangordnar allt det du skrivit, vilket tycker du är det viktigaste att komma till rätta med?

Att ditt ex har delad vårdnad Att ditt ex låter honom köra fordon när sonen bara är 10 år gammal Att ditt ex  är aggressiv mot dig i närvaro av sonen Att ditt ex inte ger honom ordentlig mat Att er son ofta skadar sig när han är hos sin pappa Att ditt ex inte svarar i mobilen när du ringer Att er son presterar dåligt i skolan

Tack för ditt svar.
Jag har strukturerat upp top 3 som är viktigast.

 Att grabben inte klarar skolan  Att hans far är aggresiv med han närvarande.  Att han utsätts för risker/faror.

Socialen har fått in ca 5 orosanmälningar mot fadern. Samtliga har lagts ner.
Jag gjorde ännu en, samtidigt som jag bad om ett mer strukturerat samtals/medlings hjälp. - det gick inte riktigt bra dårå.... pajkastnign AB- han va aggresiv redan i väntrummet och det fortsatte in på mötet... + en hel drös med lögner.

Som mamma är jag väldigt bakbunden, då det anses som att Grabben inte utsätts för direkt hot/fara (inte föräns det går åt helvete, DÅ har jag ansvar..).
Samma med situationen - om han skulle ta droger med vår son närvarande, så är han ju inte i DIREKT fara, då hans sambo är nykter. (sambon är nykter och har typ noll att säga till om, men det är en bra kvinna.)
-Jag får ingen hjälp, då detta handlar om att vi som föräldrar skall kunna ha barnets bärsta i tankarna och kunna komma överens. (ja i en drömvärld)

Att få enskild vårdnad är omöjligt enl advokat.

Nu har jag lyckats "reta upp" pappan så att han förvägrar mig umgänge med sonen.
Åker jag och hämtar honom ändå, hamnar grabben i kläm.
Vare sig jag åker till skolan (då har jag pappan på gården innom en timme) eller om jag åker hem till pappan.
och utan hjälp vid min sida, från en instans.... så blir det ett krig.
Han har inga problem med att bete sig illa framför barnet.

Socialtjänsten är sniglar och de sa igår när jag ringde inblandade avdelningen nr3 : familjerätten.- få se om vi ringer upp dig i morgon. men det verkar som att det är lönlöst med medling då ni verkar vara så oeniga. Kanske ni skall gå till rätten istället?

Jo- tack för den!

Han förtalar mig inför sonen och alla han känner.
Jag får upprörda samtal där det frågas om det han säger om mig verkligen är sant... och nej, naturligtvis inte...

Det värsta är att han uppmuntrar sonen att säga liknande saker..... (ont i mammahjärtat)

Allt detta -för att jag sa ifrån att vår 10 åring inte får köra en fullstor skoter själv på sjöar och i skogar......
Och att jag får höra av andra att han återfalligt i droger. - jag orolig.... osv.
Samt att jag ber honom att vi måste försöka samarbeta som föräldrar för grabbens bästa när det gäller skolan.

Hur som helst....

Helvetet är igång, han håller i princip min son som gisslan.
Ju mer jag kämpar, ju mer illa far grabben.

Jag överväger att släppa taget för att skona grabben från detta och hålla tummarna att det inte blir ett samatal från polisen.

Man kan kämpa för det rätta till den grad att det endast gör skada...

Några frågor i mitt huvud:

(1) Du skriver "han förvägrar mig umgänge med sonen", och i TS skrev du att ni hade varannanveckasboende. Menar du att pappan hindrar ditt beslutade umgänge om sonen, eller hindrar han att du kommer och hälsar på under pappans veckor?

(2) Hur är din relation med hans nya kvinna?

(3) Har han någon historia av misshandel, eller andra problem med att hantera sin aggressivitet?

(4) När du möter soc-folk, hur gör du då? Beskriver du allt som pappan gör, "tömmer du huvudet" på all din oro, eller samlar du dig först och funderar på hur de kommer att uppfatta dig, och hur du skall göra dig trovärdig?

När jag läser vad du skriver får jag två olika intryck. Dels "det vanliga" här på FL, det är vanligt att de som skapar en tråd här på FL är upprörda och öser ur sig en massa detaljer i en stor, känslosam hög. Men även om du skrivit mycket detaljer så verkar du vara rationell och kan dra slutsatser av mönster. Exempelvis ber du oss som läser att inte ägna energi åt att ge dig medhåll och sympati, vilket ju pekar på att du vill ha lösningar utan pjosk. Ovanligt! Så den viktigaste frågan är denna:

(5) Hur bra klarar du av att vara klok, kylig (typ tänka kallt) och proffsig för att hjälpa din son? 

1. Vi hade varannan vecka. Förvägran till umgänge hände nu efter jag skrev första inlägget.
Men efter söndagens "urblåsning" när jag sa ifrån om att grabben inte får köra skoter. Så han pappan nu sagt att sonen inte "vill" hit och uppmanar sonen i telefonen att säga detta då oxå. Svartmålar boeendet här för sonen och uppmuntrar att sonen inte skall hit.
Jag har "rätt" att hämta sonen. Men situationen som uppstår med pappan - är inte lämplig för en 10 åring att vara med om. Även om jag hämtar grabben vid skolan, så kommer pappan innom 30 min stå på våran gård, för att hämta tillbaka honom, Både tidigare erfarenhet och löfte från pappan att detta kommer hända säger mig detta.

2. Hans nya kvinna är en snäll och fin kvinna. Dock ser jag henne som väldigt kuvad och hon har själv sagt att hon inget kan göra åt diverse opassande saker. (så som fastbunden stol på släpvagn) Pappan lyssnar inte och/eller blir vansinnigt arg.
Då jag själv har levt med denna man, vet jag hur situationen kan se ut. Man är väldigt kontrollerad och manipulerad.
Även kontakt med henne har visat sig skadlig för alla inblandade, då pappan från sitt missbruk har blivit fruktansvärt nojjog och paranoid mot människor runtomkring sig. Han får för sig en massa saker...- vi får sällan eller aldrig ha ett oövervakat samtal- och då aldrig utan tillåtelse .. (ja det är knäppt)

3. Aggresiviteten är inte att han slår, utan skriker skällord och "tuppar upp sig". Närgången, och drar in massor med folk i "saken" för att få "tyst" på någon - i mitt fall drar han in sonen, för det vet han "biter" . Han skrämer inga ord, och har inga problem att måla upp personer han inte gillar till de otäckaste som man kan tänka sig. - detta gör mig inte så värst mycket när sonen inte blir indragen. Problemet är att han utsätter vår son för detta spektakel, han övertygar sonen om hur hemsk en person är. - vilket i sin tur smittar av sig på sonen, som använder samma attityd och beteende mot både klasskamrater och lärare. Mig vissa gånger oxå.

Han har grava problem, men inte att han slår, han manipulerar, ljuger, skriker osv. Mer den mentala aggresiviteten. Vilket jag tror är ett resultat av hans drogmissbruk. - vet ej om han är aktiv idag. Men beteendet har han alltid vare sig han brukar eller ej.

4.- När jag möter soc. har jag regler. 1. fokus är sonen. 2. farliga/skadliga siuationer som måste adresseras. 3. inte lockas in i "pajkastningen".
Jag tömmer mig inte för soc. Jag tänker inte så mycket på hur de skall uppfatta mig, jag ska inte dit för att framstå som en ängel, utan för att be om hjälp för att sonen skall få det bättre, att jag och pappan skall kunna komunicera med varandra.
Min trovärdighet ser jag som en självklarhet, då jag vet att det jag säger är sant, samt att jag lärt mig vid detta laget att när möjlighet finns, så har jag någon med mig- det lugnar situationen, samt att jag får ett stöd. Att personen som är med när helvetet bryter lös- blir ett vittne till händelsen, det är inte min avsikt, utan bara ett resultat när "skyddet om lugn" inte fungerar.

Jag är lugn. Jag är saklig (har papper med punkter att gå efter för att inte tappa tråden) Jag BER om hjälp-vad kan vi/jag göra för att ändra den sistuation som är?

Pajkastningen är svår att inte dras in i. Jag uttrycker min oro och ovilja att 10 åringen kör snöskoter. 10 åringar FÅR inte köra skoter.- jag har även lagen som en grund" till mitt tycke, inte bara att jag är "hönsig" och rädd för olyckor.
Svaret jag fick va: "Du är ju så rädd om X? Vill att han lär sig rätt och fel, lagar och regler ska följas?"
Jag svarar: "ja...?"
Pappan: "Och ändå sitter du och laddar ner film på internet! Det är ju OLAGLIGT!!!! Och även om inte DU gör det, så gör din SAMBO det!!! *skriker*"

... ja - detta är sanning. Såhär ser en liten bråkdel utav mötet ut.

När jag skrev första inlägget, var jag ganska rörig -det är en rörig situaton. Jag är oxå naturligtvis väldigt emotionell då detta gäller mitt barn. Min förtvivlan över att "göra rätt" men resultatet blir så katastrofalt galet värre för mitt barn. Gör mig uppgiven.

Jag kan rationalisera, vara kall och saklig.

Jag ser att det inte finns någon lösning som kan "skona" min son från slitningar och psysiska drabbningar.
Jag är medveten om att göra det rätta kan skada mer.
Tankarna går till att ge upp. För att skona honom från detta krig. och hålla tummarna att jag inte får samtalet från polisen eller socialtjänsten där mina värsta farhågor bekräftas.
Jag är medveten om riskerna att min son går i sin fars fotspår och blir missbrukare och kriminell. inte klarar skolan och hamnar på fel väg i livet.
Men alla dessa rsker finns även om jag skulle kämpa mig blodig. Alla tankar om lösningar får motfrågan: är detta bäst för grabben? Vad får han genomgå i t.ex en rättsprocess? - är det värt det?

I en kamp om vem som har rätt och vem som har fel, en kamp där det skall vara någon som vinner - där förlorar ALLTID barnet.

Jag vill inte vara delaktig i den kampen pappan vill ha in mig i.
Han säger själv: Jag vann...
Jag svarar alltid: din son förlorade...

Så du uppfattar alltså att ödet erbjuder dig följande val:
- Efter en slitsam skilsmässa släpper ditt föräldraskap om din son och låter honom uppfostras av en kolerisk, manipulerande, omdömeslös man i förhoppningen att sonen skall slippa få se hur en kolerisk, manipulerande, omdömeslös förälder uppträder 
- Efter en slitsam skilsmässa låter du din son få uppleva att hans mamma är beredd att gå till domstol för sin kärlek till honom, även om detta beslut innebär att pappan kommer att bli kolerisk och manipulerande som en direkt följd av beslutet

Jag är övertygad om att du kan hjälpa din son undan det värsta av det dåliga inflytandet från sin far, om du skulle vilja. Du verkar ha hjärna nog för det. Men det blir arbetsamt (och ja, ditt ex har rätt, du är en hycklare om du inte städar rent framför din egen dörr). Jag tror att det du behöver är en klok vän, som kan hjälpa dig att vara lugn i varje dust med pappan, och som hjälper dig att lära dig och göra dig klokare för varje 'misstag' du gör. Leta i din vänkrets. Det kan vara en man (funkar din sambo?).

Det din exman gör genom att förtala dig inför sonen är hemskt, men det är inte nytt. Beteendet finns beskrivet i många böcker. Jag föreslår att du läser några för att få stöd och tips. Det finns även föreningar för föräldrar som drabbas av detta.

Om tio år när du tittar tillbaka, så kan flera olika saker ha hänt. Du kanske lyckades få tillstånd halva vårdnaden igen, och genom klokhet och mycket kärlek lyckats hålla er son borta från de frestelser som lockar tonårspojkar. Eller du kanske inte lyckades. Men det som då kommer att ge dig lite tröst är att du verkligen försökte. Gör du inte det kommer du nog att jagas av det dåliga samvetet i många år, eller hur?
 

Tack för dina raka ord.
När du beskriver den sida jag får rådet och själv ser som en möjlighet, påvisar det ännu mer hur mycket min son har kvar att utstå. För ingen av alternativen "skonar" eller konkret-- hjälper min son.
Man har ett val mellan pest eller kolera, det är jag mycket väl medveten om.
Pappans beteende är inget som upphör för att jag skulle backa, det skulle ta udden av det absolut värsta.
Jag ser även att jag själv var i 20 års-åldern innan jag själv såg det. - min son har tur om han ser det före det.

I det långa loppet kommer min son förstå hur jag kämpade om jag väljer att gå vidare, dock har jag redan kämpat i så många år, utan mer än kortare tider av lugn runt stackaren så har detta pågått under 8 år,. - så han kommer veta det även om jag lägger ner stridsyxan just nu. Jag kommer aldrig försvinna, aldrig någonsin. Men däremot ev. bli helgmamma - i samma stad, så oftare än helger blir det i allafall. Samt att jag har halva vårdnaden, så jag kommer finnas där för vare beslut och problem. - med stort övervägande -att även ha ansvaret för det tok pappan utsätter hoom för, må så vara.

Jag har talat med BUP. Tid för första mötet kommer innom snar framtid.
De säger även där, att det omöjligt kan hjälpa honom sålänge det är såhär stormigt krign honom, de t.om sa att de nekar hjälp om de ser att inget ändras runt honom. -även om broblemet inte ligger hos mig.
-så även där råder de mig att det bästa- av det värsta är att backa.

Jag är förädiskt lugn när jag träffar pappan, och min sambo är ett bra stöd när det kommer till situationer då pappan tappar alla sina bestick i lådan..

Jag är långt ifrån perfekt, och jag uppskattar när jag får feedback för att kunna vara en bra mamma, vän, fästmö och dotter för den delen. Som t.ex det du säger nu breddar mitt perspektiv att kunna se fler sidor av en situation, jag älskar att utvecklas och kunna bli den person jag har kapacitet till att vara.

Där kommer även hyckleriet in i bilden. - jag laddar inte ner film... Men ja jag kan på motorväg i nerförsbacke eller i omkörning överskrida hastighetsgränsen. - typ.
Det jag misslyckades påvisa i mitt exempel, är hans panikartade sätt att försöka "svärta ner mig"- att jag laddar ner film är lögn.... Jag vet inte ens hur man gör faktiskt.
Det jag ville belysa var hans sätt att reflektera sina egna fel och brister.
Genom att belysa andras brister- tas fokuset på hans felande bort. Jag är klok och erfaren nog för att se att det är just det hans beteende är. - samma gällande hans försöka att göra människor "osams" med mig. Att försöka få banden runt mig klippta, för att... ja varför har jag ingen aning om igentligen - beteendet är ganska så typiskt en person som känner sig trängd.
Jag kan även ha förståeelse för en del av hans reaktioner, då han i sin beskrivning av vad jag tycker, tänker, menar eller gör - utmålas som någon form av monster. Är jag i hans ögon ett monster, så kan jag till viss grad förstå hans alldeles för överdrivna deffensiva, attackerande personlighet mot mig.
Det är inte för att det han säger är inärheten av verkligheten, men det oroar mig att han verkar ha den synen på mig.
Detta beteende har han inte endast emot mig, Alla som säger emot honom, är "ute" efter honom, han svammlar iväg i sin tankegång och målar upp en bild av vad en person tänker, tycker och avser med att säga emot honom, - han frågar aldrig personen i fråga, utan låter sig själv bäras iväg av sina värsta farhågor och sedan tvärvägra lyssna när man försöker förklara att som han förklarar- inte är fallet.
Jag ser allt detta, jag vet allt detta.
Men det är inte aceptabelt beteende för det.

Jag ska ner på stan och syna de böcker som täcker detta ämne - den idén hade helt fösvunnit ur mina tankar- tack!

Och ja, jag avärjer mycket av det som är riktigt på "tok". Jag sår goda moraliska grunder i min son. Jag peppar honom och försöker uppmuntra hans personliga utveckling.

Men det är som att jag springer runt och släcker småbränder.

Dessa småbränder har blivigt en storbrand nu.. och jag söker efter ett sätt att rädda det som räddas kan.

Imorgon är det måndag igen.
Hoppas att familjerätten har någon tid innom snar framtid. Ytterligare ett halmstrå jag greppar.

Det är utmärkt att du lärt dig att se mönstret i det han gör. Du skriver inte om du har hittat något bra motmedel eller inte, och du skrev i TS att du ville ha tips, så här får du ett tips. Det som gör att den taktik han använder så ofta fungerar är att vi alla har en programmering i våra huvuden att 'följa med' i samtal. Och ett bra försvar mot den taktiken är (förstås) att försöka bryta det mönstret. Det kräver en snabb hjärna, och gärna lite träning.

Hon: Den där bilen du har köpt, vad kostar den egentligen?
Han: Den fick jag för ett jättebra pris, men om vi skall tala pengar, berättade du för mig hur mycket den där papegojan kostade när du köpte den?
Hon: Men...
Han: (överröstar) Den skriker och skränar och är inte alls så vacker som du lovade. Att leva med den i huset...
Hon: Men...
Han: (överröstar) är ju ett rent helvete. På tal om rent, har du sett hur vårt kök sett ut sedan vi fick in den där jävla gojan i huset. Du lovade sköta den, men det ser ju vem som helst att du inte klarar av, och förresten tycks du ju ha lagt av att städa huset överhuvudtaget.
Hon: Det har jag väl inte alls det... (<- HÄR går hon med på att inte längre tala om bilen)
Han: (överröstar) Och förresten så sa Hasse efter att han och Therese var här i förra månaden att det var skönt att se att någon annan inte har det så petnoga städat, vet du vad det betyder? Att jag får skämmas!
Hon: Men här är ju inte alls dåligt städat. 

Och hon är effektivt bortspelad från att få prata om bilen. Vi provar detta istället:

Hon: Den där bilen du har köpt, vad kostar den egentligen?
Han: Den fick jag för ett jättebra pris, men om vi skall tala pengar, berättade du för mig hur mycket den där papegojan kostade när du köpte den?
Hon: (avbryter inte och lyssnar noga, så kan hon istället koncentrera sig på huvuddragen i det han säger)
Han: (blabla) papegojbur (blabla) städning (blabla) skämmas (blabla) (tystnar till sist, säger) Vad är det med dig, du beter dig som en idiot. Har du tappat hjärnan? Kan du inte tala?
Hon: (ignorerar det sista han sa) Nu har jag lyssnat på dig och nu vill jag att du skall lyssna på mig. Klarar du av det?
Han: (går loss igen)(blabla)
Hon: Är du färdig nu? Det är bra om du inte säger så mycket mer för jag anstränger mig verkligen för att komma ihåg allt du säger. Nu vill jag att det är din tur att inte avbryta mig. Jag vill prata med dig om hur vi skall finansiera bilen. Du vill prata med mig om papegojan, och hur jag städar här i huset. Det är bra, men vi kan inte prata om allt detta samtidigt, för det blir inte bra. Kan vi göra så att vi börjar att tala om bilen, och sedan papegojan, och till sist städningen...

Så här bör man tänka och snacka för att hindra blanda-bort-korten-taktiken för att fungera för ens samtalspartner. Naturligtvis funkar inte detta perfekt direkt, naturligtvis vill en partner som är van vid att 'vinna' fortsätta att känna att han får vinna (även om samliv och familj blir lidande). Det kan också vara så att ens samtalspartner fortsätter att sabotera ens försök att strukturera samtalet, och då får man backa till "men vad är det du vill? Hur vill du att vi skall samtala? Ett samtal innebär ju att vi lyssnar på varandra, eller hur?"

Mariana, det skulle inte förvåna mig om du redan försöker att göra så här. Kanske har din tråd kanske någon annan läsare som tycker att tipset är bra. För mig var det avgörande för att få tillstånd bättre samtal. Samtalssabotörer finns ju överallt, till och med i våra familjer.

 

Tack för ditt tydliga exempel.
Det är ett väldigt bra råd, och som du misstänker försöker jag innerligt att hålla mig till ämnet, samt validera andras åsikter. Det är svårt, och jag misslyckas naturligtvis ibland - oftast så går det bra.
I dessa tillfällen då det blir "ordbajserier" så ser man så tydligt hur han gör. Men hur får man stop på det? Ju mer lugn och tydlig jag är, destå mer panik får han, ju mer skrik blir det osv. då jag inte sänker mig till samma nivå.

Han vet ibland att han "framstår i dålig dager" när han skriker, går till angrepp, svamlar och har sig. - så han verkar lägga i en ännu högre växel för att få in mig i samma beteende. Så han inte själv står där. Men oftast så lyckas han inte. - vilket han även har berättat för mig.
Men han verkar inte kunna låta bli. Det är som om han vägrar inse fakta när han har otroligt "fel" eller ger sig in i en dust som är helt onödig. Han griper efter samma halmstrå varje gång - bara för att "ge sig" betyder en förlust för honom.

Jag vet inte riktigt.. Detta är ju bara en teori och jag försöker frebrilt hitta förståeelse bakom detta beteende - för det är det enda sättet att försöka förhindra det. -inte för min egen skull, utan för sonens skull som blir utsatt för beteendet.

Jag ställer frågan: är detta normalt? Överreagerar jag? Borde jag låta det bero?
- Innan jag ens gör ett försök för att få i detta fall t.ex skoteråkandet att upphöra.

Jag biter ihop och låter många saker bero, många gånger då vi inte är eniga.
Då jag vet hans tendenser till att känna sig attackerad så fort man inte håller med.

Men jag kan naturligtvis inte ändra en annan persons sätt att vara.

Men det är fruktansvärt frustrerande - då jag "måste" adressera vissa saker. Då jag äger 50% av ansvaret till att vi skall ha en fungerande sammarbete och ansvar för sonen.

När denna spiral av bråk, oeenighet, pajkastning - bara eskalerar och eskalerar.
Och enda alternativet (utan att få någon form av hjälp) för att få stop på det omedelbart värsta är :att "ge sig". Att sätta ner foten och säga : detta är för mig fel, detta ställer jag mig inte bakom - men jag kan inget göra för att förändra det.

Lite som mantrat i sinnesrobönen. (lite corny, men klokt ändå)

Den största "rädsla" han har gentemot mig(berättat från han själv), är just mitt sätt att diskutera, klokt, sakligt och med bra belägg och stark grund. - "det går inte att motargumentera" - vilket menades som "övertala". Detta talade vi om när han ville ha mig tillbaka... så han va ganska så lugn - och vi hade inga större oenigheter- ja förutom då jag sa: jag vill inte ha dig tillbaka - åk hem till din sambo. i slutet av diskutionen.

Jag ger honom sällan eller aldrig något sakligt att bli arg på, jag säger aldrig något elakt eller kastar glåpord.

Jag kan till viss del förstå paniken han får.
Jag vet hur det är att ha en känsloladdad situation, vara helt uppe i en känsla och tala med någon som har fötterna på jorden och säger fakta.
- skillanden är nog att jag inte är rädd för att erkänna mina känslor, inte rädd för att ha fel - inte är rädd för att andra har ett nyktrare sätt att se på saken. - och faktiskt ber om RÅD. Råd kan man välja att lyssna på eller avfärda. Men ber man om råd skall man förvänta sig det -
Vanligast är att folk säger "jag vill ha råd" - när de menar "jag vill ha medhåll".
Jag avskyr även att be om råd, och istället få medhåll (vanligt på FL)

-Han å andra sidan ter sig livrädd för allt det ovanståeende.

Jag är fel person för att hjälpa honom att komma till insikt om det....

Allt detta, glåpord, maktkampen, vinna-förlora mentalitet, vända barnet/omgivningen så det skall bli någon form av "vi vs dom". osv.

Det är inga grunder till att någon kan gå in och säga : nu räcker det!
Inte soc, efter ett samtal nu på morgonen : inte tingsrätten.

Det är upp till oss som föräldrar att kunna bete oss..

Tingsrätten kan sköta logistiken, när barnet skall vara hos oss. Men de kan inte bestämma hurvida vi skall bete oss. Soc kan göra en utredning, de kan fastställa på papper att barnet inte mår bra - och mer om HUR pass dåligt barnet mår. BUP: kan låta barnet ventilera sig, men de kan inte på något magiskt vis få någon av oss föräldrar att bete oss annorlunda.
Det valet om hur vi skall bete oss ligger hos individen.

Jag kan göra alla rätt - men det ger just nu - bara mer bensin på en okontrollerad skogsbrand.
För jag kan inte påverka hurvida en annan person reagerar.

Du har i flera inlägg utvecklat dina funderingar på hur din exman fungerar rent psykologiskt i sina konflikter med dig. Det du nu skriver om hur han inte "kan låta bli" får mig att tänka på en bok, en självbiografi, som jag läste en gång. Den skrevs av en kriminell amerikan under den sista tiden han satt i fängelse. Den som uppmanade honom till att skriva den var fängelsechefen, som sett hur duktig fången blivit på att hjälpa sina medfångar i juridiska frågor. Om jag minns rätt uppmanade fängelsechefen fången att fundera på vad som egentligen hindrat honom att bli världens bästa advokat istället för dödsdömd fånge. Fångens svar är i boken, och handlar om hur han i alla år ständigt haft en drift att kämpa emot alla slags auktoriteter (både sheriffer och maffia), helt enkelt alla som haft inflytande på honom. Det kanske är något liknande ditt ex håller på med.

 

Verkar intressant.
Ska kolla upp detta.
När man kan tala / skriva om situationen och försöka komma underfund med det - så hjälper det en hel massa.
Tack för ditt stöd och tålamod.

Har du något mer tips - mottages det gärna.

Just nu är det en eninnerlig vänta. min son har inte varit hit på¨3 veckor nu.
Måste få ordning på detta.