Bara ett barn, med språkstörning

Vi gjorde 4 IVFer och väntade tre år på vår son. Innan han kom var vi inställda på att vara tacksamma över "bara" ett barn, men han är så förtjust i andra barn att det är en plåga att inte kunna ge honom syskon. Han är väldigt sen språkligt och han har precis blivit inskriven på barnhabiliteringen. Det finns även en liten misstanke om autismspektrumstörning.

Jag är jättetacksam att vi fick honom, men samtidigt så oerhört bitter. Vi har vänner många familjer i bekantskapskretsen som har 2-3 friska, "normala" barn som de fått precis när de velat. Varför kunde inte vi som kämpat så åtminstone få det bra nu? Istället för all oro och sorg?

Jag älskar att läsa och hade hoppats kunna natta med långa godnattsagor/böcker, men han har inte tålamodet (är 4 år) Vi har en dagbok för honom, som jag hoppades att han skulle bidra med att välja vad som ska stå, men det har inte hänt än. Jag förstår ibland grannens yngre barn bättre än jag förstår min egen son

Jag tar tacksamt emot tips hur jag ska komma vidare, alt är glad för kontakt med likasinnade.....