Jag är så trött på Honom

Jag önskar så innerligt att min sambo kunde adoptera mitt barn.
Jag har ensam vårdnad och vet att jag kan framföra önskemålet, men biologiska pappan finns i bilden, de har umgänge och han skulle aldrig i livet godkänna det.
Varför jag anser så är för att jag alltid haft boendet, alltid haft vårdnaden, biologiska pappan är inte delaktig i förskolan, han bara har sina helger och har det roligt, de sitter hemma, de gör aldrig något annat, min sambo är mer som barnets pappa, sköter förskolan och barnet i vårt hem och går ut på utflykter, lekland, badhus med mera.
Det smärtar så i mig att biologiska pappan är som han är, han förstör mer än han skapar positivt.
Jag försökte förlänga umgänget mellan barnet och pappan, men det gjorde att utvecklingen backade och barnet fick symtom som adhd barn har, nu är barnet mer hemma och har kommit igång igen.
Pappan borstar inte tänderna, lär barnet det mest idiotiska man kan, tex slå igång spisen själv, öppna bildörrar med mera, han hjälper inte till med potträningen, struntar i mina anvisningar om mediciner osv.
Han ringer barnet en gång i veckan och river upp barnets tillvaro, då det vill ha sin pappa fysiskt hos sig, har samtalat om det här många gånger, men han tror barnet vill bara leka och trotsa.
Det smärtar så i mig att efter varje samtal springer barnet till dörren/fönstret, ropar pappa och väntar på att han ska komma, pussar och kramar telefonen och det går knappt att trösta eller förklara att pappa kommer och hämtar nästa vecka.
Vi har varit med om fyra utredningar där han snackar bara skit och socialen gör ingenting.
Vi känner bara, lämna oss ifred, du förstör!