Ålder för att få bestämma boende??

Konservativt skriftspråk? Nja, det tycker jag nog inte.

Dessutom handlar det inte om hur det går till i praktiken utan det jag har problem med är när folk går in och påstår saker som är direkt felaktiga, som den här t ex.

I det läget kan man välja att svara att man trodde att det var så men att man lärt sig något nytt. Eller så kan man som du bli dryg(som du kallar konservativ) borte från att man hade fel och leda in samtalet på annat som hur det går till i praktiken t ex.

Är det så väldigt svårt att erkänna att man har fel idag? 

Jag är varken dryg eller kaxig, men håller mig med ett konservativt skriftspråk vilket tyvärr många uppfattar bryskare än det är menat. Du vet då säkert lika väl som jag att i praktiken går det ofta till som så att föräldrarna inte vill ha en rättstvist och att domstolen vid en tvist lyssnar väldigt mycket på barnen, eftersom man skall döma efter barnens bästa och såvida inte den förälder barnen vill bo hos är extremt olämplig brukar det bli så.

I praktiken så går många efter 12-årsregeln ännu. Det vet jag att det nämnts i många tvistesammanhang på senare år.

Det verkar ju så fruktansvärt viktigt för dig att få rätt, så vi säger så. Du har rätt, jag har fel och må gud straffa mig hårt om jag någonsin säger emot dig igen. Kan vi sluta tjafsa om det nu, jag har redan sagt att jag gör avbön, vilket du mycket väl vet vad det betyder.

Nej, det är inte viktigt för mig att FÅ rätt. Däremot är det viktigt för mig att andra får rätt information och därför går jag in och skriver - när det rör sig om något jag kan - där någon skrivit felaktiga fakta.

Ja, du erkände till slut att du hade fel men var såklart tvunget att tramsa till det också med "må Gud straffa mig bla bla..."

Ja, jag slutar gärna tjafsa med dig  

Det här har jag också funderat på! min fyraåring bor varannan vecka, men har nu uttryckt ett par gånger att han bara vill bo hos mig, men det går ju inte för pappa vill ju också ha mig.

Vet inte vad jag ska göra... vill inte säga det till pappan för då blir han bara sårad och kommer tro att det är jag som styr. Har försökt uppmuntra sonen att det är bra att han får ha sin pappa också men... 

Vad skulle du själv göra om pappan talade om att sonen sagt att han bara ville bo hos pappan? Hur skulle din lösning då se ut?

Hade han varit lite äldre så hade såklart fått det om det är vad han vill... det är just hans ringa ålder som gör att jag vet inte hur mycket allvar det ligger i vad han säger? vad tror ni?

Okej. Han är för liten för att förstå konsekvenserna av att bara bo med en förälder. Domstolen skulle inte ta stor hänsyn till hans önskemål.

Det var väl det jag trodde... men det känns lite i hjärtat när han säger så.

Skulle det inte kännas lika mycket i hjärtat om han valde bort dig helt?

Jo självklart!

Försök att komma ihåg det och prata varmt om den andra föräldern med barnet!