Hur har det varit under uppväxten och sen? Reaktioner från barnet över att vara ensambarn?
Är det frivilligt ni har bara ett barn?
Om det är något ensambarn som läser-hur upplever du att vara ensambarn?
Är ensambarn. Åh, vad jag alltid önskat mig syskon! Andra har sagt: - Du får väl allt du pekar på och all uppmärksamhet!
Jo, kanske det, men hade hellre delat med ett syskon eller två.
Som vuxen är det öken att vara själv! När man får barn skulle det vara roligt att dela erfarenheter med syskon! Dela allt i sitt liv med ett syskon, ha en stående trygghet när föräldrarna går bort 
(Vet att inte alla med syskon har bra relation. Vet också att alla inte kan få mer än ett barn)
Jag är ensambarn och seriöst så suger det just nu. Var väl rätt ok när jag var yngre för mina föräldrar hade mycket tid och pengar att lägga på mig. Men nu när mon mamma har varit sjuk och nyligen gott bort känner jag mig väldigt ensam. Jag har ju pappa men den dagen han går bort blir jag ensam kvar. Själv med att ordna begravning och ensam med mina barndomsminnen. Det var aldrig någon tvekan att jag skulle skaffa syskon till mitt första barn. Jag tänker ofta på nu när jag har barn hur kul det hade vara att ha syskon som kanske skaffade barn. Mina barn kommer förmodligen aldrig fp några kusiner. (mannens syskon är homosexuell) Men jag tycker förstås att man ska göra vad som passar sin familj bäst. Inte skaffa fler barn än man klarar av bara för att de inte ska bli utan syskon.
Både självvalt och inte. Vi hade inte planer på flera, men funderade ändå, men det visade sig att jag inte kan få flera.
Hon är nu 6 år och önskar sig såklart syskon eftersom alla andra får det. Lite tufft, men jag säger som det är till henne. Omgivningen, de flesta vet om mitt fall så de frågar inget om flera. Till de som gör det (som inte vet) säger jag bara -Nej, vi har fullt upp med den vi har! 
Jill79, det är det där som känns lite hårt för dotterns del, att stå där ensam kvar. Jag hoppas dock att hon ska utveckla en lika fin och nära kontakt med sina kusiner som jag har med flera av mina så hon har någon i alla fall.
Jag var ensambarn och trivdes bitvis med det som barn. Jag ville ha syskon ibland och ibland inte. Nu när jag är vuxen så känner jag att jag verkligen saknar syskon. Växte upp utan pappa så när min mamma går bort så blir jag "ensam". Nu har jag dock en man och ett barn (än så länge, vi vill absolut ha flera syskon till honom) och även min sambos familj som står oss väldigt nära. Ser hans syskon och familj lika mycket som min biologiska familj som jag gör med min egen vilket är skönt. Men jag hade fortfarande gärna haft syskon att dela saker med men så är det inte och det överlever jag. :)
Är ensambarn och har aldrig saknat syskon faktiskt! Trots uppväxt ute i skogen, alltså långt från folk :) Nu har vi ett barn och vi överväger ett syskon och jag är lite kluven...kanske kanske inte! Vi får se! Men alla måste ju inte vara inom normen och ha två barn!
Det är ensamt att vara ensambarn, iaf för mig. Relationer och fertilitet har inte varit på min sida så dessvärre kommer jag inte kunna skapa nån egen större familj heller. Men hade jag kunnat välja hade absolut velat ha två el tre barn, en sån rikedom!
Jag har ett barn, en sjuåring, och vet inte säkert om det blir fler. Det är helt självvalt från vår sida. Vi är uppväxta med syskon båda två och har bra relationer med dem så det är inte därför. Men dels har vi fullt upp med det barn vi har, och kan inte se hur vi ska få ihop pusslet så att alla är nöjda och mår bra om vi plockar in en bebis i bilden. Och dels har vi inte varit sugna.
Jag skulle kunna tänka mig att kanske börja fundera ett extra varv nu i och med att mitt barn faktiskt har börjat i skolan. Det gör ju att man får tid till ett syskon på ett helt annat sätt. Men njaa... jag vet inte.
Hur är det att ha ett barn, alldeles lagom skulle jag säga! Vi har tid i vardagen för honom och hans aktiviteter och önskemål, han är stor nog att följa oss dit vi går, och kan säga ifrån om det är något han vill eller undrar. Han är väldigt social och framåt och tar snabbt kontakt med andra om vi är ute och reser eller bara går till en annan lekpark än vi brukar vara vid så han har nog inte "behov" av syskon som lekkamrat på det sättet.
Jag har ofta tänkt innan att man lär sig så mycket av att växa upp med syskon, att dela med sig, att hantera orättvisor, att vänta på sin tur, att vara lyhörd för andras behov och viljor tex. Men när jag tänker efter så kan jag inte se att min pojke INTE har lärt sig detta. Det kommer på förskolan när man samspelar med andra barn, hos kompisar han leker med och när vi har andra barn hemma hos oss. Och självklart genom det som vi lär honom och som vi har som "regler" rent allmänt hemma hos oss. Hur man beter sig, vad man får och inte får säga osv.