• äntligen44

    Har du svårt att acceptera hans nya?! varför då?

    Efter flera års läsande på FL har jag äntligen skaffat en egen profil. En fråga som jag oftat undrat över men inte fått något bra svar på är en fråga mellan bonus- och biomammor och den lyder som följer: Kan bio-mamman ibland känna sig avundsjuk/svartsjuk på bonusmamman? Och isåfall varför? Ligger det i att man är rädd att bonosmamman kan "ta över" barnet? Eller att man fortfarande har känslor för sitt ex? Eller för att man tycker bonusmamman är roligare,snyggare yngre eller vad tusan det nu skulle vara?

    Har läst många trådar, men de handlar alltid om huruvida bonusmamman är dum el inte, att hon inte har med barnen att göra, eller att man bara vill ha kontakt med pappan. Min fråga går lite djupare än så; Kan det faktiskt finnas sådana "jobbiga" och "fula" känslor bakom det faktum att man ogillar/inte vill ha med bonusmamman att göra?

    Bakgrunden till min fråga är att jag i ett par år undrat varför min makes ex vägrar prata eller ha något som helst med mig att göra och försökt att  frysa ut mig. Tack gode gud börjar det bli bättre nu. Vi lever vårt liv, hon sitt, och barnen mår bra. Men hon pratar bara med pappan och det är väl först nyligen efter 3 år barnen "vågar" tala om att de är hos oss och inte bara pappa. Jag är inte bitter eller arg idag, ingenting. Men har inte riktigt förstått varför vissa har så svårt för sitt ex nya? Denna kvinna var själv styvmamma åt hans första barn och kallar det för sitt, och så vitt jag vet är båda hans ex han har barn med bästa vänner och umgås med varandra. Ingen av dem pratar med mig och har aldrig gjort. Och mamman till hans yngsta barn valde själv att skiljas från min nuvarande make. Det dröjde iofs bara några månader efter deras separation innan vi träffades och detta upplevde hon nog som alldeles för tidigt av flera olika skäl.

    Eller kan man tycka att det är jobbigt att han går vidare så snabbt? känns det som att det man hade inte var något värt då?

    Detta är ingen tråd om elaka eller jobbiga Bio-morsor. Jag skulle bara vilja förstå på DJUPET vad det kan vara som gör det så svårt för en del att acceptera den nya kvinnan. Under förutsättning att han inte ljugit, svikit eller bedragit dig eller att hans nya faktiskt varit dum i huvudet och betett sig illa, utan där faktiskt det enda varit att han s a s "gått vidare". Jag är nyfiken på vad det är som triggas i huvudet och vad man kan tänka. Är du bio-mamma och har någon förklaring till det här skulle jag bli ytterst tacksam. Jag har funderat i många år på det här, varför ogillar hon mig/accepterar hon inte mig, jag har inte varit annat än vänlig! Och även om allt är bättre nu, jag har accepterat läget, så skulle jag en dag vilja förstå vilka faktorer som ligger bakom allt detta. Jag har försökt sätta mig in i situationen själv, fantiserat själv, men jag når ju aldrig utanför min egen förståelsehorisont på det sättet!

    Snälla Bio-mamma, kan du bjuda på och förklara vad som kan ligga bakom detta? Jag är inte ute efter att lyncha någon eller att säga att dem är dumma. Och är du en "hatare" på någondera sida bonus/bio behöver du inte heller skriva här! :) Jag vill bara inte dö nyfiken....;))))

    Hoppas någon vill svara        

  • Svar på tråden Har du svårt att acceptera hans nya?! varför då?
  • Anonym (ehh)
    Anonym (???) skrev 2014-04-28 19:23:49 följande:
    Vem är du att bestämma om pappan brister i sitt ansvar?

    Du kan inte lägga dig i bara för att du inte håller med om det barnens pappa gör.

    Hur skulle du gilla att han lade sig i allt du gör som han inte menar är rätt?



    Precis det jag tänkte. Det spelar INGEN SOM HELST roll vad du tycker. Seriöst fokusera på ditt eget liv istället. Det är detta resonemang som ställer till konflikter. Ni är inte tillsammans längre = det är inte din plats att lägga dig i.

    Pappan är förälder = Han gör det han tycker är bäst efter eget huvud!
  • Anonym (???)
    Anonym (.) skrev 2014-04-28 19:26:00 följande:

    Den som ensam ansvarar för barnens alla behov.
    Pappan är en lekfarbror, varken mer eller mindre.
    Hur då lekfarbror?
    Ger han inte banen mat? De sover inte över hos honom alls? Lämnar och hämtar inte på dagis/skola?

  • Anonym (ehh)
    Anonym (.) skrev 2014-04-28 19:26:00 följande:
    Den som ensam ansvarar för barnens alla behov.

    Pappan är en lekfarbror, varken mer eller mindre.



    Tills den dagen ditt barn ser vad du gjort och vänder dig ryggen. Det är lätt att man små barn, kommer dock inte hålla i längden. Men lycka till.
  • Anonym (???)
    Anonym (.) skrev 2014-04-28 19:26:00 följande:

    Den som ensam ansvarar för barnens alla behov.
    Pappan är en lekfarbror, varken mer eller mindre.
    Jag kan förstå att det är irriterande, frustrerande och ledsamt när ens ex inte följer upp avtaler, gör saker man inte tycker är så lurt, har barnvakt ofta osv. Måste ju känns som att man inte får uppfostra sina barn som man vill och tycker är bäst. Men så är det bara. Tyvärr. Man kan ångra på vem man fick barn med, men man kan inte ändra det. Och när man gjort slut, så har man inte längre rätt att lägga sig i -med mindre pappan gör något som inte är lov, är farligt osv. Man kan försöka prata, hinta, be, föreslå saker -men inte bestämma. Tough shit!
  • Anonym (.)
    Anonym (ehh) skrev 2014-04-28 19:33:04 följande:



    Tills den dagen ditt barn ser vad du gjort och vänder dig ryggen. Det är lätt att man små barn, kommer dock inte hålla i längden. Men lycka till.
    Nejdå, barnen ser själva vad pappan gör och inte gör och de ser också vad jag gör och inte gör.
  • Anonym (ehh)
    Anonym (.) skrev 2014-04-28 19:54:41 följande:
    Nejdå, barnen ser själva vad pappan gör och inte gör och de ser också vad jag gör och inte gör.



    Såklart det är så. Att du ens betecknar pappan som lekfarbror tolkar jag som ett extremt lågt och omoget beteende. Därav min reaktion. Rekommenderar att du änndrar ditt sätt att prata om pappan då du snarare låter en aning "trashig" än en mamma som sköter ALLT ;) Just saying.
  • Anonym (.)
    Anonym (ehh) skrev 2014-04-28 20:17:18 följande:



    Såklart det är så. Att du ens betecknar pappan som lekfarbror tolkar jag som ett extremt lågt och omoget beteende. Därav min reaktion. Rekommenderar att du änndrar ditt sätt att prata om pappan då du snarare låter en aning "trashig" än en mamma som sköter ALLT ;) Just saying.

    Say away.
    Fullgjort ditt behov av att "trasha" andra nu?
  • Anonym (ehh)
    Anonym (.) skrev 2014-04-28 20:48:34 följande:
    Say away.

    Fullgjort ditt behov av att "trasha" andra nu?



    Jag drog paralleller gällande vad du säger och hur det uppfattas. Inget mer än det.
  • Anonym (178)
    Jag är både bio och bonusmamma. 

    Mina barns nuvarande bonusmamma har jag inget emot. Så länge hon behandlar mina barn bra så har jag inget otalt med henne.

    Mitt bonusbarns mamma däremot. Henne hatar jag så till den milda grad att jag på fullt allvar funderat på vad det kostar att leja en torped som fixar henne. Mest för att hon är en egocentrisk subba som förstör sitt barn.
  • Anonym (styvmamma)

    Nu har jag ingen erfarenhet av att vara i just den situation som ts beskriver. Jag är i sammanhanget "bara" styvmor. Min man och jag har varit tillsammans i tjugo år, sedan hans dotter var två år. Vi har även två gemensamma barn men det hör egentligen inte hit.

    Jag kan ju inte säga säkert varför hans ex betedde sig som hon gjorde de första nio åren men jag kan dra hyfsade slutsatser. Under åtta år verkade hennes största hobby vara att djävlas med oss. Hon ändrade tider med en halvtimmes varsel, bråkade om semestrar, lade sig i vad vi lagade till middag...

    När vår första gemensamma föddes tog det hus i helvete! Hon anmälde min man till soc för bristande föräldraansvar för att dottern inte fick hälsa på första dagen på BB. Flickan var tydligen förtvivlat ledsen för att "hennes pappa inte ville ha henne längre eftersom han fått en ny bebis".

    Jag har väldigt svårt att tro att en femåring själv tänker ut något sådant för att hon fick vänta ett dygn på att träffa lillebror. Men hennes mamma drog sig inte för att använda flickebarnet i sina ansträngningar att göra livet surt för oss.

    Så där fortsatte det, vi hade i stort sett gett upp hoppet om att någonsin få ett lugnt liv när plötsligt miraklet skedde! Hon träffade en ny man, gifte sig och fick barn. Hela livet blev annorlunda!

    Hon blev som en omvänd hand. Efter det har vi inte haft några som helst problem i kommunikationen med henne. Det praktiska och logisktiken har flutit på utan större problem. Hon började hälsa på både mig och våra gemensamma barn. Tidigare låtsades hon inte om att de fanns.

    Numera är ju dottern utflugen så kontakten med biomamman är ju inte lika tät längre men de gånger det sker är hon alltid artig och trevlig och visar till och med viss omsorg om mig och våra söner.

    Jag kan ju inte veta exakt varför hon varit på detta sätt och varför det vände så direkt när hon träffade en ny man men gissa kan man ju. Som jag ser det så var det nog en hel del svartsjuka inblandat men framförallt tror jag att hon på något sätt kände sig i underläge. Att vi hade något slags övertag eftersom vi var "två mot en".

    Jag kan inte minnas att vi någonsin använde oss av detta sk. övertag, särskilt inte som jag alltid försökte hålla mig i bakgrunden för att inte trampa någon på tårna.

    Hur som helst vände allting på bara två månader. Så fort hon träffat den nya mannen blev hon lugn, trygg och harmonisk och så har det fortsatt vilket vi är mycket tacksamma för.

Svar på tråden Har du svårt att acceptera hans nya?! varför då?