Min dotter vågar inte vara ledsen framför mig?

Är detta bara ett exempel? För annars så var det väl ett sätt att få fika? :P

Nej det är inte bara fika det gäller. Jag känner mig inte tillräcklig för henne. Det känns som att hon hellre söker tröst hos någon annan än mig. =(

Det finns nog två olika orsaker till att hon gråter. Den ena är att hon är arg och den andra ledsen. När hon gråter för att hon är arg vill hon troligtvis vara ifred en stund för att lugna ner sig. Jag är sån. Det värsta jag vet är att folk vill förklara sig eller be om ursäkt precis efter jag blivit arg. Jag behöver en stund för mig själv, SEN kan jag prata. Testa med det när hon flyr in på sitt rum. Vänta 10 minuter, sen pratar du med henne.

När hon blir ledsen kanske hon inte vill visa det för då blir du ledsen? Även det här kan ni väl prata om när hon inte är upprörd... 

Jag har inga svar, men jag var väldigt liknande när det gäller mina föräldrar,  (och är fortfarande, i viss mån). Jag tror att jag upplevde att det inte var okej att vara ledsen och arg, för då var jag "jobbig". Och om jag inte gick att trösta på en gång (ibland är det ju så, en måste bara få vara ledsen klart), så var jag "omöjlig" och de blev ledsena/upprörda. 

Inte lilla tonåren som spökar? Sonen var också sån då, kunde säga att en sak var okej för att sedan stortjuta och vilja vara ensam en stund.

Btw, jag har också alltid varit sådan, gråter inte inför någon, känns inte okej, vare sig framför sambon, föräldrarna eller andra.  

Jag kan förstå att hon vill vara ensam en stund. Men att hon vägrar gråta inför just mig? Att hon söker sig till andra för att gråta ut där? Men det är tydligen inget ovanligt? 
Hon kanske söker sympatier från andra?  

Känner igen det lite grann och vet att hjärtat går sönder när ens fina barn springer ifrån en när det är ledset, man vill ju inget hellre än att trösta dem då. Det känns sorligt på nåt sätt, som att de inte litar på en eller nåt, men det sitter nog jättemycket i ens egens känsla.

jag brukar ge det en liten stund och sedan gå efter och då brukar det gå bra. beror ju också på varför de är ledsna, om det är för att vi har bråkat så kan jag vänta en stund (då behöver kanske jag också lugna mej och hitta "rätt ord").

Jag tror att det i vårt fall också kan bero på det som nån här ovan sa, att hon känner att det eg inte är helt ok att vara ledsen och "jobbig". Önskar att hon inte kände så och att hon måste vara "hurtig" och säga att allt är bra. Det gnager på samvetet så jag förstår absolut dina känslor. 

Kanske försöka att prata med henne om det ibland när hon inte är ledsen, bekräfta att alla känslor är ok att ha och att det är skönt att bli tröstad?