Anonym

Äldre 15 Mar 18:44

88 svar

Jag känner mig så utanför

Jag har en ny kille sen snart två år och vi har precis köpt hus ihop. Jag har två barn sen innan och han ett. Jag har haft hand om henne varannan vecka då han inte jobbar hemma. Det har hittills fungerat jättebra, men nu börjar det gå utför.
Flickan, som är 11, vill hellre bo hos sin mamma och jag förstår henne. Nära kompisar och skola, pappa är ju ändå inte hemma. Detta resulterar i att hon är tvär och ledsen. Jag gör allt jag kan för henne, men jag kan ju inte bli hennes mamma. Hos mamma får hon mer grejor, vi har en rätt ansträngd ekonomi just nu. De åker på resor och det kan inte vi.
Min sambo är helt knäckt över detta och jag känner mig så anklagad. Det har blivit som en kil mellan oss och jag mår så dåligt... Han kan säga saker som att vi inte ger barnen något, att han skulle kasta allt vi har om hon verkligen var mer hos sin mamma. Frågar mig hur jag är mot henne när han inte är hemma, säger att jag inte gör tillräckligt för henne. Ändå åsidosätter jag allt, mina intressen, mina barn, mina vänner.... Å ändå känns min tillvaro så skör och jag känner mig så skyldig.. Vad ska jag ta mig till???

M166

Äldre 18 Mar 16:41

#71

10 anledningar till att jag vill stanna:

Fy vilket svin! Här har du 10 anledningar för att du bör lämna:

* jag vill inte dra upp mina barn - igen. Inte hans heller
-> Vill du att dina barn lever med en mamma som misshandlas psykiskt? Vill du att de ska uppleva att du bryter ihop, för dit är du på väg med denna människa.

* Jag står inte ut med att lämna huset som jag har kämpat så för

-> Nytt hus går att köpa, inte "ny" hälsa, han håller på att förstöra din.

*Mina framtidsvisioner krossas, jag vet inte riktigt vart jag skulle ta vägen

-> De har tyvärr redan krossats, med en sådan människa är förstör du din egen framtid.

*Jag skäms över att jag inte lyckas med mina relationer.

-> Du förtjänar att bli behandlat väl, dina barn förtjänar att deras mamma är lycklig

*Jag skulle sakna hans sällskap, hans humor, hans sätt att se på mig (när han är glad iaf)

-> Du behöver inte honom för att vara lycklig, men dina barn behöver ett bra liv hemma

*Jag kan inte se mig själv utan honom.

-> Om du inte lämnar ett svin kommer du aldrig att hitta en människa som respekterar dig och gör dig lycklig även när han är på dåligt humör

* Jag kan inte tänka mig en vardag utan hans röst i telefonen.

-> Kan du tänka dig en vardag utan psykisk misshandel?

*Jag vill dela allting med någon.

-> Du bör dela allting med en värdig människa

Egentligen bör du kontakta flickans mamma och berätta åt henne vad som pågår hos er. Så som du beskriver honom är han inte lämplig för vv-umgänge med en ung flicka.

Anonym

Äldre 18 Mar 22:25

#72

M166 skrev 2013-03-18 16:41:39 följande:

Fy vilket svin! Här har du 10 anledningar för att du bör lämna:

* jag vill inte dra upp mina barn - igen. Inte hans heller
-> Vill du att dina barn lever med en mamma som misshandlas psykiskt? Vill du att de ska uppleva att du bryter ihop, för dit är du på väg med denna människa.

* Jag står inte ut med att lämna huset som jag har kämpat så för

-> Nytt hus går att köpa, inte "ny" hälsa, han håller på att förstöra din.

*Mina framtidsvisioner krossas, jag vet inte riktigt vart jag skulle ta vägen

-> De har tyvärr redan krossats, med en sådan människa är förstör du din egen framtid.

*Jag skäms över att jag inte lyckas med mina relationer.

-> Du förtjänar att bli behandlat väl, dina barn förtjänar att deras mamma är lycklig

*Jag skulle sakna hans sällskap, hans humor, hans sätt att se på mig (när han är glad iaf)

-> Du behöver inte honom för att vara lycklig, men dina barn behöver ett bra liv hemma

*Jag kan inte se mig själv utan honom.

-> Om du inte lämnar ett svin kommer du aldrig att hitta en människa som respekterar dig och gör dig lycklig även när han är på dåligt humör

* Jag kan inte tänka mig en vardag utan hans röst i telefonen.

-> Kan du tänka dig en vardag utan psykisk misshandel?

*Jag vill dela allting med någon.

-> Du bör dela allting med en värdig människa

Egentligen bör du kontakta flickans mamma och berätta åt henne vad som pågår hos er. Så som du beskriver honom är han inte lämplig för vv-umgänge med en ung flicka.

Håller med dig på alla punkterna! Hoppas ts tar tag i detta för sig själv och sina barns skull.

Gung Ho

Äldre 24 Mar 23:26

#73

Anonym skrev 2013-03-15 18:44:18 följande:

Jag har en ny kille sen snart två år och vi har precis köpt hus ihop. Jag har två barn sen innan och han ett. Jag har haft hand om henne varannan vecka då han inte jobbar hemma. Det har hittills fungerat jättebra, men nu börjar det gå utför. Flickan, som är 11, vill hellre bo hos sin mamma och jag förstår henne. Nära kompisar och skola, pappa är ju ändå inte hemma. Detta resulterar i att hon är tvär och ledsen. Jag gör allt jag kan för henne, men jag kan ju inte bli hennes mamma. Hos mamma får hon mer grejor, vi har en rätt ansträngd ekonomi just nu. De åker på resor och det kan inte vi. Min sambo är helt knäckt över detta och jag känner mig så anklagad. Det har blivit som en kil mellan oss och jag mår så dåligt... Han kan säga saker som att vi inte ger barnen något, att han skulle kasta allt vi har om hon verkligen var mer hos sin mamma. Frågar mig hur jag är mot henne när han inte är hemma, säger att jag inte gör tillräckligt för henne. Ändå åsidosätter jag allt, mina intressen, mina barn, mina vänner.... Å ändå känns min tillvaro så skör och jag känner mig så skyldig.. Vad ska jag ta mig till???

Känns som han gömmer sig för sitt eget dåliga samvete och istället för att se sanningen i vitögat vänder det mot dig. En väldigt dålig signal skulle jag anse om jag vore i din situation...

För det första, du måste själv avgöra om vad du gör är ok, tillräckligt eller vad man nu vill kalla det. Som du uttrycker dig verkar du anstränga dig ordentligt för att få det att fungera. Mer kan ingen begära! Därför måste du skjuta skuldkänslorna åt sidan och acceptera att en situation kan vara dålig utan att det är 'någons' fel (om vi antar att din sambo måste jobba borta).

Är det inte bättre att dottern är mindre hos er, men att pappan verkligen kan vara hemma och träffa henne då? Visst, hon är mindre tid 'hos er' (läs: dig), men de kanske träffas lika mycket ändå när hon väl är där. Varför skulle det vara sämre?

Grunden till lösningen är ju kommunikation. Mellan din sambo och dottern samt mellan dig och sambon. Han måste prata med henne om hur hon känner och varför. Har svårt att se att det på sikt kan sluta i antingen att han jobbar närmare hemmet (om det går) eller att dottern är mer hos mamman. Han måste ju sluta anklaga dig och istället se sin roll i det hela. Ibland har man inte valfrihet (tex pga ekonomi) och måste kanske därför ta jobbiga beslut. Inget blir bättre av att ignorera det och anklaga andra!

Lycka till!!

Gung Ho

Äldre 24 Mar 23:31

#74

Anonym skrev 2013-03-18 09:42:32 följande:

Grejen är att jag nog vet det. Det är bara så jobbigt att ta tag i det jag är redan så slut. Blir det vinst på huset, så köper jag mig nåt litet mysigt åt bara dem och mig.

Jag har mycket god kontakt med mitt ex barns mamma och hon har hela tiden sagt att jag ska vara rädd om mig, att hon också var glad fram till han kom in i hennes liv, att hon aldrig stod på sig mot honom och på så sätt undvek konflikter. Hon har haft problem med hans humör hon också. Han har haft problem med sina relationer, både till föräldrar och kvinnor. Ett hus går väl alltid att sälja. Flickan kommer jag nog att kunna träffa ändå, om hon vill.

Hans kompis tycker inte att jag gjort något fel i detta, mina kompisar kan inte heller se vad han blir så arg för. Däremot kunde visst hela hans familj instämma i kören om hur värdelös jag är. Vilket svek, att tala om för någon hur han beter sig. En enklare lösning är väl att INTE bete sig som en idiot? MEn när jag påpekade vad hans vänner säger om honom och vad de frågar mig, då är de också idioter och inte hans vänner egentligen...

Jag gick innan han vaknade i morse. Gav flickan gröt och kelade med henne. Pratade en stund. Hon undrar ju. Hon har varit med om detta innan. Tyvärr. Och hennes bild är uppenbarligen att det är han som bråkar med mig men att jag svarar emot. Sa hon, ungefär, jag vill eg. inte prata med henne om det, men hon sa det spontant. Och att han är som en tramsig liten unge, fast han är en gubbe :D. Älskade unge...

Åh, såg detta först nu..

Tyckte redan i din trådstart (som var lite försiktigt skriven) att det var en varningssignal gällande hans resonemang..

Hoppas det blir bra i längden! ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Mar 06:53

#75

Nä. Nu tror jag att jag ger upp. Det har varit spänt hemma nu i två veckor, sedan jag blev så arg för att han söp ner sig när hans dotter var hemma. Han har varit väldigt kylig och irriterad. Till saken hör att han slutat röka och jag trodde kanske att det berodde på det.

Igår var vi och firade påskafton hos hans syster och hade, vad jag trodde, en jättetrevlig kväll. Jag mår sådär när vi kommer hem och vi lägger oss. Efter en timme, då jag ligger och mår illa, vill han ha sex, vilket jag inte kan, jag har mens och då vill inte han. Då säger han rakt ut att jag är pissdålig i sängen, att jag alltid har varit det. Jag undrar ju vad han menar, men han bara hävdar att han minsann har rätt att tycka det och att jag inte ska ifrågasätta. Han har rätt till sin åsikt.

Han fortsätter prata om hur tråkig och dålig jag är, och jag undrar tillslut om det är så att han vill att jag ska gå. Han säger att han skiter i vilket, att jag ska sluta tycka så jävla synd om mig själv. Att det aldrig varit han o jag på riktigt. Att han aldrig trivts i mitt sällskap. Jag gick och jag vet inte om jag någonsin vill gå tillbaka. Vad gör jag nu? Vad faan gör jag nu....?

Oldie

Äldre 31 Mar 07:06

#76

Du hittar en man som älskar dig, behandlar dig med respekt och sätter guldkant på ditt liv.
Du måste ansvara för ditt välmående och ditt liv.
Varför skulle du vilja vara tillsammans med denna man?
Vad tillför han i ditt liv?

aldrigmer

Äldre 31 Mar 07:31

#77

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Mar 07:58

#78

Jag vet inte längre... Just nu är det bara ångest. Jag jagar nog känslan av att vara allt för honom, vilket han gav intrycket av förr. Känslan av "vi", "oss". Att jag var det bästa som hänt honom. Jag vet knappt längre... Jag är så knäckt bara... Så ledsen och ångestladdad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men det är inte värt det när det bara kretsar kring huruvida jag ska få stanna eller inte. Om jag förtjänar hans kärlek eller inte.

Oldie

Äldre 31 Mar 08:05

#79

Tycker inte det handlar om om du förtjänar hans kärlek.
Han förtjänar inte din.
Han förtjänar inte dig.
Han har visat det klart och tydligt.
Ta nu tag i din egen lycka, gå och prata ned någon som får dig att inse ditt eget värde, att du är underbar precis som du är och förtjänar det bästa.
Lämna skitstöveln och gör det till ditt uppdrag att bli lycklig! Man kan inte leva på det som varit.

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Mar 08:27

#80

Just nu känner jag mig bara så bottenlöst förtvivlad. Att jag levt i en dröm. I något som inte finns egentligen. Att jag egentligen aldrig varit viktig för honom. Att jag, min person, inte passat honom någon gång. Att det jag varit så lycklig över bara var falskt.

SupersurasunkSara

Äldre 31 Mar 08:48

#81

Anonym skrev 2013-03-31 08:27:07 följande:

Just nu känner jag mig bara så bottenlöst förtvivlad. Att jag levt i en dröm. I något som inte finns egentligen. Att jag egentligen aldrig varit viktig för honom. Att jag, min person, inte passat honom någon gång. Att det jag varit så lycklig över bara var falskt.

Är du ihop med mitt ex? Han fick mig nämligen att känna precis så. Men vet du vad? Fördelen med det är att när jag väl kom bort från honom så tog det itne så lång tid att komma över aset

Ang att förtjäna hans kärlek, HAN förtjänar inte DIN kärlek. (Inte nåns vad det verkar) Så, ta tag i ditt liv, bestäm dig för att må bra och drömprinsen finns därute, jag lovar, jag är gift med min nu

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Mar 08:56

#82

Jag är gärna ensam men hur tar jag mig ur det här? Var ska jag bo? Hur gör jag med barnen? Hur gör vi med huset, som ingen av oss kan behålla? Hur gör vi med allt?

Oldie

Äldre 31 Mar 09:00

#83

Ni säljer huset, du hittar ett boende för dig och dina barn. Du har ett ansvar att ta hand om om vårda dina barn, en del i det är att se till att de har en stabil mamma som mår bra.
Just nu tar du inte ditt ansvar som mamma, dina barn kommer i skymundan och det är inte rätt.
Har du svårt att ta dig i kragen och styra upp ditt liv för egen del, gör det för dina barn, de förtjänar bättre och det är din skyldighet att ge dom en trygg uppväxt.

Felizia

Äldre 31 Mar 09:09

#84

Bästa Ts, jag förstår att du är förtvivlad och att allt bara är en enda röra av känslor och praktiska frågetecken. Det viktiga är att du håller dig på benen och tar steg framåt mot ett nytt och, efterhand, allt bättre liv! Jag tror du behöver stöd från en eller flera vänner, din familj etc. Berätta för dem hur du har det. Det kanske t o m är något som de sett långt före dig? Vilken sorts människa som du lever med... Så var det för mig. Jag skämdes för att jag "misslyckats" men när jag öppnade upp och berättade fick jag stöd och värme från andra. Finns det vänner/familj som kan stötta dig? Och en stor kram från mig!

Ramborg

Äldre 31 Mar 09:19

#85

Anonym skrev 2013-03-31 08:56:10 följande:

Jag är gärna ensam men hur tar jag mig ur det här? Var ska jag bo? Hur gör jag med barnen? Hur gör vi med huset, som ingen av oss kan behålla? Hur gör vi med allt?

1. På tisdag ringer du till alla hyresvärdar som finns i närområdet och försöker hitta en lägenhet till dig och barnen.

2. På tisdag ringer du och bokar en mäklare som kommer och värderar huset.

3. Och så ringer du en jurist och bokar en timmes genomgång av vad som gäller vid skilsmässa/samboseparation. Du behöver kanske inte ha denne vid din sida genom separationen men du behöver veta vad som kommer att hända.

4. Redan idag samlar du ihop dina och barnens värdefullaste saker och kör dem till någon annan. En kompis? Din mamma? Detta är sånt du inte vill bli av med. Mormors ärvda kaffekoppar, bilderna på barnen när de var små osv osv. Då kan han i alla fall inte skada dig genom sånt.

SEDAN talar du om för honom att du ska flytta.

42.

Anonym

Äldre 31 Mar 09:21

#86

Mina bonusar har levt på samma sätt, pappan jobbar borta och jag tar hand om alla barnen. Vi har alltid haft en bra kommunikation med barnen och mamman. Vill barnen vara mer hos mamman är det ok. Nu kom jag in i barnens liv när dom var två och fyra och dom säger själva att jag är deras förälder och vill vara med mig.

Hade jag varit mamman i din situation hade jag ring familjerätten för mitt barns skull

SupersurasunkSara

Äldre 31 Mar 09:39

#87

Felizia skrev 2013-03-31 09:09:22 följande:

Bästa Ts, jag förstår att du är förtvivlad och att allt bara är en enda röra av känslor och praktiska frågetecken. Det viktiga är att du håller dig på benen och tar steg framåt mot ett nytt och, efterhand, allt bättre liv! Jag tror du behöver stöd från en eller flera vänner, din familj etc. Berätta för dem hur du har det. Det kanske t o m är något som de sett långt före dig? Vilken sorts människa som du lever med... Så var det för mig. Jag skämdes för att jag "misslyckats" men när jag öppnade upp och berättade fick jag stöd och värme från andra. Finns det vänner/familj som kan stötta dig? Och en stor kram från mig!

Så har det varit för mig också. Och du ska inte skämmas, du har inte misslyckats, han är en misslyckad person som inte kan bete sig som folk. Om han upptäckt att du inte är hans rätta, då kan man tala om det och på ett så bra sätt som möjligt avsluta det, inte hålla på som han.

Misslyckat det blir det om du stannar och låter dig behandlas som skit.

Anonym (livet väntar)

Äldre 31 Mar 12:17

#88

SupersurasunkSara skrev 2013-03-31 09:39:42 följande:

Så har det varit för mig också. Och du ska inte skämmas, du har inte misslyckats, han är en misslyckad person som inte kan bete sig som folk. Om han upptäckt att du inte är hans rätta, då kan man tala om det och på ett så bra sätt som möjligt avsluta det, inte hålla på som han.

Misslyckat det blir det om du stannar och låter dig behandlas som skit.

Instämmer med det Sara skriver.

Nu TS är det dags att du blir din egen bästa kompis, för livet väntar runt hörnet på dig och dina barn! Du kan skapa er ett tryggt, harmoniskt, roligt och innehållsrikt liv! Och vet du vad, när du är av med denna man är du ett steg närmare att träffa ditt livs kärlek! För den här mannen är INTE värd dig och din kärlek!

Är själv separerad och lever ensam med mitt barn. I vårt alldeles egna hus. Och vi mår så himlans bra både jag och barnet!! Lever i full harmoni här hemma. Ingen som osar missnöje och förstör stämningen här, helt fantastiskt att slippa sånt! Det enda jag ångrar så här i efterhand, är att jag slösade tid på att sörja mitt Ex. Så slösa inte bort värdefull tid av ditt liv på att sörja den där, det är han faktiskt inte värd.

Jag känner mig så utanför

INNEHÅLL