Hur ska man kunna acceptera att det bara blev ett barn o kunna gå vidare?

Men "konkurrera". I så fall är det väl konkurrans i resten av livet också. Det är ju inte bara konkurrens mellan syskon. Det är ju vänskap och gemenskap också. Utan syskon har man ju heller ingen att vara med alla gånger mamma och pappa inte har tid att leka. Min fint att du är nöjd!

Jag kan se många fördelar med att vara ensam barn, men också en del faror. Barnt får all uppmärksamhet och all tid med föräldrarna, men det gör ju också att barnet inte är van att dela med sig. Barnet kan få svårare att samspela med andra barn och van att få uppmärksamhet just eftersom barnet inte är van att konkurerra. Jag önskar mest av allt att sonen skulle få ett syskon men blir det inte så måste jag ju göra det bästa av det.

Jag är ensambarn, visst, jag va privilegierad o saknade aldrig något. Däremot kan jag inte hålla med om att ensambarn har det bättre o slipper konkurrera med syskon. Jag saknade syskon hela min uppväxt, även fortfarande. Speciellt när jag ser mamma med sina syskon. Mammas syskons barn som är relativt jämnåriga, dom har superkul, jag glädjer mig såklart för mina kusiners skull! Men det är en sorg att vara ensambarn många gånger.
Tror oxå det beror på hur föräldrarna är såklart...
Jag har två barn idag, med stor ålderskillnad, vill ha en till... Men får se hur det blir, en stor sorg om det inte blir...

Är det stor åldersskillnas så blir det inte konkurrens, båda barnen får vara ensambarn.

Har en kompis som fick barn som 17 år, nu när hon är 40 år fick hon barn igen. Många vänner som har syskon som är 20 år äldre eller yngre. Den med störst åldersskillnad 26 år yngre lillebror.

Jag ser bara fördelar med att vara ensambarn, ekonomin, vill inte alls ha någon som också ska dela på kakan, inte ens som vuxen. Vill ha mina föräldrar för mig själv. Ingen annan som konkurrerar om uppmärksamheten eller tiden med föräldrna.    

Som du är, lr så jag uppfattar dig när du skriver, är tyvärr många ensambarn, egoistiska och vana att få som dom vill...

Ha, ha ensambarn blir ofta framgångsrika företagsledare etc. Finns undersökningar på sådant. 

Jag vill att min dotter ska växa upp som ensambarn just bara av dessa anledningarna, samt ekonomin. Däremot hade jag kunnat tänka mig ett barn när det äldsta barnet började bli vuxet som många andra som fick barn tidigt. 1 år och 17, 18 år som en klasskamrat har. Det hade varit kul att börja om då, men absolut inte syskon som är för nära i åldern så att det blir bråk och gräl.

Förstår om man sörjer att inte kunna få fler barn om man är väldigt barnkär och inte känner sig klar med detta. Däremot finns det ingen anledning att sörja bara för att barnet inte ska bli utan syskon.

Var glad för att barnet får privilegiet att växa upp ensam.   

Tänker inte ge mig in på fördelar/nackdelar med att vara/ha ensambarn. Det jag däremot tänker spekulera i, på temat sorgebearbetning, är att jag tror det är vanligt att man använder sin egen (lyckliga) uppväxt som referens när man föreställer sig hur ens eget föräldraskap ser ut. Tycker inte det är det minsta konstigt att någon (tex undertecknad) vars barndomsminnen är fyllda av minnen som involverar syskonen har svårt att föreställa sig hur en uppväxt utan syskon/familj utan flera barn skulle bli eftersom syskonen finns med överallt - inte bara då utan även idag, som nära vänner. Jag fattar att man kan leka kull med grannbarn och klasskompisar, det gjorde vi också, men framförallt är det ju syskonen jag minns, som var med jämt, på alla äventyr och lekar. Att vi önskar våra barn något som själva gett oss så mkt glädje (och en stor del ilska, frustration, svartsjuka, blåmärken etc, allt glömt idag, haha) är inte konstigt, tvärtom är det väl rimligt att man vill återskapa den situation man själv varit så bekväm i för sina egna barn och attmna som "ideal"familj ser en upphottad version av sin egen, de små misstagen tillrättade, allt det bra behållet och förstärkt. Som jämförelse är sambon ensambarn. Han hade också en bra uppväxt och ser ingen anledning att vi skulle skaffa mer än ett barn...

Så. Att du drömmer om en familj som kanske liknar den du själv växte upp i, att du har svårt att se en familj som komplett när den saknar det du själv tagit för givet hela din uppväxt (för vi tar våra syskon för givna, det är det som är del av charmen, plus att de delar våra minnen på ett sätt som få vänner gör, från den tid många av av oss inte upplevde med de vänner vi nu har som vuxna) är inte konstigt. Tror det är en utmaning inte bara emotionellt utan även praktiskt, eftersom man inte kan lita till egen erfarenhet. Men minns att inte bara ditt barn kommer formas från början och få en helt egen referensram av vad som är "en familj", du kommer även omvärdera känslan av en "komplett familj" när du lever igenom ditt eget, andra, familjeliv - nu som förälder. Det kommer bli bra.

Intressant tråd och att få ta del av era tankar. Jag är i en väldigt lik situation som dig TS.

Kämpade nästan 5 år med diverse metoder ;) för första barnet, har nu börjat avveckla syskonförsöken efter snart ytterligare 5 år, där vi för all del inte försökt aktivt hela tiden. Jag var 37 vid första barnets födelse och är nu 42, barnet fyller snart 5. Jag trodde enfaldigt nog att vi skulle lyckas få en tvåa. Jag sörjer. Mitt barn är mitt allt och min ögonsten i världen, men jag sörjer ändå barnen jag inte fick. Mitt barn frågar aldrig efter syskon, det är jag tacksam för.

Hur går man vidare? Jag vet inte. Jag sörjer på ett sätt också alla den energi jag "slösat" i alla år som ändå inte renderat i barn. Jag vill inte leva på hoppet längre. Jag vill leva i nuet och njuta av mitt familjeliv. Ändå kan jag inte sluta hoppas.

Svåra och intressanta frågor det här.

Jag hoppas ni får era efterlängtade barn eller hittar en annan väg i livet att gå vidare.

Trevlig kväll!   

Mowgli: DU o jag verkar vara i samma situation. Har nog sett dig i någon tråd också. Jag har en bror och det är klart som någon skrev att jagt jämför med min egen barndom. Han är 3 år yngre o vi har haft mycket kul i barndomen. I vuxen ålder umgås vi inte så mycket, men nu när han fått barn, blir det hyfsat ofta. Han har två tjejer på 2 år o 6 månader. De fick också kämpa för sitt första, som är provrrörsbarn också, men sedan blev han fru lätt gravid med andra o de har bara 1,5 år mellan sina tjejer.Det känns lite bittert att de fick en 2.a så lätt, trots att hans fru hade väligt små möjligheter enligt läkarna, att blir gravid på naturligt sätt. Men en del har ju tur. MIn son tycker det är kul med sin kusiner. MIn man har 2 bröder, en bror som är 4 år äldre, som han inte har någon kontakt med pga ett familjebråk o en bror som är 18 år yngre, som han inte heller umgås med så mycket.jlpriolretzxlop

Vi umgås dock lite med min mans brors f.d fru o dottern på 10 år, vår sons kusin. Han ser mycket upp till sin kusin o har kul med henne.

Jag upplever dock inte som jag slösat en massa energi på att försöka blir gravid. Visst tar det lite kraft, men jag har ändå kunnat leva som vanligt och inte glömt bort min son.  

Ts. Har läst lite och tycker så synd om dig/er. Vi (jag och min man) trodde att vi inte skulle få något syskon till vår son. Men tillslut efter fem år kom lillasyster och strax efter en liten till. Hur har det gått för dig? Jag hoppas av hela mitt hjärta att du fått det efterlängtade syskonet. Om annars att du/ni är rika på lycka av annat slag. Kram från en som vet att längtan efter syskon kan vara stor.

Hej

Känner med dig.

Jag har inte gett upp ännu men har försökt i nästan 3,5 år med syskon och är 41. Just misslyckats med 4:e ivf. Vet ännu inte vad nästa steg blir. Är ännu inte redo att släppa drömmen.

Hur har det gått för dig TS?

Har samma känsla som dig. Träffade mitt livs kärlek sent och drabbades av flera missfall innan vår underbara dotter kom när jag närmade mig 40. Vi är så otroligt tacksamma för att vi har henne, men jag önskar att vi hade kunnat ge henne ett syskon. Tyvärr rann tiden ifrån oss och det kommer nog alltid vara en sorg för mig att det inte blev fler barn. Mina känslor beror väl delvis på att jag själv växte upp på landet och bara hade min bror att leka med och att vi hade så mycket nytta av varandra och även på att båda mina föräldrar var ensambarn och inte varit helt nöjda med det. Pga vår ålder känner vi heller inte så många med små barn, så nu hoppas jag bara att dottern får bra vänner på egen hand så att hon inte blir för ensam i livet.