Vi har så svårt att möta varandra

Såg ut att vara friska. Jag har länge velat prata mer om ÄD, men han vill inte. En sak i taget och han tycker det är läskigt och är tveksam. Mitt värsta scenario är att mina ägg visar sig oanvändbara och att han vägrar ÄD. Adoption går inte att ens nämna, det kommer han att totalvägra har han sagt. Barn är inte så viktigt för honom. OBS! Jag är inte behjälpt av kommentarer om att han inte älskar mig tillräckligt och att jag borde lämna honom. I grunden trivs vi bra tillsammans och han har gått från att inte vilja ha barn till att längta under ett år på hemmaplan och nu för vi ju ivf. Men åh vad jag önskar att vi gick bredvid varandra istället och att vi förstod varandra, vilket såklart "alla andra" verkar göra. Jag försöker gång på gång förklara att han inte kommer att ångra ett barn, men det är som om rädslan tar över. Jag orkar inte slita för varje steg!!

Jag känner igen mig jättemycket!

Vi gjorde först ett antal inseminationer och sedan tre IVF:er men vi fick inte ett enda befruktat ägg på något av dom försöken. Redan efter den första IVF:en hade jag på känn att det kanske inte skulle funka så jag började läsa på redan då om adoption och äggdonation. Min man är lite mer optimist och trodde hela tiden att det här kommer att funka och tyckte att jag var onödigt negativ. Jag försökte ta det jättelugnt, berättade om vilka långa köer det är och sa att "vi kanske kan ställa oss i kö iallafall, även om vi inte alls vet om det kommer att behövas eller ens om vi vill utnyttja platsen om vi skulle komma fram i kön?". Utöver det försökte jag bara att prata om det så lite som möjligt.

Han gick iallafall med på det så vi ställde oss i kö både till adoption och äggdonation efter den första IVF:en. Det tog ett år innan vi hann fram i kön till äggdonation och under den tiden misslyckades vi med två IVF:er till och kliniken sa att äggdonation nog var vårt enda hopp. Det året gjorde nog att min man hann vänja sig vid tanken så när vi väl kom fram så var han lite mer inställd på det än när jag först började prata om det.

Nu har vi två barn med hjälp av äggdonation och ingen av oss ångrar någonting. Idag kan jag till och med känna mig lite tacksam för att inga av våra egna försök, inseminationer och IVF:er funkade eftersom jag då inte hade fått just de barn jag har idag.

Förstår att det känns jättejobbigt men jag har nog inte något bättre råd än att ta det lite pö-om-pö så att han inte drunkar i en massa information och ställningstaganden, och ge inte upp! Jag tror att det inte är helt ovanligt att vi kvinnor läser på och ligger steget före medan männen lite stoppar huvudet i sanden.

Håller tummarna för er!