Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Den dagen TS får egna barn kommer hon omvärdera hela sitt tänk eller bli lika lat som sin man och hans första fru och låta barnen samsova och mysa i sängen. Detta kommer skapa agg hos hennes barns äldre syskon och den dagen hennes man dör kommer särkullsbarnen se till att de får sin arvslott med råge och sätter den empatilösa gaggande på bar backe. Det finns allt för många sådana scenarier. Se bara på Jarl Kulles särkullsbarn och hans frus arvstvist.

När jag och sambon blev tillsammans fick barnen sluta sova i sängen. Min säng är min och den vill jag inte dela med barn. Dels för att jag har svårt att sova med virvlande element som inte kan ligga stilla, och dels för att min säng är just min plats där jag vill kunna dra mig tillbaka och få lugn och ro. 
Vårt sovrum är även en barnfri zon så att säga... Precis som för TS.
Om vi är där inne får barnen självklart komma in och prata med oss, eller komma och hämta pappa på natten.. eller mig för den delen för det händer det med.. Men på samma sätt som barnens rum är deras är vårt rum vårt..
Och tänk..
Jag har ändå en strålande relation med mina bonusbarn.
Jag får med jämna mellanrum kommentarer som värmer hjärtat och dottern som nu har lärt sig skriva kommer ofta hem med söta dikter om hur snäll och bra jag är och hur mycket hon tycker om mig. 
Tänk.. så knas det kan bli.. Att barn förstår att dom är trygga och älskade även när dom inte får sova i min säng.  

Jag precis som du ts gjorde sovrummet till barnfritt rum, det fick bli MITT rum, en frizon dit jag kunde gå undan, rummet låg längst bort i huset. Sedan fick man komma på natten om behov fanns. I diskussioner så verkar endel speciellt bio mammor resonera att man som bonusmamma ska enbart anpassa sig, men så funkar det inte i verkliga livet. Alla får anpassa sig speciellt vi bonusmammor, men papporna oxå och även barnen. Vi kommer in på ett oskrivet blad och ska skaffa våran familj och då kan man inte bara gå in och låtsas vara mamma och försöka täcka upp i deras trasiga familj. Utan som sagt skapa sitt eget, där slla gills lika mycket, pappa, bonusmamman och bonusbarnen...

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

Så nu varsegoda att börja hata mig! 

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!

Otroligt välgörande läsning. Faktum är att de flesta barn står för mycket i fokus idag. Förr fick de lära sig att vänta, skjuta upp behovstillfredsställelse, lyssna, anpassa sig. Föräldrarna hade tusen sysslor på gården och så fort barnen blev lite större fick de arbeta för familjen. De förbjöds att gå in i finrummet, störa de vuxna när de umgicks, väsnas och breda ut sig osv. Och såna generationer barn växte upp och byggde det här landet. De hamnade inte på psykakuten som man skulle kunna tro av den här tråden. 

Jag som förskollärare har varje år ett antal barn som är mer eller mindre förstörda av att stå för mycket i fokus. De kommer att växa upp till sköra vuxna som inte kan ta ansvar för sig själva och ingå fungerande relationer. Såpass många bioföräldrar har jag sett de här åren som behöver hjälp med föräldraskapet.

Så ta det från mig, kanske framförallt biomammor i tråden, ni vet inte alltid vad som är bäst för era barn. Det här är något jag och mina kollegor pratar ofta om, och vi är alltid överens om vilka barn som får för mycket fokus och anpassningar hemma, det märks tydligt.

(Synd om alla mammor som måste lämna sina barn till "kalla", "bittra" och "egoistiska" människor som oss - rena bonusmammorna! - men det är vår erfarenhet av era barn och ett föräldraskap.)

Fast jag håller inte riktigt med dig om att man som bonusförälder har ett större ansvar än som förälder. 

Mina föräldrar var skilda.
Pappa var en usel pappa, och skaffade sig en riktig häxa till fru, han dog ensam och hon sitter nu i huset och är förbannad för att vi fem syskon på pappas sida inte har hjälpt henne med allt som kom med pappas bortgång.
Mamma var världens bästa mamma, kompenserade hon för pappas tillkortakommanden eller för hans frånvaro? Nej, absolut inte! Hon var mamma på det sätt hon ansåg var bäst, hon uppfostrade oss, lärde oss rätt och fel och hade inga problem med att säga nej. Fick vi sova i hennes säng? Nej, det var hennes och vi hade våra. Om vi hade mardrömmar eller var ledsna tröstade hon oss och fick oss att känna oss trygga i vår egen säng. Var vi sjuka sov hon med oss på soffan i vardagsrummet eftersom både jag och min bror behövde sittsova när vi var sjuka.
Min mamma träffade en man som hon blev särbo med pga avstånd och jobb. Han bodde dock hos oss i perioder. Tyckte jag om honom? Absolut, han var mer som en pappa än min egen. Han pratade med mig, lyssnade på mig, tog med mig ut på promenader och utflykter, vi gjorde roliga saker ihop. Älskade han mig som han älskade sin dotter? Nej, absolut inte. Jag tror faktiskt inte att han älskade mig över huvudtaget. Och det gjorde inget.. för jag älskade inte honom heller. Kärleken stod min mamma för, och min farmor och farfar. Andra vuxna hade andra roller i mitt liv, men inte var det att ge mig kärlek som en förälder. 

Jag kan säga att när jag träffade han som nu är min sambo så hade han inte heller riktigt pejl på tillvaron. Han var inte förälder, det var hans dotter som styrde och ställde i familjen.. Och hon mådde inte bra. Men han hade fått för sig att han skulle förstöra deras liv om han använde ordet nej. Hon tog aldrig ett steg från sin pappas sida, och skrek av oro när hon skulle till mamma... Varför? Jo för att hon trodde ju att pappa inte klarade sig utan henne, det var ju hon som bestämde! Ska ett litet barn ha det ansvaret? Absolut inte!
Och när jag kom in i famijlen så ändrade jag på det. Jag och sambon skapade rutiner, regler och åldersanpassat ansvar. Barnen fick egna rum och styrde inte längre familjen... Och vilken skillnad det blev.
Det tog ett tag, som det gör för alla att anpassa sig..
Men oj..
Barnen blev mer utåtriktade, vågade leka med kompisar, hade inga problem med att åka till mamma, dom hysteriska utbrotten slutade.. och framför allt tyckte dom om sina nya rum... Dom fick äntligen vara den ålder dom var... Och dom frodades i det.
Det är det enda beviset jag behöver.. det och att barnen och jag idag har en nära relation till varandra.
Jag tassade inte på tå.. Jag var mig själv.
Jag anpassade inte mig efter alla andra, jag anpassade mig på det jag tyckte kändes rätt, och tog upp diskussion kring förändring på det som inte kändes rätt.
Jag förminskade inte mig själv som människa utan krävde att jag skulle ha samma värde som alla andra i familjen.. Och det har slagit ut väldigt väl.