Ni bonusmammor som fått egna barn, hur gör ni med bonusbarnen?

Alla är vi olika.
Har dom en bra relation så kanske tonåringarna kan va en tillgång till att hjälpa till att hålla skutan flytande, eller åtminstone klarar sig själv så att hon slapp engagera sig i dem.
Men jag tycker det va lite underligt utav pappan att ensam ta beslutet att hans dotter skulle flytta dit, speciellt om han inte ens är hemma mesta tiden.
Hade han varit gift med mig så hade han haft en rejäl konflikt på halsen. 

Säkert rådgjorde pappan med nya frun -  om det fanns utrymme för det.  Om du lever med tonårsbarn,  som jag tycker att du skrivit,  så torde du veta att de kan ha en egen vilja...    Frun i den familjen brukar berätta det hela som en rolig episod;  hon fick  inte ett utan  två barn  när hon låg på BB.

Om de hjälpte till,  tja.   Minns mera hur kvinnan i familjen lagade middagar på vanlig tid varje kväll och att tonåringarna droppade in lite när som helst.

Dom är vuxna nu. Men att flytta hit hade inte varit ett alternativ, frågan kom faktiskt upp en gång. 

Jag har aldrig tagit på mig den sk kvinnorollen, så hos oss hade dom fått klara sig själva om deras pappa inte var hemma. 

har bara läst TS . det e klart att bonusbarnen ska vara med från början ... annars kommer de känna sig åsidosatta.
När jag fick min äldsta så var bonusbarnen bara 4 o 7  och det var mig de tydde sig till inte till pappan så nåt annat än att ha de var ju otänkbart..

Och min väninna trivs uppenbarligen med  att fixa middagar  hemma -  avkoppling från överläkarrollen på dagarna,  uppger hon.

Jag är själv bonusmamma till en 4 och 6 åring samt att jag har tvillingflickor på 13 år. I september fick vi en gemensam son.. Vi ville inte heller ha besök första tiden men alla våra 4 barn kom med sonens pappa på besök till BB dagen efter, vi tyckte det var viktigt att ALLA kände sig delaktiga i familjen.. Sedan var jag och bebis kvar på BB  hela helgen men dom kom och hälsade på en timme varje dag. Funkade toppen och det var en skara stolta syskon vill jag lova :)

Fascinerande hur svårt vissa har att tänka ibland, inte läst hela tråden men mycket av den och tycker att TS lagt fram bra saker. Ändå får hon ifrågasättande som hon svarat på redan. Fortsätta umgänget, check. Säkert nervös då det är första barnet, check. Varför hoppa på henne bara för att hon ville bolla tankar och idéer med andra..

Grattis till bebisen och lycka till med allt

När trådar som den här startas, där en mamma ska bli förstagångsmamma tillsammans med en man som har barn sen tidigare, så är det vanligt att följande kategorier uttalar sig:
- mammor med flera barn, inga styvbarn
- mammor med barn sen tidigare, styvbarn och nu första gemensamma
- mammor som har barn sen tidigare och nu har man utan barn sen tidigare, hans första barn

Jag vill bara påminna om att kategorin
- vänta sitt första barn, pappan till barnet har barn sen tidigare
skiljer sig väsentligt från de ovannämnda kategorierna.

Jag tror att det kan vara bra att reflektera över att det är olika upplevelser beroende på vilken av ovanstående kategori man tillhör. Vad gäller kategorin "förstagångspappor som får barn med kvinnor som har barn sen tidigare" kan jag egentligen inte uttala mig då jag saknar erfarenhet, men personligen tror jag att det är skillnad på att vara man eller kvinna i motsvarande situation. Det skulle vara intressant att höra fler förstahandsskildringar ifrån män om hur de upplever det.

Som några av er andra har skrivit. (Jag tror tom att jag skrivit att det inte är ett problem för mig..) Så har jag börjat känna en rädsla  för att bli utanför i min egen familj.
Bonusen och pappa hör ju ihop och där blir jag lite utanför. Inte alltid och inte mycket, men klart märkbart och kännbart för mig.
Bonusen föredrar pappa och väljer bort mig. (Det är väl inte så konstigt eftersom jag inte är förälder.) Men jag blir rädd att vårt barn ska ta efter det beteendet...  

Varför skulle ert barn göra det? Du kommer väl att finnas med från start i det gemensamma barnets liv? Det har du inte varit i bonusens liv så det är självklart att han hellre vänder sig till pappa med sina tankar och funderingar.
Det går bra om man vill att det ska gå bra och inte letar fel, är min erfarenhet.

Nej, ert barn kommer inte att ta efter det.

Anonym (mio): En vanligt förekommande kategori du glömde och som egentligen också borde knipa i så fall: Kvinnor utan barn som inte är gravida och som lever med en man med barn och som tycker att det är självklart att bonusarna ska hållas på avstånd.

Jag tycker att du ska göra som du orkar!!
Jag har själv varit i den sitsen. Jag var jätte trött och hade det tungt med amningen i början. Men kan säga att för mig blev det inte mkt vila eftersom vi hade hans två barn också. För mig blev det tungt. tyvärr tyckte pappan (vi har separerat) att jag bara skulle orka för att så var det med tre barn. Det han nog inte förstod (inte hans familj heller) att det var mitt första barn och att allt var helt nytt för mig!! Det hela sluta med att jag var trött och grinig och vårt förhållande vart skit.. Jag kände att ingen förstod..

Så jag säger så här. >Om du orkar ha dom!! Men om det blir för mkt. se till att få hjälp å få din sambo att förstå din situation.. Det är inte samma att få ditt andra eller tredje barn.. Det är helt nytt för dig och ditt första barn!!   

Ja, du har säkert rätt. Det bara kom som en oskön oro...

Du har säkert rätt! Hoppas jag! ;)
Tack för era tankar! 

Ladybird Jag tror verkligen inte att du behöver oroa dig för att känna dig utanför nör ni fått ert gemensamma barn. Absolut inte. Jag och våra två gemensamma barn är väldigt tajta. Min ena bonus och jag också på senare tid. Så oroa dig inte för det.

 Tack!

Hur har ni gjort före och efter att ert egna barn kom. Har ni egentid med bonusen eller är det bara pappan som har det? Alltså att ni gör saker själva fast pappan hade kunnat följa med.

Och använde ni ert nätverk om ni behöver barnvakt till bonusen? Mer före eget barn då.. ;)