Inte 100% älskad?

I mina ögon är en man som aldrig prioriterar mig inte en man jag vill ha. Han kan leva vidare utan mig i så fall.....

Tack snälla ni för alla tankar och kommentarer. Han är alltså en toppenman för övrigt och i min värld är han och vi alltid prio ett. När han åker iväg på barngrejer med exet får jag inte följa med (4 år sedan de skiljdes). Det är hon som för ett jäkla liv om frågan ens kommer upp. Vi har bråkat många gånger om att jag känner mig lägst prioriterad ALLTID och jag ber honom om att kanske var tionde gång välja mig före barn/jobb/etc. Jag menar INTE att han ska älska mig mer än sina barn, kärleken mellan förälder och barn är något helt annat än kärleken mellan en man och en kvinna. Han säger varje gång att han ska tänka på det, men inget händer.... Idag bråk igen och samma löfte. Vill så innerligt gärna tro honom. Jag älskar hans barn så det är ingen ren avund jag känner, men som sagt, känslan av att aldrig få vara nummer ett för mannen i mitt liv dyker upp alltför ofta.... Är jag naiv?

Lätt....jag väljer också min barn före allt annat....en som inte förstår det är inget att lägga 5 sec på.....

Ja barnen ska prioriteras men inte till vilket pris som helst. Jag har själv 2 barn och ibland tänker jag på mig själv. Jag och min sambo har alltid åkt på ett par dagars semester utan varken hans eller mina barn. då har vi varit borta i ca 3 nätter.

Hur ska TS och mannen kunde utveckla sitt förhållande om han väljer barn och arbete före TS hela tiden ? Och sedan på de ledig barnhelgerna så är han med exet och barnen. Han kanske skulle ha stannat kvar med mamman. jag skulle bli skitledsen och känna mig totalt utanför.

Livet kretsar inte endast kring barnen för att man blir förälder. 

Den mannen som prioriterar endast barnen i samtliga lägen, den mannen hade jag inte levt ihop med.
Skriver än en gång att jag är lycklig att jag lever med en man som prioriterar både sin sambo och samtliga sina barn. Vi är alla lika viktiga för honom, ibland prioteriteras någon av barnen, ibland jag, beroende på situationen. Det har också lett till att han har tre barn som vet att världen inte kretsar kring dom.

Om man ska ha ett förhållande så måste detta förhållande också prioriteras och barn lär sig då att det är vitkigt att vårda sina vuxenrelationer   

Haha. Dagens skämt eller?? Hur ska två människor kunna utveckla någon som helst djupare relation om ingen av dem prioriterar den andra??? Med din inställning lär du aldrig hitta livslång kärlek i alla fall tippar jag på.

Det är absolut inget konstigt eller naivt att känna att man vill ha egentid med sin partner ibland. Det är väl snarare, enligt mig, ett sundhetstecken för relationen och din kärlek till din man. 
Dessutom är det ju så enkelt att om man inte engagerar sig i sitt förhållande, om man inte ser till att ge det bränsle.. då slocknar det.
I en familj ska alla få känna sig som nummer ett, det tror jag är nyckeln till lycka. 

Dessutom.. Har din man någon gång funderat på att han faktiskt väljer sitt ex välmående före ditt? 
För när han hellre ser att hon är glad än arg, istället för att du hellre är glad än ledsen.. då är det ju att välja hennes känslor före dina. 
Hur skulle han må om du valde att ta hänsyn till ditt ex känslor som i sin tur skulle påverka din man negativt? 
Jag tror inte att det skulle vara ok. 

 

Exakt. HUR ska man få en ny relation att bli stark om man inte prioriterar varandra (ibland i alla fall)?
När människor, där ingen har barn, möts så blir ju den ensamma tiden ihop naturlig. Och ni vet ju hur man ofta ÄR i början när man är nykär, man bara vill vara med den andra, helst inga andra med, det är ju liksom ren kemi och biologi att funka så. Sen ju mer relationen utvecklas så släpper man in andra. Nu generaliserar jag lite, men det är ju ofta så förälskelsestadiet ser ut.

Med en man som redan har barn, och som uppenbarligen inte i något sammanhang vill prioritera sin nya partner, blir det ju jättesvårt att lyckas skapa ett starkt fundament för den nya relationen.

Min sambo är en utmärkt pappa till sina två ungdomar. Men under hela vår relation har han varit MKT noga med att OCKSÅ prioritera vår helt egna barnfria tid. Dels för att han vet att det är viktigt för mig, dels för att han OCKSÅ uppskattar den tiden, hur mycket förälder han än är.

Jag är ledsen TS, din man har kanske en del fantastiska egenskaper som inte kommer fram här, men utifrån det du beskriver hade jag stått ut med honom... en vecka.

Jag förstår TS ang semester osv, men samtidigt, när ni får gemensamma barn, så kommer dom antagligen vara med på era semestrar.
Det jag inte skulle acceptera, är att din man och hans ex gör en massa med barnen, ensamma, utan dig. Jag skulle (om jag ville vara med), kräva att följa med. Min sambo skulle aldrig lämna mig hemma, om jag vill följa med och göra roliga saker med barnen.  

Fast nu är nu och sen är sen. 
När det finns gemensamma barn så är ju utgångsläget ett annat.. Då har man ju ia alla fall haft minst 9 månader på sig att göra saker på tu man hand, eller hur?
Så det går liksom inte riktigt att jämföra tycker jag.
Jag och min sambo har alltid gjort så att åtminstone en vecka på semestern är vigt åt bara oss. 

Det är ju sant, i och för sig. Jag och min sambo har ju också haft korta semestrar utan barn, tex skidsemester och hans barn åker inte och vill inte åka skidor. Men för oss har det mer handlat om att hans och mina barn inte velat följa med, än att vi ska ha barnfri semester. Men nu har vi gemensamma barn och nu blir alla semestrar sk barnsemestrar

Nej, exakt, det går ju inte alls att jämföra. Och de flesta har MER än 9 månader på tu man hand, ofta flera år .

Min sambo har 4 veckor ledigt totalt på sommaren varav vi alltid har två veckor helt för oss själva.

Ta dig en ny funderare på hur du vill göra. 
Jag skulle aldrig stanna kvar i ett förhållande där jag prioriterades bort.
Kommer han att prioritera likadant OM ni skaffar gemensamt barn.

Hur mycket har ni diskuterat detta och hur ställer han sig till att du vill ha tid med honom?
Ta upp det nu innan ni skaffar barn, för nu kan du utan större problem gå ut genom dörren utan att se dig om. 

HaHa, jag resonerar likadant fast åt andra hållet. Vi två hade nog haft världshistoriens kortaste dejt.

Det lär bli svårt att hitta en partner som ställer upp på de premisserna om du inte lever i en kärnfamilj vill säga. Konstigt att folk inte förstår att om de vill ha kärlek i sitt liv och en ny partner vid sin sida måste man också satsa tid och engagemang i den personen. Eller välja leva ensam tills barnen flyttat hemifrån alternativt välja ett mähä som inte har någon skillnad på att komma sist i alla lägen.

Alltså vad är det för fel med alla dessa bioföräldrar? Istället för att försöka finna en livskamrat att dela livets glädjen och vedermödor med verkar de göra sina barn till sina livskamrater. Jag ser mina barn som individer som jag försöker förbereda för vuxenlivet genom mina omsorger. Det är min uppgift som förälder. Men det är inte min enda uppgift här i livet. Fy vad fattigt livet skulle vara om man bara levde för sina barn. Och fy vad ens barn skulle lida av att behöva känna att deras förälder bara lever för dem. Jag vill att jag och min partner är varandras livskamrater. Som prioriterar varandra allra högst och vandrar tillsammans på livets väg. Och att barnen blir vår gemensamma uppgift som vi lägger en (avsevärd) del av vår energi på.

Om fler inte gjorde allt för att krångla till sina liv med att försöka lösa alla problem hela tiden så skulle det mesta av detta aldrig uppstå....
Jag kan tänka mig att leva ett särbo förhållande så slipper man massor av meningslöst tjafs om skitsaker....att man måste vara sambo för att det ska vara på "riktigt" gör inte saker lättare....
Livet är för kort för att ha tråkigt.....
Och en sak till....jag skulle ALDRIG flytta ihop pga att det skulle vara ekonomsikt fördelaktigt....

Jag har inte läst allt, men oavsett om man lever i en kärnfamilj eller en "bonusfamilj", så tror jag inte det är hälsosamt att enbart sätta sina barn först..
Tror många förhållanden dör ut då..
Istället tror jag att man skall sätta alla familjemedlemmar först..
Ibland behöver de vuxnas behov och önskningar gå först - man måste vårda förhållandet mellan varandra..
Ibland (oftast) går barnens behov och önskningar först..
Vi har både bonus och gemensamma barn, med ganska stor skillnad i ålder, så ibland går bonus behov och önskningar före och ibland sonens.
Självklart hade vi mer egentid som vuxna innan vi fick gemensamma barn, då bonus var hos sin mamma.
Men vi har ju inte slutat med egentid bara för att vi numera har barn på heltid.
Vi åker på weekendsemestrar helt utan barnen, eller lämnar dem hos morfar/mormor/farfar för att ge dem ensamtid med varandra o passar då på att mysa lite extra hemma själva.
Vad gäller den "stora" semestern så gäller - tar vi med ett barn tar vi med båda..
Men naturligtvis gör vi mindre semesterresor enbart med gemensamma barn, eftersom livet inte avstannar om vi inte har bonusbarn - nu tillhör inte det diskussionen, men ändå :)
Innan vi fick gemensamma barn åkte vi på längre semesterresor utan bonus, o la dem när hon var hos sin mamma.