Hjälp, jag har inte fått bo hos min pappa på ett år!

Varning för LÅNG tråd. Men jag behöver verkligen hjälp.. vill få er syn av det hela...

Jag är nu 18 år och mina föräldrar skiljde sig när jag var 11. Min pappa hade redan då träffat hans nuvarande fru (och jag tror det var därför mina föräldrar skiljde sig). Min mamma hade ingen annan då.

Nu är det så att jag och min bonusmamma aldrig har haft en speciellt bra relation. När min pappa fortfarande bodde själv så längtade jag och min lillebror supermycket tills min bonusmamma och hennes barn kom och hälsade på men när vi flyttade ihop med dem, det var så problemen började.

När jag var 13 började jag må väldigt dåligt. Eller jag var väldigt osäker (som många andra tonåringar). Och jag kände väll att jag inte hade tillräckligt med kompisar och jag tyckte alla andra i min klass och på facebook hade det mycket bättre. Jag var väldigt mycket på mitt rum. Men jag hade ändå kompisar liksom. Jag var inte helt själv. Jag bloggande också under den här tiden och jag mådde dåligt för att fått "snackade skit" om min blogg.

När min pappa och hans nuvarande (jag kallar henne BM=bonusmamma) flyttade ihop så var det precis mitt i allt det här. Och när jag kände att jag inte kunde få ut min ilska på mina kompisar så fick jag ut den på antingen min mamma eller på min pappa (beroende på vart jag bodde). Min mamma förlät mig alltid då hon förstod att jag mådde dåligt. Dock gjorde aldrig min pappa eller min bonusmamma det.
Och med att vi bråkade menar jag "vanliga" bråk. Jag var aldrig elak på ett allvarligt sätt utan jag blev väldigt sur och kunde kalla dem saker. Och min pappa sa elaka saker mot mig tillbaka (som håll käften - och när jag i fråga satte det blev han bara ännu mer arg på mig).

Min pappa och min bonusmamma klagade på mig för att jag alltid satt på mitt rum och sa att jag var osocial som inte ville vara med. Jag tyckte det var skönt att vara själv - plus att jag kände att jag inte kunde vara mig själv där nere och även har det varit väldigt stelt. Min bonusmamma säger egentligen inte så mycket och svarar ofta väldigt abrupt på frågor (kanske med ett OK).

Ingen frågade någonsin hur jag mådde. Min bonusmamma tog med mig på middag en gång för att hon skulle berätta för mig hur man beter sig i en familj. Jag började, under middagen, gråta för att jag var så ledsen över hur jag mådde men hon satt sätt mitt emot mig helt förstenad och jag såg att hon skämdes över mig. Efter middagen skjutsade hon mig till min mamma och i bilen var jag tvungen att lova henne att jag skulle hjälpa till mer hemma, sköta mig osv. Jag sa dessutom till henne vid ett tillfälle vi bråkade "Du ska inte tro att du är min mamma"

Jag bodde i alla fall hos pappa varannan vecka tills jag började gymnasiet. Då sa min pappa att med tanke på hur situationen är med dig och bonusmamman så kanske du ska gå på internat. Vilket jag började på då. Men jag slutade till trean.

Nu till det, enligt mig, ALLRA värsta. För ett år sedan (när jag skulle sluta tvåan) så gjorde jag kanske en inte så bra sak (men ingenting jämfört med konsekvenserna). Jag tog två BIOBILJETTER av min bonusmamma. Detta märkte hon och då blev det allvar.

Hon och pappa krävde ett möte. Där pratade vi om detta. Jag började gråta - för där satt de på samma soffa och jag satt ensam mitt emot och de började dra slutsatser om mig, 17 år, omed hur jag var som 14 åring. Självklart var det dumt med biobiljetterna. Jag bad om ursäkt. Men det började dra in om hur dålig jag är. Att jag är så omogen, att jag inte vill vara en del av familjen (när jag det ENDA jag gjorde under tiden jag var på internatet var att smsa och ringa min pappa om när jag skulle bo hos dem. Men han svarade aldrig på det). Detta sa jag. Men ingen respons. Hon började säga att löftena jag gav henne om att jag skulle hjälpa till mer hemma inte höll (ni vet, det jag skrev om i bilen) och jag att i princip var urusel.
De anklagade mig för bortskämd. Och då ville jag ju självklart dra in min bonusmammas dotter och min yngsta lillebror (som är både min pappas och min bonusmammas) att de får mer än mig. Men då säger de att jag inte ska jämföra mig med andra - Visst, fine. Det kan jag ta. Fast faktum är det att min bonusmamma har jämfört mig med hennes tidigare mans tidigare barn (jag vet lite rörigt. Men hennes EX - hans barn han fick Innan han träffade min bonusmamma) som var tonåringar när hon bodde med dem. Som självklart var lugna och väluppfostrade.
Under mötet tog jag även upp att jag inte är ensam om att känna att min bonusmamma gör fel. Flera andra i min släkt, på pappas sida, känner sig utsatt av henne. Och även av att min pappa inte riktigt har hjälpt till. Och det var fel - mötet handlade ju om mig och min bonusmamma har gjort och gör rätt hela tiden.

Under sommaren hände inte så mycket (förutom att jag inte bodde hos pappa). Men efter sommaren började skolan igen och då ville jag komma in i rutinerna igen. Men då säger min pappa - "Du får inte bo här tills höstlovet". Jag blev helt chockad och jag har nog aldrig varit så ledsen som jag blev då. Anledningen vår då självklart - "Du tog biobiljetter av oss!"
Tiden gick och ingen hörde av sig om att jag var välkommen tillbaka efter höstlovet. Nu bor jag fortfarande inte hos min pappa. Min mamma har pratat med en jurist och detta är helt fel enligt denne. Dock är jag 18 (NU ja. Fyllde förra sommaren) så min pappa har väll ingen direkt skyldighet. Och jag antar att det är därför han gör såhär.

Min pappa i sig tror inte jag är såhär. Han har alltid varit en väldigt bra och rolig människa. Men han jobbar så mycket så han lägger över allt familjeansvar på min bonusmamma. Min pappa hjälper mig väldigt mycket ekonomiskt så han finns där lite. Och nu på senaste tiden har jag blivit bättre på att föra en konversation så jag och pappa har haft bra samtal. Där han bland annat ska hjälpa till med skolan. Men jag och många andra har länge tänkt att han lyckas bli manipulerad av min bonusmamma eller att han bara helt enkelt har valt jobbet före.

Men tycker ni att det här är okej? Jag har en fyraårig lillebror som jag nästan Aldrig får träffa. Jag älskar barn över allt annat men jag har aldrig suttit barnvakt (förutom en gång för kanske tre år sedan). Inte ens när de inte har någon barnvakt har de frågat mig.

Min lillasyster (som inte är "äkta" utan bara min bonusmammas barn) säger att om hon tar hem mig till dem så kommer hon att få skit för det. Min bonusmamma hatar dessutom att jag sjöng så mycket i mitt rum. Däremot är det okej att hennes egna dotter gör det. (enligt min lillasyster i alla fall). Jag blir så ledsen när hon frågar mig "Kan inte jag få sova över hos dig". Då menar hon hos min mamma för jag är ju helt bortkopplad från hennes egna hem. Dock har hon frågat varför jag inte bor hos henne och jag blir superstressad. Hon är 11 år, jag kan ju inte berätta det här för henne! Samtidigt som jag inte vill hitta på och säga "nä, jag vill inte bo hos er" För jag VILL ju det... Dock vet jag iofs inte det längre. Jag vill inte bo hos en familj som behandlat mig såhär.

Min pappa har blivit mer förstående på senaste tiden men ingenting händer. Jag kommer aldrig förlåta att de mobbat ut mig från mitt egna hem ett helt år. Hur kan man göra så?!
Snälla hjälp mig!!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-04-15 17:52
jag ska tillägga, för min bonusmammas fördel, att hon (som jag kan minnas) en gång kom in i mitt rum (när min pappa fortfarande bodde själv) och sa att jag kunde prata med henne. För jag låg i sängen och grät då.

Dock kan jag även nämna att ni vi bodde ihop så bodde jag på våningen över och en kväll så tappade jag min kamera i golvet. Då kom de upp, min bonusmamma först, och skrev på mig "NU FÅR DET VARA NOG".
Jag TAPPADE verkligen min kamera i golvet men de fortsatte att skriva TROTS att jag sa att jag verkligen tappade den...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-04-15 19:09
Vid det här mötet sa min bonusmamma till mig också att jag hade någon slags "romantisk bild" av hur en familj skulle se ut. När ville att hela familjen skulle äta tillsammans de lördagskvällar jag var hemma från skolan (dvs. en gång i månaden ungefär)
För mig låter det självklart. Klart de händer saker och varje gång kanske det inte fungerar. Men klart man vill att hela familjen ska äta tillsammans när jag är hemma - Jag kanske önskar att de ville detsamma?!

Min bonusmamma däremot verkar ju vilja ha en "romantisk bild" av hur Jag ska vara. Perfekt, sköta mig, agera som en förälder, göra som hon säger...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-05-16 17:02
UPDATE:

Nu är allt värre. Min mamma ska renovera hos sig och vi kommer inte kunna bo där. Vi har fått en etta som ersättningslägenhet. Då min pappa har en inneboendelägenhet hos honom, där ingen bor, tycker jag att det skulle vara skönt att få bo där. (Det går inte att tre personen bor i en etta.)
Med tanke på situationen hos honom så skulel det få vara skönt att få vara själv.
Jag skulle egentligen inte ha något problem att umgås med hans familj (OM DE BARA VILLE UMGÅS MED MIG) men min bonusmamma vill inte att jag ska bo där iöh (inte ens i lägenheten - jag hade aldrig ens behövt träffa henne) OCH DETTA ACCEPTERAR PAPPA. Han ska ju finnas där för mig?
Jag blir jätteledsen.

Jag har skickat massor av sms till honom men allt bara går in och sedan ut direkt.

Min pappa har svikit mig något så enormt. Jag mår dåligt hela tiden.
Han ville att jag skulle börja på internatet för att bli av med mig. Jag ville sluta men han ville inte ta emot mig. Min pappa har lyckats - han har inte tagit emot mig. Nu vill han att jag börjar på högskola direkt för att slippa detta nästa år.

En pappa ska visa intresse och engagemang för sina barn. Lyssna och hjälpa. Jag vill ha min pappa. Jag vill ha min lillebror jag aldrig få träffa. Men nu vet jag inte om jag någonsin kommer få min pappa tillbaka. Om han aldrig kommer till mig självmant, berättar allt och sedan lyssnar på mig, kommer jag aldrig att förlåta honom.
Jag kan inte förstå att det här händer mig.....

Anonym (mamma)

Äldre 15 Apr 18:24

#1

Först och främst vill jag ge dig en stor kram.

Min dotter (idag 17) har varit med om nåt liknande med sin pappa och det var tillslut jag som höjde rösten och pratade allvar med honom för hon mådde så dåligt att hon inte orkade. Deras relation tog stor skada av allt eftersom dottern tillslut inte ville träffa honom alls. Pappans nya tjej betedde sig riktigt illa mot dottern och puttade bort henne från pappan. Min dotter bröt kontakten när hon var 15år och pratade inte med honom på flera månader, all kontakt om dotterns liv skedde mellan mig och pappan. Hon har inte sedan dess sovit hos honom och hon träffar honom några timmar varannan månad i snitt och då alltid ute. Riktigt riktigt tråkigt att det blev så här för visst behöver man sin pappa oavsett hur gammal eller ung man är.

Mitt tips till dig är att be din pappa att träffa dig ute, kanske gå på restaurang? berätta då allt för honom, precis hur du känner det. Be han lyssna på dig (utan att avbryta) och fråga honom om han kanske har en lösning på hur ni ska gå vidare. Säg att du vill ha han i ditt liv, att han är viktig för dig. Sen när du löst allt med din pappa kanske du kan göra likadant med hans sambo?

Har du en bra relation med din mamma? för isåfall kanske det bästa är för dig att du bor där tills allt löst sig.

Lycka till och massor av kramar <3

Anonym

Äldre 15 Apr 18:52

#2

Jag har läst allt du skrivit men har svårt att komma med tips.
Du verkar vara mogen och kunna förklara, ta exempel osv, vilket gör det svårt för mig att förstå att din BM och pappa inte verkar ta in vad du säger. För trots allt verkar de inte lyssna på dig något vidare. Det är tydligt at inte ditt välmående står i fokus, att din pappa har ditt bästa i sitt intresse. Även om han såklart älskar dig på sitt sätt, verkar varken han eller BM angelägna om att försöka förstå dig och din situation. Hur det är att känna sig utanför "deras" familj tillexempel. Att du känner att dina syskon där får mer än dig, eller är mer "bortskämda", handlar ju förmodligen inte om att du vill ha saker utan kanske istället att du vill känna att ni är lika viktiga och lika älskade.

Jag tycker det är helt förjävligt att din pappa och BM hotar med att du inte får vara där om du inte sköter dig! Det är på något sätt som att dom vet hur mycket det betyder för dig att få vara dem nära, och dina syskon såklart, och utnyttjar det när du gjort någonting dåligt.
det var fel att du tog biobiljetter, men du var fan 14-år och vi alla gör dumma saker ibland! Deras straff för det är sjukt överdrivet och den enda effekten av straffet tordes ha blivit att du kände dig ovälkommen och oälskad. Att dem som vuxna människor inte kan inse detta är galet. Att vilja skicka iväg sitt barn på internat för att barnet inte beter sig på önskat sätt är också galet. Det verkar som att dem inte accepterat dig som du är, alla dina bra och dåliga sidor, utan istället ska du anpassa dig efter dem för att ens få ha någon kontakt.

På något sätt verkar dom mycket trygga med att du alltid kommer behöva dem, därav kanske det vore en idé at ta avstånd så småningom. Åk dit när dina syskon fyller år och intressera dig i deras liv, men ta avstånd från din pappa och BM kanske? Alltså, då menar jag ifall det blir bråk igen och dom beter sig illa, ta avstånd då och visa att du inte tar vad som helst ifrån dem. Du kan vända på det dom gör: om dom beter sig illa förlorar dom dig.
Annars kanske en idé kan vara att skriva ett brev till dem. förklara hur du upplevt tiden tillsammans, skilsmässan osv.

Anonym (jagmårsådåligt..) Trådstartaren

Äldre 15 Apr 19:03

#3

Anonym (mamma) skrev 2013-04-15 18:24:34 följande:

Först och främst vill jag ge dig en stor kram.

Min dotter (idag 17) har varit med om nåt liknande med sin pappa och det var tillslut jag som höjde rösten och pratade allvar med honom för hon mådde så dåligt att hon inte orkade. Deras relation tog stor skada av allt eftersom dottern tillslut inte ville träffa honom alls. Pappans nya tjej betedde sig riktigt illa mot dottern och puttade bort henne från pappan. Min dotter bröt kontakten när hon var 15år och pratade inte med honom på flera månader, all kontakt om dotterns liv skedde mellan mig och pappan. Hon har inte sedan dess sovit hos honom och hon träffar honom några timmar varannan månad i snitt och då alltid ute. Riktigt riktigt tråkigt att det blev så här för visst behöver man sin pappa oavsett hur gammal eller ung man är.

Mitt tips till dig är att be din pappa att träffa dig ute, kanske gå på restaurang? berätta då allt för honom, precis hur du känner det. Be han lyssna på dig (utan att avbryta) och fråga honom om han kanske har en lösning på hur ni ska gå vidare. Säg att du vill ha han i ditt liv, att han är viktig för dig. Sen när du löst allt med din pappa kanske du kan göra likadant med hans sambo?

Har du en bra relation med din mamma? för isåfall kanske det bästa är för dig att du bor där tills allt löst sig.

Lycka till och massor av kramar <3

Tack så jättemycket!

Åh vad tråkigt. Ja, man behöver verkligen honom.. :(

Min mamma försöker prata med min pappa och har skickat långa mail till honom men det är som om allt bara gått in i ena öra och ut i det andra.

Samma när jag pratat med honom. Och jag har känt det som om han inte lyssnat på mig alls. Nu i helgen kunde vi prata rätt bra och jag tror han har förstått (en del) vad han har gjort. Han har tidigare sagt att om du inte bor här tills höstlovet kommer allt att lösa sig. Vad tror han (och bonusmamman) egentligen?

Han sa att han har pratat med min BM och hon är inte positiv till att jag skulle få komma tillbaka. Hur kommer det någonsin lösa sig då? Jag kommer aldrig förlåta det här om jag inte får en ordentlig ursäkt där de verkligen menar att de förstår hur jag känner (fram för allt min BM). Jag har sagt förlåt för alla fel jag gjort.

Jag och min mamma har en jättebra relation. Jag tycker så synd om henne för hon får ta nästan allt ansvar (även för min hel-lillebror som nu börjar vägra bo hos pappa. Han trivs inte heller där) trots att hon har ett väldigt krävande jobb. Hon måste jobba mycket för att hon inte skulle ha pengar annars. Min pappa behöver inte jobba så mycket. Han har redan pengar.

Fortsätter det såhär kommer det bli så att jag inte kommer ha någon kontakt när jag har en egen ekonomi och flyttar hemifrån. Då kommer jag ju inte orka hålla på med pappas familj. Känns så himla fel bara. Men jag tänker inte spela med längre, jag vill att de ska förstå min situation också.. :(

Anonym

Äldre 15 Apr 19:32

#4

Tråkig inställning från din far och bonusmamma! Men tyvärr verkar det inte vara så mycket att göra åt saken då dom verkar ha bestämt sig och du dessutom är såpass gammal. Men jag kan bara hoppas att du kan hålla kontakten levande med dina småsyskon ja, och även din far då - på något vis som inte innebär att ni bor ihop.

Lycka till!

Anonym (ledsen...)

Äldre 2 May 02:04

#5

Å.. för mig låter det som om det är Du som är den mogna. Din styvmammas beteende är fruktansvärt! Hon har inget vett alls. Otroligt elakt att kasta ut sin mans dotter. Och det låter helt sinnessjukt att de reagerar såhär på grund av ett par biobiljetter. Jag tog en 500 lapp om min mamma en gång när jag bodde hemma som hon sedan märkte. Jag fick straffet att dels betala tillbaka pengarna plus storstäda hemma och utegångsförbud en månad. De lärde mig att man inte tar från andra och genom deras lugna sätt att hantera detta så lärde jag mig. Och jag kände mig fortfarande älskad.
I ditt fall så förstår jag om du känner tvärtom. Jag tycker otroligt synd om dig som också blir ställd mot vägen av din lillasyster. Hon förstår ingenting och du kan inte berätta eftersom det handlar om hennes mamma. Samtidigt som jag för tillfället är så ilsken att jag nästan tycker att du ska berätta sanningen för din syster.

Att kasta ut sin dotter, som ditt pappa gjort, och kasta ut sin styvdotter, som din styvmamma gjort, är något bland det värsta som kan hända. Och i det här fallet är det ett stort misstag av dem då detta verkar ha tagit dig så har att du dragit till tillbaka och nästan blivit rädd för att vara dig själv. Du verkar vara väldigt mogen och bara genom att du berättar om det "dåliga" du gjort visar att du har förstånd inom dig. Och med "" menade jag att jag inte tycker att du gjort så förfärliga saker.

Jag blev ledsen det här. Jag tycker du ska prata ordentligt med din pappa. Din styvmammas beteende är inte okej. Du har rätt till din pappa. Och som pappa ska man alltid välja sina barn i första hand. Alltid.
STOR KRAM

Dragonball

Äldre 2 May 04:01

#6

Jag har inte läst allt du skrivit men jag tycker att du bör prata med din pappa själv. T ex skriva ett brev om hur du känner dig angående att du knappt träffar syskonen mm. Du var inne på att han blivit manipulerad av sin fru, men ärligt talat, du är din fars barn, hans kött och blod. Oavsett vad hans fru sagt eller tyckt om dig när ni bråkat så är det hans val att avskärma sig och inte ta sitt ansvar.

Du måste prata med honom då det är hans "fel" att ni inte har kontakt, om han inte velat. Är själv mamma och bonusmamma och INGET skulle kunna få mig att välja bort mina egna barn och skulle jag få en knäpp och be maken välja bort sin dotter så skulle han lämna mig för det är hans barn.

Bara han kan nog förklara varför det blir såhär. Visst att du stal mm var ju inte bra, men det är saker som borde förlåtas när man bett om ursäkt. Din pappa gör fel att han lägger allt familjeansvar på din styvmamma. Klart att du hamnar utanför då (tyvärr). Du är hans barn, inte hennes. Förstår han inte att han gör fel?

Hon verkar ganska kall, men tror att din pappa är den enda som du kan prata med för att lösa det här.

Anonym (ledsen...)

Äldre 10 May 21:05

#7

upp

Anonym (jagmårsådåligt..) Trådstartaren

Äldre 16 May 17:02

#8

UPDATE:

Nu är allt värre. Min mamma ska renovera hos sig och vi kommer inte kunna bo där. Vi har fått en etta som ersättningslägenhet. Då min pappa har en inneboendelägenhet hos honom, där ingen bor, tycker jag att det skulle vara skönt att få bo där. (Det går inte att tre personen bor i en etta.)
Med tanke på situationen hos honom så skulel det få vara skönt att få vara själv.
Jag skulle egentligen inte ha något problem att umgås med hans familj (OM DE BARA VILLE UMGÅS MED MIG) men min bonusmamma vill inte att jag ska bo där iöh (inte ens i lägenheten - jag hade aldrig ens behövt träffa henne) OCH DETTA ACCEPTERAR PAPPA. Han ska ju finnas där för mig?
Jag blir jätteledsen.

Jag har skickat massor av sms till honom men allt bara går in och sedan ut direkt.

Min pappa har svikit mig något så enormt. Jag mår dåligt hela tiden.
Han ville att jag skulle börja på internatet för att bli av med mig. Jag ville sluta men han ville inte ta emot mig. Min pappa har lyckats - han har inte tagit emot mig. Nu vill han att jag börjar på högskola direkt för att slippa detta nästa år.

En pappa ska visa intresse och engagemang för sina barn. Lyssna och hjälpa. Jag vill ha min pappa. Jag vill ha min lillebror jag aldrig få träffa. Men nu vet jag inte om jag någonsin kommer få min pappa tillbaka. Om han aldrig kommer till mig självmant, berättar allt och sedan lyssnar på mig, kommer jag aldrig att förlåta honom.
Jag kan inte förstå att det här händer mig.....

Hjälp, jag har inte fått bo hos min pappa på ett år!

INNEHÅLL