Ni som blev naturligt gravida efter långt tid, hur lång tid tog det?

Kiddiee: du skämtar va?

Under tex 7 år hinner man må väldigt olika, gå igenom många faser och både vara besatt av barn samt knappt orka bry sig ett skit. Ändå blev iaf jag gravid när jag aktivt försökte och tog tag i problemet från en annan vinkel. Jag hade då gått hela utredningsvägen, provat hormoner, spolning, ivf mm flera år tidigare. Jag blev då inte gravid de första två åren då vi tänkte mer "blir det, så blir det", inte heller då jag pluggade och var fokuserad på skolan eller på någon semester för den delen. "slappna av" är det absolut värsta man kan säga till någon som försökt flera år.

Absolut rent skitsnack! Utan försök blir man då definitvit inte gravid för man måste faktiskt ha oskyddat sex vid äl för att ha en rimlig chans!

Och vadå "ger upp"? De som blitt spontant gravid av att "ge upp" har ju fortfarande haft oskyddat sex,de har alltså försökt egentligen. Men man kan ge upp tanken på biologiska/genetiska barn och försöka adoptera eller göra ÄD/EA och då har man ju på ett sätt "gett upp",men man vet aldrig,det kan faktiskt gå ändå.

Eh, nej? Jag skämtar inte? Men det är inte så att jag menade något dumt med vad jag skrev... 

Du skrev innan du tänkte! Som vanligt när denna myt kommer upp,det finns INGET som stöder tanken på att psyket kan påverka fertiliteten! Då kunde man bara stenhårt tänka "jag måste bli gravid,jag måste bli gravid" och sen slopa allt vad p-medel heter. Du inser hur absurt det låter va´?

Nej kanske du inte gjorde men jag antar att du inte själv haft svårt att få barn. Du klampade lite i klaveret om man säger så.

Mitt råd till dig: ge aldrig detta råd igen, även om det är välment

Jo, men jag tycker att det verkar som att det tar längre tid att få ett plus om man planerar att bli gravid. Av vad jag har läst så har dom flesta blivit gravida när dom har tappat hoppet om att bli gravid och bara "kört på" utan att tänkt att "ojojoj, nu kanske jag blir gravid". 

85% av alla som försöker bli gravid blir det inom ett år och 5% andra året och resterande har fel som gör dem infertila. Vanligast är dålig/ingen äl och dåliga/inga spermier. Inget av det går påverka med psyket! Inte heller stopp i äggledarna,endometrios,prolaktinom,
upprepade missfall eller nån av alla de andra anledningrna till infertilitet.

Jag fattar inte varför denna myt är så seglivad,vad är det ni tror händer i kroppen bara för att man verkligen vill ha barn!? Att bli spontant gravid kan råka sammanfalla med adoption,semester,jobbyte,hundköp ja vad som helst,men de sakerna i sig är ju ingen lösning på infertilitet!

Dessutom finns det inte en enda utom de konstaterat sterila som inte tänker tanken att de kan bli gravida när de har oskyddat sex! Hoppet kanske är minimalt som för oss,men det finns.

Jag blev gravid på naturlig väg efter 30 månader, efter tre misslyckade provrörsbehandlingar. (Med tanke på alla myter om orsaker till infertilitet kan jag ju tillägga detta: Jag har aldrig varit mer stressad än när jag blev gravid, utan var stressad både på jobbet och över barnlösheten.)

Tyvärr förlorade vi vår dotter i samband med födseln, och nu verkar det gå trögt att få ett syskon till henne. Men jag har ju varit gravid, så hoppet lever.

Ca 3,5 år, höll inte koll på ägglossning dock utan hade sex när lusten fall in. Blev gravid efter att jag ätit lchf ett tag, om det är en slump vet jag inte.

Jag svarade ju inte på allt, såg jag nu...

Jag vet inte varför det tog sig just den månaden. Ingen av oss hade några konstaterade fel, utan vi hörde till gruppen oförklarligt barnlösa. Ingen av oss röker, vi var normalviktiga (några kilos övervikt kanske men båda hade BMI runt 25, jag strax under), inte så vältränade men inte heller totalt ur form. Om det dröjer länge att få ett syskon funderar vi lite på att åka till Grekland för immunologisk utredning.

Varför tar du så illa vid dig? Herregud. Jag menade inget ILLA med vad jag skrev. 

En kille jag känner fick en lillebror när han var 26 år! Hans föräldrar ville ha syskon till honom, men de hade för länge sedan accepterat att det inte skulle bli några och de de var glada åt sin enda son. Och mamman trodde sen en dag att mensen uteblivit för att hon kommit in i klimakteriet - men det var en bebis på G!
Ingen vet varför det blev som det blev - men hela familjen är glada åt miraklet!

Är väl egentligen inte jättelång tid men vi kämpade i strax över ett år, 14 månader.
Gjorde inget annorlunda mer än det vi kommit på under tidens gång och vid det laget hade kommit upp i: hade sex varannan dag förutom under mens och åt nyttigt, åt även folsyra, drack ej alkohol eller rökte och försökte stressa mindre.  Använde glidmedel trots rykte om att det ska vara dåligt (ska man orka sexa varannandag trots noll lust kan det behövas ;)  )