Min pojkvän ska bli pappa..

Vi visste ju att vi ville klara av det, så vi har bara gett oss faan på art det ska fungera. Har du inställningen att det går så blir det lite enklare, så blev det för oss iaf.

Jag vill tacka för alla som är positiv!
Men ni som är negativ och typ idiotförklarar mig så kan jag ju förklara vem jag är...

Mitt liv har bestått av att jag har blivit uppvuxen bland kvinnor, mamma, mormor och farmor.
MIn pappa lämnade oss när jag var 9 månader.
och fram till idag, 22 år gammal så har han varit frånvarande men samtidigt närvarande.
vi pratade varannan torsdag för då ringde han och fråga om jag skulle komma över helgen.
men under hela mitt liv så har han varit kriminell, suttit i fängelse, behandlingshem och varit missbrukare.

Och mamman i frågan...
när vi var tillsammans så var hon otrogen med sitt ex hela tiden.
och så fort jag började diskutera saken så åkte hon iväg.
det resulterade i att jag inbillade mig att jag älskade hon, när jag egentligen inte gjorde det. (inser jag efteråt)
vi pendlade fram och tillbaka hela tiden.
och när jag kom till insikt att jag inte kunde leva ett liv med henne så pratade jag med hon och sa
att jag inte kunde vara med henne.

två veckor efteråt så får jag ett samtal om att hon va gravid.
och då frågade jag om hon inte tog p-pillren som låg bredvid sängen...
nej det gjorde hon inte.
och då frågade jag om det var säkert att det var jag som var pappan.
och det var helt säkert.
Jag sa till henne att jag inte ville ha barn med någon som jag inte älskade
men nu är det som det är och jag får acceptera att det kommer ett barn.

två månader efteråt får jag ett samtal om att det finns fler som kan vara pappa.
för hon hade tydligen läst på internet att om man har sex med någon annan samma period så kan det vara dem också...
så jag har VÄLDIGT svårt att ställa in mig på om jag ska bli pappa eller inte.
men jag går med på ultraljud och ska vara med på förlossning men i ett rum utanför.
för JAG vill vara delaktig i mitt barns liv, jag vill inte att mitt barn ska ha det likadant som jag har haft det.
men nu är det ju så också att jag vill ha delad vårdnad om mitt barn men det vill inte hon.
och jag får träffa mitt barn hur mycket jag vill, men det kommer ju bara bli någon timme eller över dagen, dom första 3 åren. för det har hon också googlat.

och kvinnan jag lämnade faderskapstest hos, på soc sa att man måste träffa barnet varje dag om barnet ska komma ihåg en... 
men jag har träffat min pappa 3 gånger om året tills jag började i 3e klass.
och jag kommer då fan ihåg vem som är min pappa.

nu ska jag laga middag med min flickvän TS.
jag kände bara att jag ville förklara lite om hur situationen är innan folk ska skriva att min flickvän ska springa åt andra hållet!
och om det är någon som fortfarande inte riktigt förstår men känner att dom måste veta mer så är det bara att vi tar en fika någon gång om ni är så intresserad!

tack iaf för alla positiva kommentarer och inlägg! =)

 

Jag har vart med om något liknande. ca 2 månader innan jag och min sambo träffades så hade han ett one night stand med en tjej som blev gravid. han bad henne göra abort då han precis hade träffat mig och ville att vi skulle starta ett liv tillsammans. Men hon gjorde inte detta. Han berättade självklart detta för mig men jag förstod det nog inte eller ville inte förstå det för mig har det alltid varit självklart att ha "kärnfamiljen" gifta nä man får sina barn och allt sånt till detta kanske ska tilläggas att vi är unga jag var 21 och han 23 när vi träffades. Men jag kände bara att han är rätt. Tyvärr så ville jag nog inte förstå detta under tiden till saken var att vi även bodde i ett annat land under graviditeten och barnets första 1.5 år pga att han inte är svensk. När barnet väl var fött så åkte vi till Sverige för att träffa dom och ta faderskapstest och hela den rundan och det visade att det var hans barn. Tyvärr kan jag inte säga att jag har accepterat detta ännu och nu fyller sonen 2. Vi flyttade till Sverige i vintras del pga av mitt jobb och för att han skulle kunna få en ärlig chans att få ett förhållande med sin son. Dom har en jätte bra kontakt och han åker ner så ofta han kan. Tyvärr har det blivit så att jag jobbar väldigt mycket och han har passat på att åka ner när jag jobbar så vi kan få umgås lite när jag väl är ledig. Detta har gjort att jag inte träffat barnet ofta alls och mamman i frågan har nu pratat skit om mig till alla. I början kom vi bra överrens men pga att jag alltid jobbat istället för att åka med ner så säger hon nu att jag håller min sambo borta från hans son och hindrar honom från att åka ner när jag i själva verket gör motsatsen ber honom åka ner oftare men han känner att han inte hinner då det är 20mil ifrån oss som dom bor. Till saken är också att han har gått i skolan för att lära sig svenska och nu börjat jobba men första tiden så var det jag som hade all inkomst betalade för allt. Även för att han skulle åka ner till son och jag har aldrig sagt något om det för jag är inte personen som vill hamna emellan ett barn och sin förälder då jag själv har vart med om det med min pappa. Utan bara uppmuntrat honom även om jag inte alls har varit bekväm i situationen men visar det inte. 
Nu efter att mamman har börjat prata ner mig inför alla för att få mig framstå som den hemska människan så har jag en klump i magen och vill inte ens åka ner när vi planerar att jag ska kunna åka med ner på mina få lediga dagar. Jag jobbar i genomsnitt 6 dagar i veckan 9 timmarsdagar så mina få lediga dagar har jag inte prioterat att åka ner dit så mycket då det viktga anser jag är att dom har en bra relation inte jag och dom då min sambo och hans son måste ha en bra relation. 

Det jag vill säga med detta är bara berätta hur det kan bli då jag vet det. Hade jag vetat att det skulle bli såhär från första början då hade jag nog inte ens gett mig in i det då det tar alldelse för mycket från mig.  Men nu hann jag bli riktigt kär och till och med flytta ihop innan verkligen kom ikapp mig om att det verkligen var sant att han skulle få ett barn. 

Min förhoppning är att det en dag ska kunna bli bättre mellan oss alla detta tär något fruktansvärt på mig och min sambo nu då han ser hur ledsen jag blir när jag får höra vad mamman säger när jag själv anser att jag har inte gjort något annat än att försöka ställa upp och stötta min sambo för att det ska bli så bra som möjligt. För det är inte barnets misstag och ska inte drabbas det är min sambos och mammans misstag att dom inte vet hur man skyddar sig. 

Tänk till än en gång ifall han är värd det. Som andra har skrivit det kan bli jätte bra men det kan även sluta med att det är du som blir sårad. du måste känna efter hur det känns mellan dig och din sambo och ha en öppen kommunikation. Utan det hade jag aldrig klarat ens första veckan.
Till saken kan jag även tillägga är att jag vill inte ens ha barn så jag känner mig lite påtvingad sonen även om jag inte är det. Jag fick välja min sambo plus ett barn eller inte min sambo alls. Jag gjorde mitt val. Det är bara du som kan göra valet om hur mycket du orkar och se till att få en bra kommunikation med mamman! Jag försökte och det gick jätte bra tills vi flyttade till Sverige och jag kom tillbaka till mitt arbete som är ett väldigt krävande arbete! Sen kanske jag flydde lite dit också det vet jag inte. Men känn efter ordentligt själv. Vad din magkänsla säger dig.

Blev antagligen en ganska snurrig berättelse om hur det går för oss. Men hoppas du förstår något. fingrarna bara går över tagenterna och tankarna bara kommer ut när man väl börjar skriva om det.

Lycka till er alla och hoppas det går bra för er. Och tro mig det är nog inte lätt för varken bonusföräldrarna eller föräldrarna i dessa situationer. Ni är alla starka som oavsett vilket val ni gör!

En liten uppdatering är väl på sin plats kanske. Barnet har nu kommit och vi kämpar på med faderskapstest och allt vad det innebär. Från dag ett har det strulat och det verkar aldrig ta slut på eländet. Min pojkvän går nog igenom det värsta man kan..att inte veta om det är ens barn man besöker måste ju vara det jobbigaste man kan vara med om. Försöker stötta honom så gott det går. Men det är en kämpig situation.
Det har nu gått fyra veckor sedan hen kom och vi fick nyligen veta att det inte ens skickats in något prov från hen. Så vi måste börja om från ruta ett. Jag önskar att de skyndar på med provsvaren så att vi kan börja hantera hela situationen. För just nu står vi stilla. 
Det är otroligt slitsamt för relationen och vår gemensamma semester har bestått i att reda ut allt med soc. Känner mig sjukt trött och all energi är som bortblåst. Hur ska man orka med sånt här? 
Jag hoppas att vi orkar rida ut stormen...för i slutänden tror jag faktiskt att han är värd det. Han är mitt livs kärlek! 

Hej ts. Jag hoppas att allt gått bra för dig,din pojkvän och bebisen.

Här kan ni läsa min historia om hur min kille blev pappa när vi var tillsammans. Nu är barnet snart 10 månader och min lilla skatt! 

familjefeber.bloggplatsen.se 

Har ni fått svar på faderskapstestet?