Hur ska man orka leva med barn som inte är ens egna?

Håller inte med dig alls MuppinCowboy... Att älska är väl knappast någon känsla man har gentemot alla människor man träffar, barn som vuxna. Annars skulle ju det innebära att din partner är utbytbar, för du är kapabel att älska alla du bor med och kan alltså bli sambo med vemsomhelst eller hur menar du? Kanske jag missförstod för det låter konstigt att tro att man bara kan älska ett av sina barn för att man inte älskar sin sambos barn!? Det handlar om personkemi vilket inte finns mellan alla människor, inte ett dugg konstigt tycker jag.

För att göra det tydligt:

Om man som vuxen med redan  ett barn i hushållet träffar en ny partner som man sedan blir sambo med så ska man kunna älska och uppmärksamma både sitt barn och sin partner.

Att man älskar sin sambo ska inte betyda att man inte har tid för sitt barn, och att man älskar sitt barn ska inte betyda att man inte har tid för sin sambo. är man inte kapabel till att kunna ge uppmärksamhet och älska två personer samtidigt så borde man faktiskt genomgå terapi, vad man inte gör är att utesluta vare sig barnet eller partnern.
Självklart har alla rätt till egen tid med sin partner och sin förälder men inte alltid och man utesluter inte någon ur familjegemenskapen.
Varannan vecka betyder inte varannan vecka med sin partner

Jag vet inte om min pojkvän var unik men den barnfria veckan jobbade han mer (för att kunna få mer tid med barnet), passade på att träffa vänner etc.

Jag behövde inte hans uppmärksamhet jämt men det är väldig skillnad mot den kärlek, uppmärksamhet och tid som man kan få av en barnfri kille. Så jag valde bort min pojkvän med barn.

Det handlar mer om en förälder som styrs av dåligt samvete och därför inte kan säga nej, eller tyst nu, till sina tidgare barn.

Det kan aldrig berättigas med något att den familj hen lever med på heltid, inte får leva mer än vv. Allt roligt skjuts upp tills det tidigare barnet kommer och kan va med. Har inte föräldern accepterat läget och lever fullt ut alla veckor, och kan prioritera den som behöver det mest för tillfället, barn eller vuxen partner, då är hen kanske inte heller redo att gå in i ett nytt förhållande och skaffa fler barn.

I många fall är det alltså inte barnet eller den nya partnern som skapar ogillandet eller bråken dom emellan, det är istället föräldern/partnern som skapar denna känsla och är orsaken till att många mår dåligt i 'nyfamiljer.'

Ja, föräldern behöver ta ansvaret för att ena alla till en familj eller enhet. Lyckas han inte med det så funkar det inte. Det är förälderns roll, inte den nya partners och mycket ansvar faller fel här direkt från början och läggs över på den nya partnern.

Det kanske är därför föräldern skilde sig från början. Personen klarade inte av att älska sin partner/barnets andra förälder och barnet samtidig utan satte den personen åt sidan och uppslukades av barnet. Och sedan fortsätter det genom förhållande efter förhållande. Så fort barnet kommer kan föräldern omöjligt visa kärlek mot sin partner. Bara en tanke!

Ok, då missförstod jag dig helt MuppinCowboy!

 Inga problem