hur ska jag förklara orättvisan

Min man har en son sedan tidigare som är 13 år. Pojken har aspergers syndrom, en ganska grav form. 

Idag bor pojken varannan vecka här och varannan hos sin mor. 
Då pojken är utåtagerande så inser båda föräldrarna att pappan klarar bäst av det och att pojken skulle ha det bättre av att bo här och ha umgänge med mamman varannan helg.

Mamman har sämre ekonomi än vi och har idag hela barnbidraget samt bostadsbidrag.

Nu är avsikten att pojken ska flytta hit på heltid. Vi kommer då att få barnbidraget och mamman får räkna på om hon kan bo kvar i sin lägenhet eftersom en del av bostadsbidraget försvinner. 
 
Nu till poängen.
Pappan tycker inte att vi ska tränga mamman med att vilja ha underhåll, då han tror att hon kanske inte kommer att vilja/kunna låta honom bo här då.

Jag tycker å andra sidan att det känns väldigt konstigt att mamman ska bli helt utan ekonomiskt ansvar för sin son medan jag får ett betydligt större ansvar för mitt bonusbarn.

Pappan tycker att jag ställer barnets välbefinnande mot 1200 kr i månaden och tycker att jag är väldigt elak. Han menar att pojken ändå inte kostar oss mer än barnbidraget extra i månaden. 

Vad tycker ni? Är det rätt att mamman slipper hela ekonomiska ansvaret och att jag får ta över det? Är det styggt av mig och kräva att vi inte ska förhandla bort underhållet?

Jag och pappan har gemensam ekonomi, helt okej sådan, men inget överflöd.

Jag vet att försäkringskassan betalar underhållet om man själv inte kan, men pappan vill inte försätta mamman i ett sådant läge att hon får gå på existensminimum. 

Jag tycker att det här handlar delvis om ekonomi, pappan tycker att det handlar om sonens bästa.