lämnad, hur överlever man???

Startade liknande tråd på annat forum men känns som det är annan typ av människor på detta forumet så jag gör ett nytt försök....

Detta blir antagligen alldeles för långt. Skönt att bara skriva av sig och uppskattat om någon orkar läsa igenom allt.

Lite bakgrundsinfo

Är idag 29år, man. Växt upp med mamma, skyddad från extrema missbrukarproblem och depressioner på pappas sida. Generation efter generation tar livet av sig på pappas sida efter långa tider med missbruk och depressioner. Halvbror, pappa, farfar osv alla borta. Även mamma mått dåligt hela sitt liv, inga missbruk men depressioner. Hon har klarat det bra mycket för att hon varit tvungen, för barnens skull.
Alltid tyckt att jag haft en bra uppväxt.

Alltid varit lite rädd för mina gener, att själv hamna i depressioner och missbruk men samtidigt känt mig så långt ifrån det. Aldrig haft någon dragning till alkohol/knark, och har inga problem med alkohol de få gånger jag är ute. Aldrig heller känt mig ens nära att vara deprimerad/nedstämd. Läst mycket om folk som har det svårt, och även jobbat en hel del inom akutpsykiatrin.
Aldrig känt igen mig i dessa problem. Nästan sett ner på folk som skriver hur svårt de har det med livet, med förhållanden osv. Sett dem som svaga och beroende av andra, tills nu när jag själv åkte på det.....

Levde mitt stillsamma, ganska tråkiga liv. Jobbade, tränade hund, satte mig vid datorn och spelade. endast ett par, men bra, vänner. Hittade på lite då och då. Så såg mitt liv ut tills jag träffade flickvännen. Hade tidigare inte haft så många förhållanden, inga seriösa. När de tog slut ryckte jag bara på axlarna och fortsatte som vanligt. Skitsamma liksom....

Levde alltså ett enkelt liv. Var aldrig riktigt ledsen, inte ens när min avlägsna pappa avled. Tänkte att så länge jag hade datorspelen så skulle jag alltid klara mig oavsett vad som skedde i verkligheten för då har jag något att göra iallafall. Periodvis kunde jag spendera mycket tid framför datorn men kände mig aldrig beroende. Aldrig svårt att göra långa uppehåll. Det var bara ett substitut för en ganska tråkig vardag.

Så kom flickvännen in i mitt liv. Första dagen vi träffades så flyttade hon in hos mig och vi har varit extremt tighta de senaste 4 åren. Strax över 20, helt olik mig. Impulsiv, gillar att hitta på grejer. Min trygga tillvaro försvann och jag njöt av det! Vissa veckor festade vi 4 dagar/v, bara vi 2. Vi gjorde allt tillsammans. Jobbade båda ganska lite i perioder så vi spenderade 24h/dygn tillsammans. Blev ganska snabbt barn, hus ute på landet. Vi trivdes så sjukt bra tillsammans. Jag kände mig som en av alla andra normala människor med ett riktigt förhållande. Visst hade hon dåliga sidor och efter de 2 första åren tillsammans så började hennes dåliga sidor blir ett större problem för mig. Vi fortsatte vara sjukt förälskade. Fick alltid kommentarer och frågor hur vi kunde vara så extremt kära när vi spenderar så mycket tid ihop. Jag började störa mig mer och mer på hennes dåliga sidor (ofta ekonomiska) och jag blev sämre och sämre på att visa kärlek även om jag älskade henne otroligt fortfarande.
Sista två åren så fortsatte vi vara väldigt nära vandra, väldigt förälskade men jag tog ofta lite avstånd när jag blev irriterad över småsaker hela tiden. Försökte hela tiden prata med henne varför och hur jag tyckte vi skulle göra men hon såg bara att jag tidvis drog mig undan och blev sämre på att visa kärlek.
Ibland när vi hade små "gräl" så gick det så långt att jag började prata om att jag inte vill ha det så här längre. Jag antar att jag började "hota" med att det kanske inte alltid kommer vara vi 2 om inte båda anstränger sig att ändra på vissa sidor. Hon blev extremt ledsen när jag ibland hintade om att något måste förändras .Vi fortsatte ha det väldigt bra trots att dessa samtalen kom upp lite då och då och vi fortsatte planera vår framtid tillsammans med flera barn, giftemål, hus osv. Det var självklart att det alltid skulle vara vi två. Vi hittade inte längre på grejer tillsammans och jag tog henne för givet. Sen en dag när vi hade en av våra diskussioner så var det plötsligt hon som sa att hon inte ville ha det så här längre. Hon älskar mig men pga avståndet mellan oss sista tiden så har hon mått dåligt. Jag som trodde att jag var förberedd på detta försökte vara stark och höll typ med och sa att det kanske är bäst så. Timmarna gick och jag var chockad över att vi verkligen gjorde detta.... Men hade bestämt mig för att vara stark. Det sket sig, någon timme senare skickar jag sms typ "tråkigt att vi inte kommer kunna genomföra alla våra planer tillsammans och att jag aldrig kommer få hålla om dig igen bla bla..." Hon ringer upp är ledsen och vi blir tillsammans igen
Dagarna efter är stämningen extremt tråkig, från hennes sida. Jag försöker anstränga mig. Säger tillslut att det krävs att båda anstränger sig om vi ska kunna rädda detta. Hon säger då att hon inte är säker på att hon fixar det. Jag försöker vara stark igen och säger "okej men då är det bäst att vi delar på oss". Hon instämmer.
Tänker att jag ska vara stark och ignorera henne en tid, förutom den kontakten vi behöver när det gäller vårt barn. Jag klarar mig till första kvällen sen börjar jag smsa hej vilt om hur extremt ledsen jag är och att jag verkligen förstår hur svår jag varit. Hon är extremt ledsen men står på sig. dagarna går och jag gör mina försök att komma tillbaka men det är verkligen slut!

Jag tar barnet och flyttar hem till en kompis. Första dagarna var hemska. Hade sån ångest att det verkligen var slut. Kände mig så tom. Försökte vara stark inför barnet men ingenting kändes meningsfullt längre.
Nu 2v senare så har vi haft en del kontakt, pratat lite. Hon är väldigt ledsen men beslutsam. Svaret jag får är att "vi får se längre fram men just nu vill jag bo själv". Allt känns så sjukt hopplöst, tomt, ångest och panik över att man kan må så här dåligt. Som jag tidigare sagt så är det inget jag upplevt innan.... Jag får panik för inget jag kan tänka på eller sysselsätta mig med lättar ångesten. Bara tanken på att rasta hunden känns hemsk. Samtidigt som att göra ingenting känns ännu hemskare. Inget lättar på det jobbiga. Tittar på vårt barn och minns vår familj.... Börjar jobba om en månad igen. Tanken på att inte ha något att göra tills dess känns hemsk. Tanken på att börja jobba igen känns hemsk. Var jag än lägger tankarna så blir det inte lättare.

Hur länge ska man ha det såhär???? Hur ska man någonsin våga inleda ett förhållande igen om det är så här det känns när det tar slut??? Jag är så förvånad över mig själv, att jag rasar så här. Alla säger att det viktiga är att sysselsätta sig men jag kan inte, minsta lilla grej känns så tung. Mår fysiskt illa.

Jag vet att anledningen till att jag tar detta så hårt är

1 - självklart älskar jag henne och vill vara med henne. Men framförallt är jag rädd att återgå till mitt gamla liv. jag har isolerat mig tillsammans med henne och förlorat kompisar. Har ganska svårt att få nya.

2 - känner mig så otroligt sviken. Jag har hela tiden pratat så mycket med henne om våra problem. försökt lösa dem. Jag klandrar mig själv så otroligt för att ha tagit henne för givet och att jag varit så svår. Men jag förstår inte hur hon ena veckan kan prata om fler barn, att hon älskar mig. Och nästa vecka vilja leva själv. Jag vet att hon inte har träffat någon annan.... Men just detta känns så hemskt. Jag var osäker till barn från början eftersom jag ville att mitt barn skulle växa upp med båda föräldrar till skillnad från mig. Men flickvännen drev på. Och sen helt plötsligt så sitter man där själv med barnet och alla framtidsplaner. Känner mig så sårad och sviken.....

Vad gör man, hur överlever man? ;(