Någon som har pratat med psykolog/gått i KBT terapi för att klara av styvfamiljslivet?

Å, det skulle kunna vara jag som skrev det där, du sätter ord på flera av de känslor jag också har eller har haft (det varierar och växlar).

Jag mår som bäst när jag känner att sambo inte är tillräcklig och att han o hans barn inte klarar sig utan mig. Klart de gör, men när jag kan inbilla mej att jag är viktig för dem så mår jag bättre. 

Vi har kört ungefär samma som du beskriver, när han har barnen har han varit tydlig med att det inte finns några som helst krav på mej, och allt som rör barnen tar han med biomamman. Det är väl bra o fint, men det får inte mig att känna mej delaktig och känna ansvar och några djupare känslor för barnen. Det är först när jag lyckats tränga igenom detta som jag lyckats bonda med dem och då ändras känslorna för dem nästan direkt.

Tror det är jätteviktigt att din sambo är med på samtalen, att han fattar hur viktigt det är och att ni tillsammans kan testa olika lösningar och sedan känna efter vad som funkar bra eller dåligt.

Det är ju vedervärdigt att bara njuta av livet varannan vecka i 10 år till och den andra tiden bara härda ut o hålla sig undan. Det blir nog ohållbart till slut både för dej o mej och då riskerar man kanske att bli bitter o sur.
Konstigt nog verkar det ofta lättare för många män, undrar varför. Kanske för att de ofta inte har så stort behov av att känna sig oumbärliga eller viktiga i familjen, de är nöjdare med en "biroll"? 

Ja precis, det är ju jättebra på ett sätt att mamma och pappa tar allt ansvar, och det är ju så jag alltid velat ha det. Så lite som möjligt att göra med bonus och allt som har med bonusfamilj att göra... Men såhär i efterhand inser jag att det hade trots allt barit bättre att få lite krav på sig direkt. Då har man möjlighet att A. antingen acceptera läget med en ytterligare familjemedlem, eller B. lämna relationen.
Som det är nu så har man ju gått in i relationen och bara gjort det jobbit för sig själv med all denna ovilja. Men jag förstår att det inte är lätt för sambon heller som trots allt bara gjort det han trott varit rätt (och precis på det sätt jag velat ha det).


Jag skulle nog aldrig klara att han satt med på samtalen, spec inte som det är nu när jag känner att jag inte kommer framåt. 

Och jag håller med om att män verkar ha det lättare med att "ta sig an" en tjej med barn än tvärt om. De kanske inte känner konkurens på samma sätt som tjejer kan göra? De "styvpappor" som jag känner får jag en känsla av att de vet sin roll på en gång, medans tjejer (inte alla) känner att de vill ha mannen för sig själva...

Just nu tar du all skuld på dig. Inget bra utgångsläge för att lösa några problem då du i princip bara bråkar med dig själv. Fungerande problemlösning kräver positiva aspekter och erfarenheter, inte någon "blame game".
Därför tror jag att det mycket väl kan vara en bra idé att konsultera med en oberoende person som har viss kunskap inom psykologin. 

Nej, men jag funderar på det. Det är så fruktansvärt mycket upp och ner och jag tar på mig en stor del av skulden fast den eg inte ligger hos mig enbart. det är så kluvet att tycka så mycket om barnet men ändå känna obehag eller vad jag ska säga när barnet ska komma.

Åh vad jag känner igen mig! Favoritar nu o skriver mer imon!

Vi är många - Det är inte du som behöver terapi utan din man.

Vi är moånga, ja din man är den som behöver terapi, eller hellre, en stor jävla spark i arslet Hur UNDERSTÅR han sig skulle jag vilja fråga?! HUR kan han sätta sitt ex före dig och hur kan du tillåta det?

De behöver inte alls tala ostört. vill hon nåt kan hon skicka ett jävla mail!

Ja, tycker jag med. Jag tycker också att om hon vill sitta och prata - som eg är en bra idé om man kan på ett normalt sätt - och jag inte får vara i närheten så vore det smartare om all överlämning skedde hos henne.
men det vill hon inte och för ett jäkla liv om sambon protesterar. han säger till mig att han tycker att det "konceptuellt" är fel, men att jag också bör se till hans bästa och inte utsätta honom för konflikt med exet.  

fast jag vet inte, de allra flesta gånger vill hon inte ens prata utan bara lämnar i dörren. Så jag tror mer det handlar om en fånig markering att han ska "sätta barnen först". Och det går ju ut över känslan att vara den "nya" och svårt att känna att det är han och jag.

Hur har du det TS, känner du stark vi-känsla med din sambo? 

vi är många - Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man ska reda ut vem som är ansvarig för vad i relationer. Exet kan inte kräva att du avlägsnar dig från köket i ditt eget hem. Om det blir konflikt av att du inte går undan (så länge du beter dig respektfullt såklart) så är det en konflikt orsakad av exet och inte av dig.