Skulle ni kunna hjälpa mig genom att svara på dessa intervju-frågor? (skolarbete om ångest)

1. Ja. För mig känns ångesten i bröst och hals, som ett tryck. Sen kan jag känna mig lite vimmelkantig i huvudet och få overklighetskänslor. I de värsta fallen även hjärtklappning och kvävningskänslor.

2. Ångest är en naturlig komponent i människans känsloregister. För min del ser jag ångest som en varningssignal, nåt är fel, jag lever inte det liv som jag borde, etc. För mig har ångest fungerat som en kraft till förändring, dvs obehagligt i stunden, men en positiv kraft på lång sikt. Oftast så, ibland har ångesten bara varit just ångest utan synbart syfte. Sen är vi ju alla genetiskt olika predisponerade i benägenheten att känna ångest, samt att ens livsförutsättningar i övrigt spelar in.

3. Ångestkänslor är inget som ska botas, det är en alldeles nödvändig känsla. Utan förmåga att känna ångest, hade människan ej överlevt. Däremot är det bra om den kan minskas i de fall den utgör ett stort lidande för den drabbade. Det som kan lindra ångest är att man lever under bra livsbetingelser, såsom trygghet och stabila relationer, att leva ett liv där man tar hand om sig själv och lever sant mot sig själv, ett liv som är förenligt med ens värderingar. Medveten närvaro. Andningstekniker. kunskap om ångest och dess mekanismer. Vårdinsatser såklart, medicinering och samtalsterapi.

4. Ångest är INTE en psykisk störning, utan en normal, adekvat och nödvändig känsla. Däremot kan ångest i vissa fall vara av sådan karaktär (till exempel i styrka och frekvens i kombination med avsaknad av reellt hot) att den är kontraproduktiv och sänker livskvaliten. Då har man eventiellt nån typ av ångeststörning. Men ångest i sig är per se varken en störning eller en diagnos.

5. Den personen kan vara precis hur som helst, det finns ingen mall. Om det märks eller inte, beror på i vilka situationer som ångesten uppstår, hur stark ångesten är, vilka bemästringsstrategier som personen använder eller i vilken utsträckningen som ångesten leder till undvikande beteenden.

6. Mycket mycket vanligt, det är som sagt en universell, mänsklig känsla. Ångeststörningar däremot, är inte lika vanligt. Jag skulle tippa på att ca 20-25% någon gång under sin livstid drabbas av ångest på ett sådant sätt att personen uppfyller kriterierna för någon typ av ångestdiagnos.

7. Förstår inte riktigt frågan. Menar du det omvända? Att vissa saker/situationer förknippas med/utlöser ångest? I så fall: ja, absolut! Potentiellt livshotande situationer utlöser i regel en adekvat ångestreaktion. Sedan finns det också människor som upplever ångest som inte är ett svar på direkt eller indirekt fara. Detta beror till viss del på ett "felinställt" eller "överkänsligt" kroppsligt alarmsystem. Om detta kan skrivas massor naturligtvis, men denna tråd är nog inte rätt forum:)

Kvinna, 30+.

puffpuffpufffffff SNELA hjälp

Undrar om du ska skriva familjeliv som källa på arbetet?

Kvinna, 22 år, Student

1 Ja, det är ju olika från gång till gång men oftast känner jag tryck över bröstet, kittlingar i vänsterarmen (vilket gör att jag första gångerna trodde jag skulle få en hjärtattack). Om det bryter ut i panikångest vill jag hyperventilera samtidigt som jag känner som elektriska stötar i ryggen och huvudet känns som att det ska implodera. Rent känslomässigt känns det som att tappa ett glas i ett stengolv, jag känner mig totalt splittrad men samtidigt avskärmad från världen, som i en bubbla.

2 Bidragande faktorer i mitt fall är stress, överdriven oro och ångest pga mitt kontrollbehov. Det är så jäkla jobbigt när jag inte kan kontrollera vad som händer, vilket ju har ökat min känslighet för panikångest eftersom den inte riktigt går att kontrollera 100%.

3 för min del minskar ångest och stress av meditation, tillräckligt med sömn, bra mat (inte för fet och framförallt inte för mycket socker) samt motion. Vet att alla dessa tre är bra rent generellt för att minska ångest.

4 Nej själva attacken är inte en psykisk störning, men paniksyndrom (återkommande panikattacker och rädsla för nya, ibland i kombination med agorafobi) är en psykisk sjukdom  som dock kan lindras / botas.

5 det är väldigt olika, vissa människor är öppna med det, andra är väldigt bra på att dölja det. Under min gymnasietid var det inte många som visste att jag hade panikattacker några gånger i veckan och kämpade för att hålla mig i schack under dagarna. Förutom de två gånger jag faktiskt fick attacker i klassrummet, då märktes det ju väldigt tydligt.

6 ja det är nog vanligare än man tror.. de flesta har nog känt av riktigt jobbiga ångestsymptom men den kroniska ångesten och panikångesten är nog lite ovanligare.

7 ja jag har fått panikångest av en muntlig redovisning, men det var snarare oron över att jag skulle tappa bort mig, göra bort mig, eller börja stamma som utlöste attacken. Nu blev det ju inte bättre av att jag faktiskt gjorde bort mig totalt när jag började skaka och gråta inför hela gruppen... Men efter att ha övat lite till så löste sig det med (gick en kurs i att göra muntliga framträdanden och detta hände första övningstillfället). Jag har även fått attacker av matematik, rädsla för björnar i skogen och rädslan för att bli träffad av blixten. Så ja all min ångest kan kopplas till rädsla eller andra former av extrem oro (förmodligen pga projektion av stark oro från min mamma hela min uppväxt..)

Lycka till med skolarbetet! :)