Jag fick missfall i vecka 11, syskonförsök med ivf - jättedeppig

Jag hade äntligen blivit gravid på ett nytt ivf och sonen är 3 år, han kom också till via ivf. Innan hade jag fått flera missfall så jag hoppades att det äntligen, äntligen gått vägen den här gången.

Så var jag på ul och där visade det sig att fostret hade dött... Jag fick ta aborttabletter för att kroppen skulle stöta ut det. Det är bland det hemskaste jag någonsin varit med om...

Jag bara gråter och gråter. Är nu en bit över 30, så jag känner ju att den biologiska klockan börjar ticka rätt rejält.
Känns så jävla pissigt att vi inte kan ge sonen ett syskon.
Han är den ende på dagis som inte har några syskon. Jag gruvar mig för att lämna honom där för jag vill inte se alla nyfödda syskon.

Jag är förstås oändligt glad att vi har våran pojke, han är solen i mitt liv och den som gör att jag orkar kämpa vidare. Men det gör så ont att man inte kan bestämma själv hur många barn man ska ha som alla andra, käns det som. Det känns som en kniv i hjärtat varje gång någon i vår närhet berättar att de ska ha barn.

Tjejer som kan bli gravid på vanligt sätt och som får missfall blir ju förstås också förkrossade, men för oss som inte kan få barn på naturlig väg blir det ju ett extra bakslag, eftersom man inte vet om man någonsin kan bli gravid igen. Andra kan ju gå på't igen så fort kroppen är redo.

Ville bara skriva av mig. Tack för att du läste.