Dilemma ang bonusbarn.

Nej, någon diagnos tror jag inte att han har. Har en del personer i min omgivning som har diagnoser av olika slag och han liknar ingen av dem.

I vardagslivet fungerar han bra, mindre bra om det är dåligt på jobbet, då är han mer lättirriterad och vill vara mer i fred (sitta en stund själv vid datorn tex, brukar vara någon timme) men annars fungerar livet kanonbra, vi diskuterar om vi är oense om något, sällan sällan grälar vi.
Men när barnet kommer är han som förbytt, ansvaret tär verkar det, trots att han inte är själv om det. Barnet är också ganska högljutt men det antar jag är åldern (omkring 3årsåldern) och vill testa allt allt allt och säger nej till allt (åldern där med antar jag) och hos mamman sägs det inte nej tror jag, hellre låta barnet få som h*n vill än ta bråk.
Här finns vissa regler som tex inga leksaker vid bordet eftersom barnet inte äter då och barnet är mycket mycket smalt (utredning om ev sjukdom pågår eftersom barnet har svårt med avföring etc) detta gör barnet superargt och det tar en stund innan barnet äter, MEN barnet äter ALLTID om man bara låter barnet vara men min man klarar inte av skriken. Vis senaste umgänget klarade han det inte utan var tvungen att gå iväg med ångest i blicken och jag satt lugnt kvar och åt min egen mat och efter tio min åt barnet med god aptit.
Hemma hade det blivit den smörgås som barnet skrek att det ville ha. 

Men ärligt?!!! Jaha så kvinnor ska inte klaga för att de har valmöjlighet till abort?!! Otroligt korkat inlägg och från en kvinna dessutom.. Du vet alla kvinnor klarar inte en abort!!! Där dog du..

Diagnos spelar ingen roll, det är inte upp till oss att avgöra.

Det låter plågsamt för er alla. Har du tagit upp umgänget med honom och vad säger han då i så fall?

Jag brukar vanligen inte förorda att man ska dra ner på umgänge men iom att läget är som det är och ni har möjlighet att välja står jag fast vid att ni ska prioritera hans hälsa framför barnets behov. Trots allt kan man nästan räkna med att han inte kommer att må lika dåligt jämt och barnet inte kommer att vara lika gapigt hela livet.

Min pappa var tillsammans med en kvinna för några år sedan o de separerade när hon var gravid med deras andra gemensamma barn. Hon var väldigt instabil och började snabbt visa att hon mådde dåligt och inte klarade av ansvaret som kom med två småbarn. Till slut fick de bo heltid hos pappa o hans nya sambo. Jag vet inte så mycket om vad det var för fel på mamman men jag vet att hon under mycket lång tid inte ens träffade barnen. Nu mår hon bättre tror jag och hon har dem varannan helg nu minst. De är 9 o 10 år nu.

Vet inte mycket detaljer som sagt men hon blev iallafall bättre efter ett par år och jag hoppas din man blir det med!

Vi har pratat om umgänget eftersom inget umgänge fanns alls förut. Då uttryckte han att han eg inte ville, han ville ju aldrig aldrig ha barn men att han kände sig pressad till det. Jag tänkte att han kan testa, kanske ändrar han sig så det började med dagumgänge och det gick ganska bra så vi fortsatte. Sen blev det en övernattning och så nu två övernattningar. Med takt som barnet växer och trotsar mår han sämre vad det verkar.

Tack! Så skönt att höra att det ordnade sig för mamman och barnen Ja, jag hoppas ju att det ska bli bättre, så här kan vi inte ha det i flera år till helt enkelt.
Kanske är minskat umgänge just nu en lösning, jag vet inte, som det är nu får ju inte barnet så mycket pappa iaf som någon påpekade, men samtidigt.. Jag vill ju inte att barnet far illa heller.

Jag tycker du ska föreslå att ni backar och att vara väldigt noga med att påpeka att det inte är ett misslyckande. Att det är ansvarsfullt att kunna backa om det inte går bra.

Jag tror, ärligt, att han aldrig eller i vart fall på mycket länge, kommer att ha en nära relation till barnet. Att det säkert kommer en tid längre fram när det går bra.

Rent krasst tror jag inte att barnet påverkas så mycket av hans mående (talar som anhörig) utan av de symptom han ger som bristande tålamod etc. Det är en sak att leva med det varje dag, då blir det oförutsägbara förutsägbart en annan när det bara sker ibland, jag tror att det påverkar mer.

Allvarligt TS, har du läst vad du själv skriver?

Pappan ville inte ha umgänge och hade inget umgänge med barnet innan du kom in i bilden. DU tycker att det är bäst för barnet att få träffa pappan så du drar igång och sen trappar upp umgänget. Pappan mår hyfsat bra så länge han inte träffar barnet men blir plötsligt deprimerad när barnet kommer hem till er.

Vad håller du på med egentligen? Tvingar fram ett umgänge som din sambo uppenbarligen inte mår bra av. Tror du att det blir bra för barnet?

Ja det kanske är så vi får göra.. Barnet kommer ju som sagt inte vara i trotsåldern jämt och kommer att kunna uttrycka sig bättre så att man förstår vad som sägs (detta är frustrerande för barnet även på förskolan och utredning ang detta också pågår) Jag har googlat och föreslagit att man ska använda stödtecken men min man kan inte riktigt ta in att det kan finnas ett talfel hos barnet som gör att barnet har svårt att göra sig förstådd och mamman skrek att jag var dum i huvudet och skulle ge fan i att påstå att hennes barn var nån slags efterbliven idiot så det fick jag lägga ner, jag har kontakt via internet med en som jobbar med stödtecken så jag har använt vissa med barnet för att se om det hjälper, men när vi inte har vardaglig kontakt vet jag inte om det ger så mycket.. Förskolan har signalerat att mamman inte riktigt vill ta in att barnet kanske behöver lite hjälp av ngt slag så..

Jaja. Vi får ta en funderare på detta, pappan vill inte riktigt säga ifrån umgänget heller eftersom mamman redan tycker vi har barnet för lite. Men nåt måste göras.

Det gick som sagt bra till en början. Nu gör det inte det. Jag tvingade aldrig pappan, pappan själv sa att han kände sig pressad av familjerätten att ha umgänge och då föreslog jag dagumgänge som upptrappades alt att han sa ifrån direkt på skarpen att nej, inget umgänge ska ske. Han valde då dagumgänge som trappades upp så länge det kändes bra. Nu gör det uppenbarligen inte det men nu känner ju barnet sin pappa och jag ville som sagt ha råd från andra som inte är 'mitt i det'.

Vad känner du själv?
Hittills har du pratat om alla andra utom dig själv och hur du upplever det.

Jag tycker att det är ganska solklart att situationen är ohållbar för alla, att frågan närmast är vem som klappar ihop först. Men trots att pappan mår dåligt så kommer han att tvingas ta ställning och det kan inte vara lätt för honom.
Vad händer tex om du är borta vid umgänget?

En tanke är att du planerar bortavaro med flit för att visa honom den brutala vägen att det här är det som kan komma att vänta om du inte håller ihop.

Du skriver att du oxå blev lurad till att skaffa barn?? Hur då? OCh om jag köper att du blev lurad till det så ä det lagligt till aborter i Sverige. Men du kanske blev lurad till att de inte längre gjordes?

Sluta sparka på de som redan ligger och som ber om råd och stöd för att orka göra rätt saker.

Hej igen
Har varit frånvarande ett tag som ni märker. En del bök med bonus mamma och lediga dagar som vi passade på att åka iväg på
Jag har varit borta ibland när han har haft bonus, inte på pin kiv, utan för att jag och min ena barn har gjort saker på tu man hand, vi gör det ibland och ibland har det fallit sig så att det vi vill göra bara har gått att göra ugmängeshelgerna. Men vi har ju inte varit borta över natten någon gång förstås.

Vi har haft ett umgängestillfälle under tiden också och barnet var totalt oregerligt kan man säga. Vet inte varför. Allt vi har haft som regler har varit vägran på och det är inga konstiga saker, tex man får inte leka med ljuslyktorna på balkongen, de stod han och slog på så de for och slängde (de hänger upphängda så de kan 'dingla') skitarg blev han när han inte fick göra det och så klart gjorde han det igen vilket medförde att lek på balkongen blev förbjudet.  Visst fanns tanke på att jag inte ville att de skulle gå sönder, men mest var det för att det är glas i dem så han kan skära sig. 

Vi åkte iväg på en aktivitet i syfte att roa honom, han vägrade gå in i bilen, sprang iväg vilket medförde fara då parkeringen är lite dumt gjord, så kommer man in på den så är allt skymt men det förstår ju inte han, och alla kör inte så långsamt och fint där utan tvärtom, ganska snabbt.
Vi gick då hem igen vilket medförde en massa gap och skrik, kastande av saker osv. Tog 10 min så var han ju lugn igen och vi kunde prata om det och han sa förlåt.  
Vi gick ut i lekparken istället och han var glad hela vägen ner i hissen, sen kutade han iväg direkt åt fel håll (han både vet var lekplatsen är och ser den från dörren) ut mot perkeringen igen, han hämtas, vansinnigt arg och skrikande och vi sa att antingen lyssnar du på vad vi säger eller så går vi in. Han sparkades och skrek så vi gick in.
Så var hela helgen. Precis hela helgen var sån.    

När han ska hem till mamma igen så säger han alltid nej, varje gång, men denna gång var det mer bestämt, argt och han sprang sin väg, ålade sig som tusan och vägrade ta på sig några kläder alls (han hade tagit av sig allt) jag och mitt ena barn var på väg ut, vi hade en tid att passa så vi kunde inte stanna och hjälpa honom och min man såg förtvivlad ut och sa; jag orkar inte. När jag sa att jo men nu ska han ju till mamma och sen är det 6 v tills nästa gång, men han svarade bara; det är för kort tid...

Har dock pratat med honom men han kan/vill/orkar inte prata om vad han menade med att han inte orkar. Så det får bli ett nytt försök.