Känner mig tom inombords
Jag har ansökt om skilsmässa efter upprepade gånger försökt få min man att förstå
att jag inte mår bra av hur vi har det tillsammans. Jag är hela tiden arg inombords,
besviken över att min man verkar vara så känslokall och självcentrerad. Jag känner
mig som en ensamstående mamma till vårt gemensamma barn som är 6 år. Jag har 2 barn sedan tidigare äktenskap. Jag har det största ansvaret över vårt barn allt från hämtning
lämning till skolan. Jag köper alltid kläder,leksaker. Det sällan min man köper nåt åt vårt
barn. För 2 år sedan fick han ett välbetalt jobb och i samma veva började han kritisera
matkostnaden hemma. Jag orkade inte med hans ständiga bråk så jag bara sa det vore
bäst om han köpte sin egen mat. Såhär har han hållit på i 2 år nu. Han går själva och
handlar och lagar sin egen mat. Jag handlar till mig,vårt barn och mina 2 barn. Känner
mig som en ensamstående förälder. Jag vet inte varför han gör såhär. Han försökt resonera
på olika sätt men det slutar alltid med samma punkt igen - han köper sin egen mat.
En dag slutade jag helt enkelt att prata med min man. Hade ingen lust mera. Jag kände
mig fruktansvärt ledsen och arg. Min man frågade varför jag hade förändrats och jag tog
upp saken med maten och ohjälpsamheten med vårt barn. Min man förslog att han kunde
ta hand om barnbidraget på 1050kr och köpa mat till sig själv och vårt barn och kläder till
vårt barn.
Dagen efter ansökte jag om skilsmässa. Efter det har jag blivit helt förvirrad. Jag pendlar
mellan att fortsätta som det var innan (var och en köper sin egen mat) eller att lämna
honom för jag är trött att diska varje dag 2 gånger efter matlagningen. Min man vägrar
diska efter sig då han lagat sin mat.
Jag känner att min man spelar dubbelspel. Då vi besöker hans familj på sommaren då tar
min man hand om reskassan och köper mat till hela familjen, men så fort vi kommer hem igen så delas allt upp. Känns som om han visar upp en fin fasad till hans familj.
Jag blivit förvirrad. Ska jag acceptera att han är som han är eller ska jag ta steget ut och
lämna honom? Jag pratar inte med honom längre för jag orkar helt enkelt inte mera.
