Känslor för partnern existerar inte
Jag får "börja lite från början" fats med lite kortare meningar för att få en liten uppfattning.
Jag träffade en man 2008, som jag sedan gifte mig med samma år för att han skulle kunna stanna här med mig, då han var från annat land. Vi levde tillsammans i lite mer än två år i ett halv eller hel knasigt förhållande.
Lämnade honom 2010 då jag fick reda på att jag var gravid, vilket gav mig mod att lämna "svinet".
Då han ville jag skulle "kasta bort" det som växte där inne, absolut ingen planerad graviditet, men visste direkt att jag ville ha det här barnet.
Jag bodde hos min mamma i några månader tills jag fann ett boende, dit jag flyttade med min mamma då det var ett stort hus.
3månader efter att sonen föddes flyttade jag till en annan ort till eget boende och bor kvar här än idag med sonen som idag är 2½ år.
Sedan jag lämnade ex mannen har jag levt ensam och tagit hand om sonen själv.
Och så träffade jag en man i september förra året på en tillställning.
Och vi började träffas varje helg och jag trivdes jätte bra med honom.
Sedan i början av året tog jag lite avstånd för känslorna svalnade och jag kände inte detta åh jag vill pussas o kramas o hänga hela tiden...
så vi gjorde ett uppehåll i februari. Men så träffades vi en helg i början av mars o sågs lite på helgerna efter det, och ett par veckor efter det gjorde jag ett grav test som blev positivt.
Jag blev glad givetvis, trots att det inte var väntat, likaså mannen jag träffar.
Saken är den att jag är ingen stor romantiker, jag "tycker inte om" känslor på nåt vis. kan inte förklara det riktigt då jag själv inte har kunnat klura ut hur eller varför, när det gäller honom.
Han däremot, vill viga hela sitt liv åt mig och min son och det kommande barnet!
Och det gör mig glad på ett vis, men är extremt skrämmande på ett annat,
då jag nu börjar känna efter och verkligen inte känner denna här känslan av att jag vill leva med honom och jag älskar honom, för det gör jag inte.
Jag har inte träffat han nu på några veckor för jag känner absolut inget för att jag vill det, utan känslan är med usch, blä , pi :/
Och jag blir så ledsen och besviken på mig själv, för det känns som att jag sviker honom, barnet i magen, och min son!
För han frågar alltid efter mannen och likaså gör min mamma och farmor det och undrar varför han inte är hos oss något.
Jag hittar på dumma ursäkter om att han skulle göra ditt o datt. men att jag igentligen skrivit till honom att jag inte pallar träffas.
Han har planer för att vi ska flytta ihop snart och leva ett simpelt svensson liv. Men jag ser absolut inte det simpla i det hela, utan nästan som ett litet fångenskap :-O
Jag vill Gärna ta emot råd och tips som är Seriösa, med tankar och så som kan dyka upp av er som läser detta för att jag ska kanske kunna komma på hur jag ska kunna ändra mig?
