Hur ska man orka?

Man blir lätt "bortglömd" när man skaffar barn. Nu är inte jag ensamstående, så jag har ju en ständig vuxen vid min sida i sambon. Men jag upplevde också att vänner "glömde" bort mig ibland, när sonen var liten. Kanske de trodde att jag inte ville/kunde/orkade ses..?
Men när det händer så måste man ju ta initiativ själv. Att sitta och vänta på att andra ska tänka på en och bjuda med en leder ju ingenstans. Ibland måste man själv visa att man kan/vill/orkar och ta initiativ och hitta på saker. Jag upplever lite av det nu igen, när vi precis har flyttat till en annan stad. Jag måste jobba lite hårdare för ett socialt liv, helt enkelt.
Jag vet att det är svårt, just det där med initiativ, om man mår dåligt. Men sätt upp mål att höra av dig till ett visst antal personer under en viss tid, utifrån vad du tror att du orkar med.

Så mitt recept är att ta initiativ till att hitta på saker med vänner, bjud hem vänner, prata med nära och bekanta om hur du känner. Hitta också på saker med ditt barn. Ofta är det upplyftande bara att byta miljö och inte bara gå hemma och trampa på varann.

Är du hemma fortfarande och är mammaledig? Då kan jag absolut förstå att du känner dig trött och less. Det låter som om du behöver träffa andra vuxna på dagarna. 

Någon som har lite kloka ord att dela med sig av?

Jättebra tips, men mitt barn börjar inte på dagis förrän i augusti..

Har provat att gå till öppna förskolan här där jag bor, men där är alltid så himla mycket folk och alla känner liksom redan varandra och då är det svårt att komma in som "ny" fastän jag är född och uppvuxen här. Känns svårt att hitta ställen att träffa nya människor på som man kan få kontakt med när man bor i en liten stad.  

Mitt tips är också att försöka hitta vänner som också har småbarn i samma ålder - vare sig de är ensamstående eller ej!
Då är det oftast "lättare" att umgås, o man behöver inte känna sig låst för att barnet är med!
Jag träffar nästan alltid mina vänner när våra barn är med - visst är det skönt att träffas utan barn också ibland, men jag tycker även att det är skönt att veta att man kan umgås o ha ett socialt liv även fast man nästan alltid har barnen i släptåg
Har alla andra barn med sig även dem så är det ju inget konstigt!

Jag har under åren som ensamstående träffat nya likasinnade vänner bl.a genom jobbet o Familjeliv (började skriva till en annan ensamstående mamma o vi träffades ganska så snart o var jättenära vänner i några år innan hon flyttade från sta'n).
Sedan har jag fått bättre kontakt med en gammal vän, sedan hon också fått barn så har vi börjat umgåtts o träffas ofta med barnen!
Sedan har jag fått kontakt med en annan ensamstående tjej med barn (som dock har hunnit bli sambo på nytt) o hon är en jättesocial person så jag har även blivit vän/bekant med flera av hennes vänner o är nu med i deras lilla "gäng", med tillhörande skock ungar!

Via jobbet så har jag träffat flera nära vänner i olika åldrar, en del med barn o en del utan!

Via äldsta sonens skola/kompisar så har jag god kontakt med en eller ett par stycken andra föräldrar.

Så det går att hitta nya vänner, men det kan ta sin tid o jag har också känt mig ensam en gång i tiden, främst några år efter att min äldsta pojke föddes o jag blev ensamstående. Då kände jag också att jag inte "passade in någonstans", men nu flera år senare o med ytterligare ett barn så känns det som att den sociala biten har fallit på plats

 

Jag umgås nästan inte med barnlösa kompisar längre. Inget illa ment eller så utan det har bara blivit så