Sätta gränser eller "vänta ut" oönskat beteende

Mitt tips är att vänta och se, för hur mycket du än tycker och tänker innan du får barn så kommer det mesta att ändras när du väl har egna barn. Så var det för mig iaf

Det handlar inte så mycket om det ena eller det andra utan om att välja sina konflikter utifrån vad man anser vara viktigt. Vissa saker väntar jag ut, andra saker sätter jag en tydlig gräns för. Du kommer att upptäcka att du kommer att sätta gränser för olika saker mycket tidigare än när ditt barn är 2-3 år. Sedan sätter vi gränser på olika ställen så att säga för att vi har olika värdegrund som vuxna/föräldrar. Det viktiga är ju att inte att låta bli att sätta gränser för att man inte vågar ta en konflikt, eller åt andra hållet sätta gränser i rädsla för att man annars får oregerliga barn. 

Som sagt, din fråga går inte att svara på eftersom det inte handlar om det ena eller det andra. Vissa oönskade beteenden är självklara för mig att vänta ut, andra självklara att sätta tydliga gränser kring.

Har en 4- åring och en 5-åring och en tredje på gång. 

Barn i 2-3 års åldern kan ofta lite vett och etikett men tyvärr har de ingen impulskontroll vilket betyder att få de en rolig ide så gör de så även fast de vet att de inte får

TS:

Rekommenderar varmt följande läsning:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn

De två första är utmärkta för barn som börjar närma sig 2 år och uppåt . 

Tack för alla åsikter och tips om läsning :)

Jag kommer att ta det som det kommer och så får man göra det bästa av situationen och se vad som funkar bäst. Det är kanske lätt att se andras barn och ha åsikter, så gör man likadant själv sedan utan att tänka på det ;)
Jag är inte den som talar om för andra hur de ska uppfostra sina barn. Det tycker jag är deras sak och göra det på det sättet som känns bra för dom. 

Blev bara lite irriterad här om dagen när vi hade besök på att alla bebissaker vi samlat i sovrummet låg över hela golvet och våra underklädeslådor var delvis urplockade och huller om buller. En snäll tillsägelse från förälder, men sen fortsatte barnet ändå. Självklart ska barn få undersöka och plocka med saker, men de behöver kanske inte undersöka allt i någon annans hem. Lite stök hade jag räknat med, men jag upptäckte inte hur stökigt det var försen jag gick och la mig på kvällen och jag fick ta reda på det själv. Lätt att säga nu kanske, men jag är ganska säker på att jag som förälder skulle ha stoppat det och i alla fall städat efter mitt barn. 

Eller så är jag bara ovanligt lättirriterad nu när jag är gravid ;) 

Jag hade inte velat få mina kläder utdragna av någon annans 2-3-åring, men då hade jag sagt till/hindrat barnet själv om inte barnets föräldrar gjort det. Varför gjorde du inte det? 

Som jag skrev så upptäckte jag det inte försen jag gick och la mig. Mamman hade lite koll på barnet och då förutsätter jag att det inte blir alltför stökigt. Jag tycker att det är förälderns ansvar att hålla reda på sitt eget barn, men jag hade självklart sagt till om jag sett det. 

 

Det sägs inte till mycket överhuvudtaget där, så det är det jag irriterar mig lite på och menar att man kanske behöver ha någon form av gräns och lära ut lite "vett och etikett". Att inte säga "inte" eller banna är jag med på, men säger man till en gång och barnet inte lyssnar så tycker jag att man ska förklara varför och inte bara strunta i det så att barnet fortsätter. Nu gäller det inte bara den här "incidenten" utan med mycket annat. Sen finns det självklart situationer där det är bättre att ignorera. Det beror ju helt på, som ni skriver, vad det gäller. 

Låter lite märkligt. Jag låter inte min 2-3-åring löpa fritt hemma hos någon annan, men jag hade inte låtit någon annans 2-3-åring göra det hemma hos oss heller. Då får man räkna med att göra sådana "fynd" .

Ja jag får nog vara lite mer uppmärksam själv hädanefter   ..men som höggravid med foglossning och ömma, stora fossingar så orkar jag inte riktigt hålla reda på andras barn just nu 

Fast där är ju ett solklart exempel på när man säger ifrån ordentligt, tycker jag. Jag hade aldrig låtit min son rota runt hemma hos någon på det sättet. Jag hade lyft iväg honom och sagt ifrån ordentligt.

Du får se det som träning. Vänta tills du får fler barn och är höggravid .

Typisk situation där jag som förälder definitivt stoppar dottern. Självklart håller man koll på sitt barn hos andra och hindrar det från att ha sönder eller sprida ut saker alltför mycket. 

Jag skulle säga att gränser är en sak, vad man gör åt gränsöverskridande en annan. D.v.s. gränserna har funnits sedan födelsen. Inte skada sig själv, inte skada andra, inte ha sönder saker, inte göra saker där det finns risk för skada. Helst inte heller riva ut saker överallt, i synnerhet hos andra. Dessa gränser gäller alltid. Men en nyfödd kanske stöter på gränserna lite mer sällan än en 2-3-åring :)

Hur man stoppar barnet vid gränserna kan däremot variera med åldern. Om en 6-månaders bäbis drar mig i håret, så skäller jag ju inte ut barnet, eller försöker resonera med det heller. Jag säger aj, plockar bort handen och sätter upp håret i hästsvans :) Om min treåring gör samma sak så reagerar jag däremot mycket starkare, och kan mycket väl ryta ur mig ett argt NEJ! 

Den stora insikten för mig med två barn (3,5 och 1 år) är hur mycket bemötandet blir att bero på barnet. Att förklara och resonera är t.ex. jättebra, om du har ett barn med bra kommunikativ förmåga som kan lyssna och förstå vad du säger. Råkar du däremot få ett barn som är sen med språk och kommunikation, som inte klarar av att lyssna eller förstå din förklaring, så faller plötsligt den fina strategin, och du får hitta andra sätt att upprätthålla dom gränser du har. 

Men trots dotterns svårigheter så har vi aldrig tummat på gränserna, däremot väljer vi väldigt noga vad som verkligen är en gräns, och vad som bara är en smaksak eller vana :) Och så anpassar vi oss till situationen. Eftersom vår treåriga dotter inte förstår resonemang och förklaringar, och inte kan låta bli att riva ut allt överallt, så har vi barnlås på allt hemma. Om vi måste hem till någon annan eller liknande, då springer vi efter dottern, stoppar henne, lyfter bort henne, säger nej, tar bråken, utbrotten och håller fast henne vid behov. Men vi undviker att ta med oss barnen hem till andra så mycket det går, av förklarliga skäl. Det är också en strategi, för att upprätthålla gränser utan att krossa dottern med gräl, tjat och utskällningar. 

Så det är bra att tänka igenom hur man vill vara som förälder innan, och att läsa mycket och hitta det man själv tror på när det gäller barnupfostran. Men det är också viktigt att, när man väl har barn, fortsätta utvärdera sitt föräldraskap och fråga sig om det förhållningssätt man har verkligen funkar på detta barn, i denna ålder, i denna situation. Och om det inte funkar, vara villig att ändra sig och hitta nya vägar och anpassa sig till barnets förmågor.