Vet ibland inte hur jag skall hantera sonen.

Låter som om du har svaret själv.

Han är hos mamma - där det är ordning och reda - och då gråter han när han inte får som han vill.
Förmodligen finns det inga eller väldigt få regler hos pappan.

Jag har en kompis (en pappa) som lät sin son sitta PÅ bordet och äta bara för att sonen ville det etc...    

Hur gammal är han? Prata med pappan om vilka ev regler som finns och försök kommunicera kring gemensamma riktlinjer så att ramarna i varje fall i huvudsak ser likadana ut på båda ställena!

Kan det inte vara att det blir så konstigt för honom att träffa sin pappa så sällan? Det känns som att det blir en sån stor omställning från att vara van vid din trygghet till att sedan träffa pappan, bryta upp med honom och veta att det kommer ta lång tid innan han träffar honom igen?

Jag tror i alla fall att du gör rätt i som står fast vid dina beslut, kan tänka mig att han testar dig lite. När jag var barn försökte jag alltid ge mina föräldrar skuldkänslor för att få som jag ville. Ta inte åt dig, trots att det gör ont.

Glöm bara inte bort att det du gör inte är "hemskt" bara för att det är annorlunda hos pappa, mest troligt kommer ni att ha olika rutiner. Fall heller inte för frestelsen att när du får nog säga JA MEN GÅ OCH BO HOS PAPPA DÅ!!! (Inte för att jag tror att du skulle göra det men min mamma gjorde det och det kändes fruktansvärt). Annars tycker jag att det låter som att du tänker rätt, håll bara om lite och säg att du förstår, sen prata om nåt annat... Hur gammal är han?

Så vitt jag vet, baserat på vad pappan sagt, så har han inte slappare regler där överlag än jag har här. Men det vet jag ju inte med all säkerhet.

Jag försöker vara konsekvent så när jag sagt något är det det som gäller. Men det är så svårt att hantera det när han börjar gråta efter sin pappa. Vet inte om jag skall trösta (krama, klappa, säga att jag förstår), förklara (gång på gång på gång varför han inte kan träffa sin pappa när som helst eller ignorera?

Visst ses de alltför sällan. Problemet är att han bor i Skåne och vi i Göteborg. Jag har försörjningsstöd och får en enkelresa till Skåne betald per månad, pappan har studielån. För att de skall få umgås tillsammans utan mig så brukar pappan, när han är ledig mer än en helg, åka hit, hämta sonen och ta med honom till Skåne och sedan tillbaka hit igen. Vilket kostar över 1000 kronor. Så som det är nu så är det svårt för dem att ses oftare.

Hur gammal är din pojke?

Jag tror inte att hans tårar är en fråga där han vill ha svar på varför det är som det är. Det är sällan någon gråter och blir tröstad av att få en förklaring om varför det är som det är. Det är sällan någon gråter för att de inte förstår varför det är på ett visst sätt. Jag tror du kommer mycket längre med att trösta som i att visa att du ser och hör att han har det jobbigt och att du ger olika alternativfrågor som i sig också är bekräftande och hjälper honom att bena ut vad det handlar om. Är du trött? Tycker du att det är svårt att byta från pappa till mamma? Saknar du pappa? Hur var det hos pappa? Osv  Beror nu på hur gammal han är förstås. 

Jobbigt när ens barn är ledsna över sådant man inte kan hjälpa dem med rent praktiskt men det stora i att vara förälder är ju inte att trolla bort det jobbiga utan att vara modig åt barnet så att de blir mindre rädda för det jobbiga, hjälpa dem med att benämna vad som pågår, hålla dem sällskap i det, fundera tillsammans, använda sin livserfarenhet i att försöka lista ut om de kan påverka situationen som gör att de mår som de mår och inte minst att ge dem hopp om att det kommer att kännas lättare sen. Att det inte är jobbigt eller ledsamt för alltid.