dumma pco-s

 jag är förbannad på mig själv, på min kropp på mitt ständiga skrika efter kolhydrater,
 mitt ständiga dåliga humör och framförallt för den FÖRBANNADE FRÅGan
 när får din dotter ett syskon (3.5år) ungefär den åldern i år det tog att få henne ens,
 dem åren som inte kanske känns för andra nu men som för mig satt sina spår i min själ,
 på den tiden hade man orken, motivationen och framförallt viljan att färändra sin vikt
 nu är man inne i vardags rutin som sätter dottern i främsta rummet (prioterar henne naturligtvis menar jag)
 och min vardag består av vanlig vardags stress, tankar och funderingar och ensamtid..

 MEN ett stort men har dykt upp i mitt och dottern liv just nu, det är ett nytt förhållande för mig
 och en bonus son, som jag knappt träffat dock men susketivt ska vi trappa upp sedan att träffa
 varandra, men just nu försöker vi att ta det lungt framåt, för min och dottern skull då jag och dotterns
 pappa precis har valt för snart 6månader att separera, ungefär 3-4 månader in på skillsmässan så träffade
 jag min nya kille, alltså träffades under betänkte tiden pga av att vi har barn jag och snart x maken så har vi
 6mån-1års betänketid..

 Jag vill hemskt gärna ha fler barn och han har lyckats göra sina ex gravida och dumt nog använder
 vi inte skydd just nu, jag vet inte riktigt varför jag gått med på det ig. ja vi båda testade nyligen
 och samtidigt som jag vet att jag inte kan få fler barn att chansen är kanske 20% men att
 jag ny bytt patner kan säga poff, men vi har snart varit tillsammans i 3månader och min nya
 bara pratar inte om annat än att han vill ha fler barn, gifta sig, förlova sig först såklart osv..
 Men något inom mig snurrar, tänk om vi inte kan få barn tillsammans då, duger jag lika bra då?
 han vägrar IFV och jag förstår honom, vi har varken råd eller tålamod någon av oss,
 så varför sätta oss i sådan situation isåfall, som han sa då har vi iaf våran barn från tidigare förhållande,
 undebar tanke men samtidigt skrämmande, menar han verkligen det och förstår han vilket helvete detta
 kommer att bli, kämpanden osv?`

medicinerna biter typ inte på mig, varken tabletter eller sprutor och jag har börjat att ge upp hoppet ens
 att få fler barn.. Jag försöker att fölika mig med tanken om att dottern är ensam barn iaf på min sida,
 hennes pappa får säkert fler barn i framtiden... men tillomed så att jag är bered att på riktigt
 bli ensamstående om min nya pojkvän inte kan acceptera om jag inte kan bli gravid igen

 hur gör ni andra med pco-s, hur hanterar man sorgen, frågorna, vikten osv..
 hur får man balansen att rättas ut så man kan känna lycka istället?