Ni med barn med funktionshinder som funderar på syskon?

Jag har en son med aspergers, han och allt runt omkring honom tar mycket tid.
Vi har försökt få ett till barn i flera år, via ivf. Men senaste året har jag också funderat på om man skulle orka med ett till barn, men tror att det kommer lösa sig om det skulle bli ett till barn. Ser också en fördel med att man har rätt att jobba deltid i ytterligare 7 år, och då skulle sonen slippa gå långa dagar i skolan/fritids som han har jobbigt med. Och tror att det skulle vara bra för vår son om han hade syskon.

Tyvärr har vi inte fått förståelse för att vi försöker få ett till barn, har släktingar som inte alls frågar hur det går eller ens beklagar när jag fått missfallen. Men jag tycker absolut att man ska försöka om man vill ha fler barn. Det är inget som säger att ett till barn också kommer bli handikappad, och skulle den det så har man ju ändå en hel del erfarenhet från första barnet så det kommer iallafall ta mindre tid med ex skolor, kommunen mm då man redan har namn på alla berörda personer.

Vi har en son på 4 år som utrednings för autism. Vi måste göra IVF om det ska bli syskon. Tyvärr är vi inte överens och nåt hoppsan-jag-är-gravid-barn kommer det inte bli. Egoistiskt skulle jag vilja chansa på att få ett "normalt" syskon f.a. få uppleva den "normala" utvecklingen med hopp om fortsättning i form av barnbarn etc. Jag ser vilken gemenskap syskon kan ha utan att ha så mkt gemensamt o skulle gärna unna sonen det. Sambon är dock rädd att nästa barn skulle få liknande problem och att det skulle knäcka oss.

Jag har varit i samma tankar som er men jag vet inte om jag vågar.
Har tre barn där alla tre är mycket speciella.
Stora tjejen på 6.5 har Aspergers.
Sonen på 5 år har autism.
Dottern på 2.5 är hyperaktiv, har autistiska drag, knapp på magen, kronisk astma, reflux och slemproblematik.

Sen att jag är ensam gör inte saken lättare men drömmen om det normala är det som lockar men jag skulle inte orka med ett till barn med svårigheter.

Tror inte det blir fler här tyvärr.

Hej, vad tråkigt att släktingarna inte är så positiva. Stöttning är ju guld värt när man försöker få fler barn. Jag har en syster som försöker få första barnet via IVF och det har inte tagit sig ännu så jag förstår hur tungt det kan kännas.
Jag känner lite tudelat. Nu har det äntligen börjat gå lite lättare att ha barnvakt någon kväll då och då så att vi får pusta ut och om vi skaffar ett till barn så försvinner ju det och jag undrar hur det kommer att kännas, speciellt om det kanske är ett barn som sover lika dåligt som vår son gjorde i början - det kunde gå dygn utan att han sov liksom...

Jag har lekt lite med tanken på IVF utomlands med könsbestämning eftersom just autism är oerhört mycket vanligare hos pojkar, men sedan så har jag läst att även IVF-proceduren ökar risken något och då vet jag inet om det skulle öka eller sänka risken totalt.

Vi vill nog ändå ha ett barn till men då gäller det att veta när det är bäst i tid och det är inte så enkelt heller. Längtar lite till vi är där ni är nu och man har bestämt sig helt och rett ut alla frågetecken och börjat försöka

Jag förstår er båda även om jag lutar åt ditt håll. Rädd för att nästa barn ska få samma problem (speciellt språket är jag rädd för, aspergers-diagnos skulle jag inte ha något problem med i jämförelse) och kanske ännu värre. Vår son har iaf undvikit alla fysiska problem som är länkade till autism, magproblem och epilepsi bland annat, men samtidigt känns det som att det skulle vara så underbart att ha ett barn som lär sig språk och som man kan prata med och umgås med på ett annat sätt. Det gör också att jag får lite dåligt samvete för min son, jag vill ju inte ersätta upplevelsen med honom på något sätt... Men jag har också en tanke om att hans språk säkert skulle utvecklas massor av att ha ett syskon att leka med hela tiden, speciellt om syskonet lärde sig prata i vanlig takt Sedan tänker jag ju också på när vi blir äldre, att sonen skulle behöva någon släkting som fanns där för honom på något sätt. Helst skulle jag kanske vilja ha två barn till så att de även skulle ha varandra, men det vet jag inte hur vi skulle orka...

Oj, det låter tungt att vara ensam med tre speciella barn men jag förstår verkligen längtan till ett vanligt barn då, eller vad man ska säga. Hur stora svårigheter har dina två äldsta? Ibland tänker jag att jag borde vara tacksam över att sonen trots autismen är väldigt öppen, social och empatisk trots att han inte har något språk.

Jag skulle vilja ha ett till barn och vi har försökt sedan hösten 2011 men inget än och med tiden så har tankarna om jag vågar, orkar och om jag kan tillgodose två barn behov lika mycket.
Sonen har en ovanlig kromosomavvikelse och en hjärnskada så är rädd att jag ska få ett till barn med samma avvikelse men även tecken på autism, adhd utvecklingsstörning mm. 

vi har en dotter på idag 4½ år med grav autism, svår sömnstörning, misstänkt utvecklingsstörning, utreds för ADHD samt har hon självskadebeteende mot sig själv och andra. fick sin diagnos vid 1 år 10 mån. inget tal eller kommunikation.

vi prata länge om ett till barn men aldrig vågat eftersom hon kräver mycket tid och uppmärksamhet.
men vi övervägde och kände ändå att vi skulle klara ett barn till, efter ett sent missfall lyckades vi bli gravida igen. 
idag e vår andra dotter 1 år 4 mån. vi har klarat av vardagen bra tycker jag och även om jag skulle va sugen på ett tredje barn så har vi bestämt oss för att vi skulle aldrig klara det och inte ha tid för det, vi vill ju att vårt förhållande ska överleva också :) 

vi får se hur vår andra dotter utvecklas, hon kan inte prata, pekar inte, inte social av sig utan leker själv (stoppar allt i munnen och tuggar) söker inte bekräftelse från oss föräldrar eller visar känslor på ledsen om man lämnar henne eller liknande, inte lärt sig äta själv eller hålla flaskan. så ja vi börjar bli lite oroliga och fundersamma även fast hon e mycket mera "med" än vår första dotter va. ska till BVC om en månad igen och sen träffa läkare.     

Hej!
Vår dotter har ett ovanligt kromosomknas, den formen hon har är inte ärftlig. Hon blir 3 år nu i sommar.  Vi har efter massa diskussioner fram å tillbaka kommit fram till att vi vill ha ett syskon, och hoppas kunna få livet att gå ihop och att man kan finnas för båda 2.
Vi lyckades bli gravida förra sommaren men det slutade i ett Mf, och efter det så har de ej tagit sej.

Mclo - som för oss! Vi har försökt sen 2010, men inget! Och jag längtar så efter det 'normala'. En första tid utan operationer, mediciner och sjukhusbesök. Ett barn som leker, som jag kan leka med... E. är 5, har ryggmärgsbråck, tillväxthämning och utreds för autism och utvecklingsförsening. Mycket att göra, trötta trötta föräldrar, men jag vill så gärna ha en liten till. FertilitetsUtredning har visat att allt ser bra ut hos oss, men ändå inga syskon...

Har en dotter m lindrig utvecklingsstörning , autism och adhd samt födoämnesallergi. Hon är snart 6 år och lillebror är 3. Vi genomgick första utredningen på henne medans han var i magen. Vilket var vår lyckoträff! Han har gett min dotter em chans att lära sig prata igen, han pratar flytande och konstant. Nu har äntligen dotterns tal lossnat och hon härmar ord och meningar. Trots allt jobb det innebär tillför ett syskon oss och henne så mycket, att vi aldrig skulle vilja vara utan. Så mitt råd är att det ger mer än det tar i energi att ha ett syskonpar oavsett de äldsta barnets funktionshinder.