LBK skrev 2013-05-22 11:28:49 följande:
Har mått i princip lika dåligt. Tyckte att illamåendet var mer förlamande i början, men tror att det är i princip detsamma men skillnaden att jag helt enkelt vant mig. Dock spyr jag inte, så är nog kommit lindrigt undan jämfört med de stackarn som inte gör annat än kräks upp allt de får i sig. Har börjat få rejält ont i ryggen den senaste tiden också. Inte kul.
Vet inte om jag delvis varit lite naiv men jag kunde verkligen inte tänka mig att det skulle vara så jobbigt att vara gravid

. Bilden i mitt huvud har alltid varit att man är så lycklig och är mest på rosa moln.
Hur mår ni känslomässigt? Är jag knäpp som inte känner mig helt lycksalig?
Är det era första barn? För mig är det vilket man nog förstår när man läser ovan.

fy det låter jobbigt!
Lite lustigt är det väll ändå, vad man har för föreställning kring hur det är menar jag.
Själv gick jag in i graviditeten med de motsatta förväntningarna. Jag trodde jag skulle må kasst hela tiden.
Vara trött och sur, ha PMS x10 och knappt stå ut med min man (det var nämligen va jag hade fått höra att det handlade om) för mig är historien en annan. Jag mådde illa från lunch till läggdags från v 8 tom v13 (till och från) samt hade en förlamande trötthet under ett par veckors tid.
När jag nådde v14 så var det dock som att trycka på en strömbrytare, nu är jag relativt pigg och glad och mår inte alls illa längre (fixar tom att ta upp träningen igen).
Har läst mig till att "andra trimesten" som de flesta av oss här inne just klivit in i eller snart kliver in i lär vara den behagligaste tiden av graviditeten. Vet att det inte är så för alla tyvärr men jag håller tummarna att det kommer för dig också riktigt snart, vilken vecka är du i?
Vad beträffar lyckokänslorna så pendlar det väldigt för min del och jag tror att det är vanligt. Hur ska man veta vad man har att vänta och vad man går tillmötes. Oftast är jag väldigt lycklig (vi har försökt till och från i över ett år) men i nästa stund blir jag rädd om vi kommer fixa det, vet att första tiden kommer vara tuff men man kommer igenom det också :) (som en familj)
Jag är tränare inom en ganska utmanande uthållighetssport så för mig har detta inneburit en livsstilsförändring redan nu. Jag kan fortfarande träna men inte på samma sätt eller nivå som jag är van (dvs att ständigt utmana kroppen och tänja gränserna)
då försöker jag fokusera på att livet nu går in i ett nytt skede och att det är härligt med en välbehövlig paus för kroppen när det är dags för att bli mamma, då känns det bättre.
Det blev ett rätt långt mail hoppas du orkade dig igenom det. ;)
//Camilla