När egen bebis föddes försvann kärleken till bonus, hjälp!

Jag kan absolut förstå hur du känner! Tror att jag hade klättrat på väggarna om jag hade varit tvungen att ha bonusen hemma från fritids och inte haft möjlighet att vila när den lille vilar! 

Jag kan säga att jag nu är livrädd för att mina känslor för min son även skall överskugga kärleken till barnet jag har i magen.
Teoretiskt VET jag att det inte är så, men rädslan finns där ändå..
För jag älskar min bonus så mkt, och innan jag fick barn trodde jag, allvarligt, att det var så kärleken till sina barn var..
Chocken när jag insåg HUR stark moderskärleken till det egna barnet faktiskt är skakade mig.. Det är så mkt starkare än ngt jag kunnat föreställa mig - någonsin!
Kan jag känna så för ett barn till??
Räcker kärleken?

För som jag sa tidigare, och som jag TROR är fallet med TS känslor egentligen, kärleken man haft till bonusbarnet försvinner inte, men i förhållande till kärleken till det egna barnet känns det som om den minskat..
Jag är däremot medveten om skillnaden i känslor och är därför extra noga med att visa bonus hur mkt jag tycker om henne, noga med att vara rättvis o inte sätta mitt barn först.
Noga med att ha egentid med bonus så att vi kan fortsätta känna samma gemenskap som tidigare.
Jag är ingen hemsk bonusmamma, jag tycker verkligen om min bonus, men jag måste JOBBA på mina känslor och se till att jag inte behandlar henne annorlunda än tidigare. Hon har inte gjort ngt för att ändra vårt förhållande, därför skall hon heller aldrig behöva märka av att det ändrats ngt..

Jag tror att ts känslor över detta inte är unika, inte ens för föräldrar som har flera egna barn. Utan om man får en bebis som är "svår" redan från start, får kolik etc medans man har ett äldre barn som beter sig på det sätt som ts bonusbarn gör så tänker man nog av trötthet inte alltid så vackra tankar om det äldre barnet. Men som någon redan skrivit gör blodbandet med ens barn att man vet att man tycker om sitt barn ändå. 

Precis som flera redan skrivit så tycker jag ts ska låta sin sambo ta mer ansvar över båda sina barn. Han kan börja med att anmäla sitt äldsta barn till fritids. Vad jag tror också underlättar för ts är att erkänna att hon har starkare känslor för sitt biologiska barn än sitt bonusbarn. Samt börja visa för sitt bonusbarn att hon ibland vill vara ifred, jag tror bonusbarnet trivs bättre med det också. För det kan vara så att hens klängighet delvis beror på att hen känner att ts stöter bort henom. Men om hen får en förklaring till varför ts vill vara ifred ibland, Om ts känner att hon delvis kan påverka när hon får vila så kan det leda till att hon får mer energi över och därmed orkar umgås med bonusbarnet på ett mera positivt sätt.

Till alla som tycker att det är synd om ts bonus, alla är olika, att en person tycker att det är plättlätt med ett barn med svår kolik betyder inte att en annan inte kan ha det tufft. Det är inte synd om ett barn som inte kan få uppmärksamhet exakt alltid när det känner för det.

Jag är storasyster, min mamma hade det jobbigt med mitt syskon och självklart sa hon till mig ibland att hon inte orkade. Inget konstigt, jag blev inte knäckt av ett nej! Jag lärde mig att man får ta hänsyn till människor, och att även min mamma kan behöva lite lugn ibland.

Har jag haft en tuff dag på jobbet har jag inte alltid ork när jag kommer hem, bonusarna tycker inte det är konstigt heller. De får ett nej redan idag inland.
Nu har jag deras syskon i magen, mina känslor för bonusarna kommer inte förändras, dock kan jag komma att ha mindre ork i framtiden i perioder beroende på hur allt blir.
Dock är min sambo en fantastisk man som tar sitt ansvar och inte ser mig som något övernaturligt energiknippe som finns till för att axla hans ansvar!

Ts, enligt lag har ni rätt att ha bonusen på fritids efter din sambos arbetstider. Allt annat är skitsnack!

Om du ursäktar mig verkar det inte som din sambo tar sitt ansvar hemma och att alltför mycket hamnar på dina axlar. Du borde prata med honom och han borde uppmärksamma ditt mående och ditt behov av en paus ibland.
Som många andra tror jag inte heller att det är något fel på dina känslor men att du behöver lite andrum och en paus är inget konstigt!

Tack till alla som engagerat er och kommit med tips, råd och uppmuntran.

Mannen ska till fritids idag har prata med dem ordentligt. Som sagt har jag "bett" om fritids 2ggr men nekats då jag fortfarande är hemma.

Gällande mannens ansvar så tycker jag att han tar sitt ansvar då han kommer hem men då bonus är så fruktansvärt klängig då så brukar han mest vara med hen och lämna mig med bebis.. ja så lättare blir det åtminstone på veckorna hen inte bor här.

Jag kan säga uppriktigt att jag var HELT SÄKER på att mina känslor till bonus inte skulle påverkas när bebis kom men jag blev så fruktansvärt överväldigad av kärleken till bebisen att jag kände mig skamsen över att älska bebis så mycket starkare än bonus..

Vi jobbar på det, dock är det som sagt svårt för mig att tala uppriktigt för mannen om mina känslor (eller icke-känslor) för bonus då jag inte tror han skulle klara av att höra detta. Men han förstår i alla fall att jag behöver lite andrum. Får se vad fritids har att säga..

Tack ännu en gång för att ni delar med er av era historier, det värmer och hjälper!

Jag upplevde exakt samma sak som TS när jag fick mitt första barn. Mitt bonusbarn hade varit som mitt eget fram tills dess att jag fick mitt första biobarn. Det är nog inte helt ovanligt. Min bonus gick på fritids som tur var då vi hade hen på heltid (inte ens varannan helg var hen hos mamman). Du har all rätt att kräva fritids enligt pappans arbetstider, det kan inte skolan neka. Jag pratade med skolverket om det när det var aktuellt för oss (9 år sedan nu) och de gav ett tydligt svar att det var vårdnadshavarens arbetstider som gällde. Inte mina.