Familjerådgivning - erfarenheter?

Vi har varit hos familjerådgivare. Det beror på vilken inställning man har tycker jag. Eller rättare sagt, man kan gå dit med lite olika inställning och få hjälp att komma överens. En inställning kan vara att ni går dit för att försöka få det bra igen och en annan inställning är att gå dit för att få en bra kommunikation inför skilsmässan. Det är viktigt att båda berättar varför man vill gå dit så att det inte blir missuppfattningar. 

Tack. Ja, jag hoppas att vi kommer till någon som är bra på att locka fram det som liksom inte sägs; min man är ganska sluten och jag är impulsiv och verbal.
Självklart är min dröm att vi går därifrån lyckliga, hand i hand, men jag fattar ju också att det knappast är realistiskt. Jag hoppas att min man får hjälp att sätta ord på sina känslor och hjälp att säga det till sin storkäftade fru...

Jag behöver själv hjälp med min löjligt överdrivna separationsångest och har kollat med jobbet om det går att få samtalshjälp via företagshälsan.

Oj - är ni fortfarande tillsammans! Förlåt nyfikenheten, men var det tack vare familjerådgivningen på något sätt? Du ville gå - hur kom det sig att du ändå stannade? Som sagt - förlåt snokandet - antar att jag letar efter hopp...

Tack, snälla du för att du delar med dig. Vilket helvete ni gått igenom, men vad fint att ni kommit ut på andra sidan och tillsammans dessutom.

Vi har ju inte råkat ut för några så dramatiska saker egentligen. Det hela känns rätt klyschigt - vi träffades och pratade framtid och verkade överens. Det blev vardag alltför snabbt pga våra respektive jobb och barnfrågan hamnade i skymundan - våra respektive processer, dvs velande hit och dit togs aldrig riktigt tag i. Själv har jag problem med intimitet, vilket också var lätt att sopa undan, för vi var ju i övrigt ganska lyckliga, tyckte vi - grälade sällan, hade det ändå mysigt om än rätt tråkigt.

Det har (mig veterligen) inte förekommit otrohet. Känns som ett av våra problem är konflikträdsla, vilket gör att vi backat från att ta tag i de stora frågorna på riktigt. Båda är också väldigt känsliga för kritik och tonfall. Det bästa med min man är i all fall att han aldrig någonsin lämnar ett bråk och om jag försöker går han efter mig; han låter mig aldrig sticka från ett oavslutat gräl. Det är bl a därför jag älskar honom så - han har aldrig spelat på min separationsångest.

Varmt tack för att du delat med dig.

I vårt fall är ju hans barnlängtan stark, medan min har kommit och gått - fram tills jag träffade honom fanns det inte ens i min värld att jag skulle varken stadga mig eller skaffa familj. Han sörjer väl främst det faktum att den han valde som livspartner inte vill ha barn. Visst finns nog tanken att han ska släppa mig och leta upp någon som vill ha barn med honom, men det är ju lättare sagt än gjort och om det misslyckas, står han där utan varken barn eller mig. Jag försöker förstå om en separation verkligen löser det hela. Det är väl det jag hoppas att en familjerådgivare ska hjälpa mig med att se. Helst vill jag att vi sak hitta tillbaka till en kärleksrelation och därefter planera ev. familj - något jag som sagt kan tänka mig, men inte som det ser ut nu. Jag tror att hans önskan är att jag vill ha barn lika starkt som han, för jag tror att han egentligen vill dela livet med mig, men i så fall som föräldrar.

Tack för din tid. Uppskattas enormt.

Hej Hej!

Tänke dela min erfarenhet av familjerådgivning. Min fru och jag testade den komunala varianten ....& that was a big misstake Där satt en sliten tant som verkar ha gått igenom ett flertal skilsmässor själv. Jag och min fru  värmde upp med ett ordentligt gräl...varpå hennes enda kommentar var "Ja tror ni ska skilja er"...haha "no shit Sherlock"!! Det blir 350 kr, tack.

Sedan var vi hos en privat tomte som fokuserade på "emotionellt fokuserad parterapi". Ja, det lätt ju bra tyckte jag. Tänkte att det skulle värma upp min kalla kvinna känslomässigt...but boy was I wrong! När hon fick frågan "hur känner du för (välj ämne själv)" så var det mest "deer in headlights" blicken. Sedan var det rätt mycket trams om våga visa sin sårbarhet. Japp, det GJORDE JAG och min fru svarade med att anfalla. Vi gick 3 gånger och sedan bestämde vi oss för att skiljas. Kontenta: Båda måste VILJA jobba med problemet med MÅLET att komma varandra närmare. Båda måste vara KAPABLA att arbeta med problemet. Det verkar som många terapeuter inte vågar göra det som behövs, nämligen att säga "Ursäkta - men va f-n sa du att du sa??". Nix, många är för inkompetenta/fega för att hantera konflikten och vill inte ta ställning. Med det är just grejen - att våga ta ställning på ett diplomatiskt vis så klart.

Finns säkert många duktiga också men vi hade otur. Men egentligen spelar det ingen roll. Ingen terapeut i världen skulle kunna ha förändrat situationen för oss (vilket jag är glad för nu

Lycka till!

Nova       

Min man har bokat tid hos privat och enligt vad han säger, vilket jag håller helt med om är det inte för att få hjälp att göra slut, utan för att få hjälp att kommunicera - vi bara grälar och blir ledsna. Talar förbi varandra och fastnar i anklagelser och tårar. Jag hoppas komma till en manlig terapeut, faktiskt. Har själv gått till kvinnliga vid två omgångar förr (andra ärenden) och till en manlig i ett annat sammanhang och tror att i detta fall är det bättre med en manlig.

Har även fått hem "intresseanmälan-blankett" från det kommunala och jag kan efter en första anblick konstatera att det inte är aktuellt. Inte så att brevet andades empati...

Tycker det är intressant att höra från män, även om man inte ska generalisera.
Tack för era erfarenheter.

Godnatt.