Flytta eller? Livskris
Två barn, olika fäder, dottern 5år, son 9.
30 mil bort, jag är omöjlig och jag är nog världens mest klantiga människa för det här är invecklat
Vet egentligen inte helt säkert vad jag frågar efter, känns som om musten runnit ur mig helt. Orken och energin är slut och jag vill ha min familj nära. Vill vara på den plats där jag ser mina små lysa upp och må bra, där jag mår bra och där vi kan skapa ett liv tillsammans...
På orten där vi nu bor bor även pappan till det yngsta barnet, vi levde ihop i sju år, jag bestämde dock att jag ville skiljas för ett år sedan. Det tog tid innan papprerna skrevs på och först nu är skilsmässan igenom. Boendet för barnet är hos mig. Umgänget har varit extremt hattigt även om växelvis var tanken. Senaste månaden har det dock fungerat. I alla fall på så vis att pappan hämtar och lämnar sitt barn då han ska ha. Alla överlämningar sker på dagis.
I början trodde jag på ett samarbete oss emellan, vi sågs ofta pratade och diskuterade, men sedan sista överenskommelsen som består i att han har umgänge var tredje vecka samt jämna helger har kommunikationen helt brutits. Vet inte om det beror på överenskommelsen eller något annat men han vägrar att över huvud taget kommunicera med mig.
För ett par veckor sedan råkade dottern ut för en olycka, (hjärnskakning på dagis) och behövde till sjukhuset. Jag försökte dels nå honom för att först få hjälp, det löste sig dock men jag försöker fortsatt nå honom för att ge information.. Samt få information själv... jag skulle även vilja prata med honom om att jag vill flytta... Han vägrar samtal och sms. Inga svar, får dock reda på att han ringt sjukhuset. Några dagar efteråt får jag tag på honom genom att använda skyddat nr, vilket han direkt lärde sig och numera svarar han ej heller då. Jag vet att han nu flyttat från vår Fd bostad, men inte exakt var. Han vägrar kontakt oavsett vad det gäller, och vill inte informera mig, han använde sig vid ett tillfälle av dagis som medlare.
Jag upplever nu att det som vi prövar ej är hållbart för dottern, dels då vi ej pratar, men även eftersom hon tycker det är jobbigt. Det blir för långa perioder för henne och syskonen mår heller inte bra av att vara så mycket särade, de har alltid levt ihop.
Andra barnet, pappa som vill ha kontakt men jag är tyvärr fortsatt livrädd för honom. Kontakt i det här faller innebär delvis krav från honom, ständiga krav men också att han vill skrämmas. Livet tillsammans präglades av ffa psykisk misshandel men även våld. Efter separationen blev det förföljelser, hot besöksförbud, två vårdnadstvister och sjuka utspel. Alltifrån hot mot mig till hot om självmord, självmordsbrev, fotografering, bevakning, och annan form av skrämsel. Jag fick i alla fall boendet och ett reglerat umgänge som sköts bra i perioder. Men han gör sig påmind så ofta han kan.
Sonen mår inte bra och jag är oroad över vad det beror på. I höstas började skolsituationen urarta, slagsmål i skolan, vägran att arbeta (han har också svårt att skriva), gråt, ville inte gå. Han tycker det är siperhobbigt, svårt, trivs inte med kamraterna och får därmed utbrott som inte hävs utan lärare har såväl fått hålla fast honom, som att lyfta honom ut ur klassrummet och bilda mur mellan honom och klasskamrater. Ringde bup som kräver remiss, skolan skjuter ifrån sig och hävdar föräldraansvar, får kontakt med barnhälsan som menar på att jag klarar hantera honom hemma och därmed är det skolans ansvar, blir tuntskuffad mellan myndigheter.
Åter till pappan, sonen var ej på umgänge hos honom på tre månader då han avbokade, flera ggr i sista min. Efter första umgänget började han kräva boendet igen.
Han har bokat sammarbetssamtal ggr fler som jag vägrar då han vid ett sådant samtal hotade med kniv (åtal lades ned pga brist på bevis och det är nästan sju år sedan), och för att konflikterna bara eskalerat vid de tillfällen vi hamnar i samtal. Vi har gemensam vårdnad enligt dom, men enligt avtal enbart kontakt via sms och kontaktbok.
I dagsläget har skolan reagerat då pappan varit där och hämtat sonen, för att sedan lämna honom till mig (sonen har gångavstånd). I skolan har pappa då hävdat att sonen numera bor hos honom och även skolan upplevde honom som obehaglig. Egter detta dock sonen flera utbrott och socanmälan gjordes då sonen får olika direktiv. Han vet inte ens var han bor :(
Vidare fick jag reda på att anmälan handlade om dessa upprepade känsloutbrott och att sonen i skolan berättar att han varit ute på nätterna och letat efter sin pappa eller lekt...
Nu har sonen åter varit hemma i flera veckor hos mig, pga helgbyte. En vecka fick han ledigt från skolan och jag och barnen åkte till Småland där vi alla mår som bäst. Efter några dagar där landade sonen igen och släppte ilskan och han har haft en riktigt bra vecka i skolan. Nu börjar Dick oron, i helgen ska han åka igen.
Missförstå inte, han älskar sin pappa. Men efter socmötet upplevde han att han skvallrat och är rädd för att pappa ska vara arg på honom. Till saken hör att han är oerhört tystad gentemot mig, och inne på soc vart ett tydligt exempel på detta, han valde att inte svara på frågor om vad han gör och hur det är hos pappa, försökte kräva av mig och personalen att berätta själva och att gissa. Då det inte fungerade regenererade han och betedde sig som ett litet barn, kröp omkring under bordet och lekte med vebisleksaker. Jag är orolig för honom.
Soc skulle träffa pappan förra torsdagen och sedan ta ett beslut om vad de ska göra, har dock ej hört något ännu....
Jag har liksom tappat greppet lite Grand och vet knappt vad jag strävar efter. Bupremissen, absolut, men det kunde ej heller soc bistå med.
Den här situationen och dessa åtta år få ingenting någonsin varit lugnt börjar tära på mig. Till saken hör också att jag upplever att båda barnen likväl som jag skulle må bättre av en nystart. Jag är självklart för umgänge för barnen och kan bekosta och ombesörja resor för att bevara kontakten mellan fäder och barn. Men som det är nu mår ingen av oss bra och livssituationen känns oerhört stressad.
Vad och hur ska jag göra? Vem ska jag egentligen vända mig till? Vilka problem ska jag reda ut först?
Det här var ett litet utdrag ur historien, jag har säkert glömt mycket viktiga saker, fråga om du orkat läsa hit och har några råd till mig. Vill att det ska bli bra, vill må bra och att de små mår bra, men som det är nu vet jag inte om det över huvud taget går. Vad för jag?
Som det är nu tar vi tåget nedåt så fort vi får chansen men på grund av sonens skola blir det inte så ofta.
